Idag fick jag en upplysning.
Mina damer och herrar.
Min självdestruktiva levnadsstil har upphört.
Jag har rökt min sista cigg. Kastade den i snön när jag var klar med den, själva paketet hamnade bland rännstenarna där det hör hemma.
Jag ska även dra ner på supandet, rejält.
Jag ska börja träna inför träning. Jag ska börja äta mer och hälsosamt. Frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag. Fem gånger om dagen ska jag äta istället för futtiga tre och en halv. Ska äta spenat, som Pop-Eye. Spenat är king.
Jag tänker träna rätt. Jag tänker inte förhasta något, tänker bygga upp mina muskler successivt istället för att satsa all in. Det leder bara till besvär, t.ex. skador och överträning. Två saker man ska hålla sig undan. Ta det lugnt istället för att leta efter en snabb fix till alla sina "problem" eller ouppfyllda förväntningar.
Jag ska börja klättra som apan i trädet. Ska komma i form igen. Börja träna igen efter ett uppehåll på typ fyra år eller något i den stilen. Har haft det i mitt huvud ett tag nu, åtminstone sedan de satte upp boulder-blocken i stapelbäddsparken för två år sedan. Har provat på att klättra där, endast ett fåtal gånger dock. Det kändes bra. Känns som att klättring absolut kan vara något för mig. Har inte haft pengarna bara. Tiden har jag alltid haft. Motivationen har jag kanske inte heller haft, men nu har jag den. Fyfan, så jävla taggad.
Cyklade till och med till biblioteket och lånade två böcker om klättring: En om tekniker och en om hur man tränar till klättring. Mycket bra. Många saker man behöver påminnas om som man glömt bort sedan gym-eran. Hur musklerna fungerar, vad som är vad, vad man ska äta osv. Det är bra med teori. Utan teori håller inte det rent praktiska sig särskilt länge.
Jag ska bli stark, som min far. Han är stark och bra, har tränat nästan hela sitt liv. Varför inte gå i hans fotspår? Han är frisk och pigg. Han har säkert en massa goda råd att ge mig. Varför har jag inte tänkt på det? Har aldrig tänkt på honom som min fadersfigur. Har inte umgåtts så mycket med pappa, förutom när vi tränade tillsammans. Då var det en annan sak.
När jag slutar praktiken ska jag dricka kaffe med honom på morgonen har jag bestämt. Sen ska jag börja träna här hemma. Kanske med honom, vi får se. Ska helt klart rådfråga honom.
På tal om praktiken. Idag satt jag och försökte klämma sönder en kökshandduk när jag väntade på att bilder skulle scannas klart. Ett förvånansvärt bra sätt att få styrka i underarmarna, om man inte har något bättre redskap tillhands.
Hursomhelst.
Ska jag sluta tjata nu?
Nä, det ska jag inte. För jag mår så jävla bra av tanken av att må bra. Jag känner det redan i mig, hur jag står där inför min första stigning, inför mitt första fall ner till mattan, inför min första svettdroppe från pannan, ifrån min första kalkning av mina fingrar.
Främst känns det jävligt bra med tanken av min första träningsvärk efter mitt första klätterpass.
Jag längtar.
Ett knippe hycklare
Så gör de svenska jägarna ännu ett felsteg, ännu ett snesteg. Jag orkar inte längre nu...
Ni kanske har läst på dn.se eller dylikt att de ska föra in vargar i landet från öst, för att "stärka" den svenska vargstammen. Det är goda nyheter, eller hur? Klart det är goda nyheter. Jag menar, här sitter vi och ojar oss om att den svenska vargstammen börjar bli inavlad, kusiner får kullar med kusiner...
Samtidigt vill man skjuta 20-29 vargar iår. Jag fattar ingenting. Jag blir sne på sånthär. Inte jakt i sig. Visserligen har de ett jobb att sköta, de där jägarna. Visserligen tar de också livet av varelser. Med bra avsikter vet jag inte, men de har i alla fall ett jobb att sköta.
De borde kanske sköta det lite snyggare än såhär.
Ett knippe hyckleri till den svenska faunan. Varsågoda, hoppas de är glada och nöjda nu.
