Hazey Groddan

Jag är hazey, förstår inte riktigt vad som har hänt. Plötsligt är jag tillbaka i Svalöv, plötsligt har jag ett nytt rum, om ändock inofficiellt, och lika plötsligt förstår jag att man måste tänka sig för vad man gör.

Hazey Groddan, jag försöker väl skylla på något, men fan vad disträ jag har varit på sistone. Nästan hela lovet och ännu mer efter nyår. Men det börjar klarna redan nu, känner jag.

Jag, Sigrid, hennes mamma och mammans kompis åkte på en liten road trip till Österlen. Vi stannade för asgod fika på Svaneholms slott.

Det var lite underligt, faktiskt. Vi blev bemötta av en tämligen skum och stel servitör. I rummet bredvid satt ett sällskap i äldre dar. De åt troligen söndagsmiddag och hela tiden tänkte jag att de skulle bli irriterade sig när fyra flummiga typer springer in och vill ha fika. Jag struntade i att säga något och njöt istället av en sjukligt god äppelpaj, tror jag, och av att lyssna halvhjärtat på något om Italien.

Sigrid satt mitt emot mig och pratade om slott, att hon ville bo i ett engelskt eller ett svenskt. Jag förstår henne, det är fullkomligt fantastiska byggnader. Jag kunde se henne dansa i en av hennes vita klänningar i ett sovrum med en gigantisk säng i mitten, väggar av guld och sprakande eld i en kakelugn. Morgonljuset genom ljusa gardiner och bara fötter på parkett.

Jag vet inte vart jag var. Jag tänkte inte på det just då. Just nu tänker jag att jag ligger i sängen och tittar på henne när hon dansar. Trötta ögon som försöker få grepp om det är en fantasi eller verklighet. Det är båda på samma gång. ett väsen hämtad ur gammal folksaga så verklig att jag tappar hakan varje gång jag ser henne. Men det vet hon redan att jag gör.

Och lika plötsligt som det där slog mig slår följande...
Jag inser hur ofattbart likgiltig jag kan vara. Det skrämmer mig nu när jag tänker på det. Det tåls tänkas på, ordentligt. Det tåls tänkas på hela tiden, för att vara likgiltig är samma som att vara ett svin. Likgiltighet=svinaktighet. Och det är det minsta jag vill.

Jag inser hur ofattbart mycket jag måste ha gjort illa henne, honom, de och mig. Ursäkta min likgiltighet, den skall hållas tillbaka.

Sympati.
Sympati.
Sympati.
Empati också.
Empati.
Empati.

Hazey Groddans dimmiga dimma lättar och snart ljuder aldrig monotona mistlurar.