Skakande ben

Jag ställde mig hastigt upp och klädde på mig. Benen började skaka mer med varje sekund. Jag kände det, som om det var jordbävning under mig.

Så jag satte mig ner och frågade dig med ansiktet bort.
"Vad hände med det som stod i brevet?"
Fick inget svar.
Frågade något annat, minns inte svaret. Till slut gick jag ut i hallen där din mamma sa någonting och då svarade jag inte. Satt på golvet, knöt skorna lugnt och sansat, lindade halsduken runt min hals, knäppte rocken, satte på mig mössan och låste upp dörren. Det var snöstorm ute.

Jag kom fram till att jag gick och orken att komma tillbaka är liten.

Jag gick hem, ringde min bästa vän och pratade om det. Grät en skvätt när jag fick höra att han bryr sig om mitt välmående. Grät en skvätt, hade totalt glömt bort vilka mirakel han skapar.

Sedan la jag på och kände mig stark. Lyssnade på Nine Inch Nails.

Jag ger er första versen.

The more we take
The paler we get
I can't remember what it is
We try to forget
The tile on the floor
So cold it could sting
In your eyes
Is a place worth remembering
For you to go and take this
And smash it apart
I've gone all this fucking way
To wind up back at
Back at the start

Med morgon i ögon

Jag vet inte hur länge jag har varit trött nu. Flera dagar med sömnen i ögonen. Det är en mysig känsla, en slags känsla av eufori, ett sätt att glömma bort för ett tag. Ett sätt att låta hjärnan vila.

Vintern är till för att vila och ha morgonen i ögonen hela dagen. Varför inte? Varför alltid vara pigg och kry när man kan vara trött och mysig? Det är inget fel på att vara sömnig. Speciellt inte på vintern. Tänk på Trötter, dvärgen i Snövit, vilken skön typ. Han slår sig till och med i ansiktet med en cymbal. KSCH.

Nog om det. Nog om vad? Om sömn?
Man kan aldrig svara ja utan att ljuga på frågan om man sover.
"Sover du?" följt av antingen tystnad, snarkningar eller ett nej är de ärliga alternativen.

Sover du?
Nä. Jag har morgonen i ögonen.

Gary Snyder, för övrigt en störtskön poet.
Här. Lyssna ett slag.
Gary Snyder - Lunch Poems

Sömnen kallar och morgonen gryr.

Hazey Groddan

Jag är hazey, förstår inte riktigt vad som har hänt. Plötsligt är jag tillbaka i Svalöv, plötsligt har jag ett nytt rum, om ändock inofficiellt, och lika plötsligt förstår jag att man måste tänka sig för vad man gör.

Hazey Groddan, jag försöker väl skylla på något, men fan vad disträ jag har varit på sistone. Nästan hela lovet och ännu mer efter nyår. Men det börjar klarna redan nu, känner jag.

Jag, Sigrid, hennes mamma och mammans kompis åkte på en liten road trip till Österlen. Vi stannade för asgod fika på Svaneholms slott.

Det var lite underligt, faktiskt. Vi blev bemötta av en tämligen skum och stel servitör. I rummet bredvid satt ett sällskap i äldre dar. De åt troligen söndagsmiddag och hela tiden tänkte jag att de skulle bli irriterade sig när fyra flummiga typer springer in och vill ha fika. Jag struntade i att säga något och njöt istället av en sjukligt god äppelpaj, tror jag, och av att lyssna halvhjärtat på något om Italien.

Sigrid satt mitt emot mig och pratade om slott, att hon ville bo i ett engelskt eller ett svenskt. Jag förstår henne, det är fullkomligt fantastiska byggnader. Jag kunde se henne dansa i en av hennes vita klänningar i ett sovrum med en gigantisk säng i mitten, väggar av guld och sprakande eld i en kakelugn. Morgonljuset genom ljusa gardiner och bara fötter på parkett.

Jag vet inte vart jag var. Jag tänkte inte på det just då. Just nu tänker jag att jag ligger i sängen och tittar på henne när hon dansar. Trötta ögon som försöker få grepp om det är en fantasi eller verklighet. Det är båda på samma gång. ett väsen hämtad ur gammal folksaga så verklig att jag tappar hakan varje gång jag ser henne. Men det vet hon redan att jag gör.

Och lika plötsligt som det där slog mig slår följande...
Jag inser hur ofattbart likgiltig jag kan vara. Det skrämmer mig nu när jag tänker på det. Det tåls tänkas på, ordentligt. Det tåls tänkas på hela tiden, för att vara likgiltig är samma som att vara ett svin. Likgiltighet=svinaktighet. Och det är det minsta jag vill.

Jag inser hur ofattbart mycket jag måste ha gjort illa henne, honom, de och mig. Ursäkta min likgiltighet, den skall hållas tillbaka.

Sympati.
Sympati.
Sympati.
Empati också.
Empati.
Empati.

Hazey Groddans dimmiga dimma lättar och snart ljuder aldrig monotona mistlurar.