Ni kanske har läst på dn.se eller dylikt att de ska föra in vargar i landet från öst, för att "stärka" den svenska vargstammen. Det är goda nyheter, eller hur? Klart det är goda nyheter. Jag menar, här sitter vi och ojar oss om att den svenska vargstammen börjar bli inavlad, kusiner får kullar med kusiner...
Samtidigt vill man skjuta 20-29 vargar iår. Jag fattar ingenting. Jag blir sne på sånthär. Inte jakt i sig. Visserligen har de ett jobb att sköta, de där jägarna. Visserligen tar de också livet av varelser. Med bra avsikter vet jag inte, men de har i alla fall ett jobb att sköta.
De borde kanske sköta det lite snyggare än såhär.
Ett knippe hyckleri till den svenska faunan. Varsågoda, hoppas de är glada och nöjda nu.
Att prata genom (någon annans) musik
Detta inlägget handlar om musik. Många av mina inlägg handlar om musik, eller behandlar musik på något sätt.
Igår var jag på konsert, Red Oak på Kick-Start. Grabbarna Gustav, Lennon, Wille och Johan i bandet. Grabbarna Red Oak. Det var riktigt bra. För att vara ett så pass nystartat band var det riktigt bra. För att bara ha varit i sin repa ett par månader var det riktigt bra.
Och det gick upp för mig vad Gustav har pysslat med på nätterna. Både kreativt och vad han har sett i sitt huvud, hört i sitt huvud, röster, minnen som spelats på repeat... Inget jag tänkt på förut. Är det inte lustigt hur man kan se sina vänner i vardagen och inte alls tänka på vad som finns där innanför? Är det inte lustigt att man inte alls kan se genom människor så mycket som man önskar? Är det inte lustigt hur uppenbart allt kan bli med lite musik, eller text, eller en blick? Är det inte lustigt hur man gömmer sina känslor och råkar blotta dem med en mening?
"Jag mår bra" är ibland en av världens största lögner.
Nu när jag ändå är där tänker jag länka till Red Oaks myspace.
http://www.myspace.com/theredoakband
Vidare vill jag nu prata om mina egna känslor genom någon annans musik.
Egentligen gör jag det nästan hela tiden. Egentligen borde jag kanske göra min egen musik, men hur lätt är det när man inte är särskilt musikalisk?
Det är mörka tider idag. Stora maktmän försöker nu tvätta sina smutsiga fingrar efter att ha blivit tagna med fingrarna i kakburken. De försöker nu skjuta vittnen till stora skandaler och kallar dem för terrorister. Men den som sa det han var det.
Hur som helst...
Idag började en låt växa på mig.
Den har grott ett tag. Jag har lyssnat på den sena nätter när internet är dött, när alla har gått och lagt sig, när kvarteret har släckt.
Right Where It Belongs hanterar tanken om att vi lever i en illusion, där allt bara är en gemensam (mar)dröm, där saker och ting inte är vad vi ser. En värld där det finns många perspektiv på livet. Frågor om livet. Frågor som "If you look at your reflection, is it all you want it to be?". Textrader som "See the animal in its cage that you built. Are you sure what side you're on?"
Det har spekulerats i det förr, huruvida vårt liv här på jorden bara är en illusion. Inget nytt. Tillåt mig vara lite mesig och påpeka att man borde se livet ur alla möjliga perspektiv, ur andras (och andra varelsers) perspektiv i allmänhet, ur sitt eget i synnerhet. Kom dock ihåg... Bara för att man har en viss livsuppfattning behöver det inte betyda att den är rätt eller fel, allt ligger i betraktarens öga när det kommer kring och ingen ska bestämma hur du ska leva ditt eget.
Så, är vi fria? Är vi det vi vill vara? Vill vi vara fria eller vill vi låtas leda som en blind leds av en ledarhund? Vill vi leda oss själva genom livet eller vill vi leda livet hos någon annan?
Kom dock ihåg...
"Jag mår bra" är ibland en av världens största lögner.
Innerst inne finns det något som irriterar oss. Om det är orättvisa eller någon person i ens tillvaro är upp till var man.
Igår var jag på konsert, Red Oak på Kick-Start. Grabbarna Gustav, Lennon, Wille och Johan i bandet. Grabbarna Red Oak. Det var riktigt bra. För att vara ett så pass nystartat band var det riktigt bra. För att bara ha varit i sin repa ett par månader var det riktigt bra.
Och det gick upp för mig vad Gustav har pysslat med på nätterna. Både kreativt och vad han har sett i sitt huvud, hört i sitt huvud, röster, minnen som spelats på repeat... Inget jag tänkt på förut. Är det inte lustigt hur man kan se sina vänner i vardagen och inte alls tänka på vad som finns där innanför? Är det inte lustigt att man inte alls kan se genom människor så mycket som man önskar? Är det inte lustigt hur uppenbart allt kan bli med lite musik, eller text, eller en blick? Är det inte lustigt hur man gömmer sina känslor och råkar blotta dem med en mening?
"Jag mår bra" är ibland en av världens största lögner.
Nu när jag ändå är där tänker jag länka till Red Oaks myspace.
http://www.myspace.com/theredoakband
Vidare vill jag nu prata om mina egna känslor genom någon annans musik.
Egentligen gör jag det nästan hela tiden. Egentligen borde jag kanske göra min egen musik, men hur lätt är det när man inte är särskilt musikalisk?
Det är mörka tider idag. Stora maktmän försöker nu tvätta sina smutsiga fingrar efter att ha blivit tagna med fingrarna i kakburken. De försöker nu skjuta vittnen till stora skandaler och kallar dem för terrorister. Men den som sa det han var det.
Hur som helst...
Idag började en låt växa på mig.
Den har grott ett tag. Jag har lyssnat på den sena nätter när internet är dött, när alla har gått och lagt sig, när kvarteret har släckt.
Right Where It Belongs hanterar tanken om att vi lever i en illusion, där allt bara är en gemensam (mar)dröm, där saker och ting inte är vad vi ser. En värld där det finns många perspektiv på livet. Frågor om livet. Frågor som "If you look at your reflection, is it all you want it to be?". Textrader som "See the animal in its cage that you built. Are you sure what side you're on?"
Det har spekulerats i det förr, huruvida vårt liv här på jorden bara är en illusion. Inget nytt. Tillåt mig vara lite mesig och påpeka att man borde se livet ur alla möjliga perspektiv, ur andras (och andra varelsers) perspektiv i allmänhet, ur sitt eget i synnerhet. Kom dock ihåg... Bara för att man har en viss livsuppfattning behöver det inte betyda att den är rätt eller fel, allt ligger i betraktarens öga när det kommer kring och ingen ska bestämma hur du ska leva ditt eget.
Så, är vi fria? Är vi det vi vill vara? Vill vi vara fria eller vill vi låtas leda som en blind leds av en ledarhund? Vill vi leda oss själva genom livet eller vill vi leda livet hos någon annan?
Kom dock ihåg...
"Jag mår bra" är ibland en av världens största lögner.
Innerst inne finns det något som irriterar oss. Om det är orättvisa eller någon person i ens tillvaro är upp till var man.
Första december och reflektioner
I hissen ner idag minns jag inte att jag tittade mig själv i spegeln. Jag kan ju ha gjort det men inte riktigt tänkt på hur jag ser ut. Det gör mig inte annorlunda på något sätt, jag tror att många som tittar sig i spegeln inte kollar på hur de ser ut eller att de gör det och sen inte minns det. Precis som jag. Jag tror att många är som mig på många sätt och vis.
Satte mig på min cykel mot praktiken när jag kom ut i kylan. Det är verkligen ett helvete att cykla i detta vädret. Känns som att man cyklar på en badstrand, bara att det är ungefär 40 grader kallare och att man har en massa kläder på sig. Förvånadsvärt lite bilar ute på gatan imorse. Har folk gått i ide? Firar de första december med en skön långfrukost därhemma? Kanske ligger många på en strand nånstans i ett östasiatiskt land där det är femtio grader varmare än här. Vad vet jag? Folk har väl semester nu, eller?
Tio minuter sen till praktiken. Allt i vanlig ordning då. Känns lite konstigt att vara tillbaka efter tre dagars frånvaro för att jag varit sjuk... Det kommer bli jobbigt att fylla i den där försäkringskasselappen om några dagar. Helvete...
Min inställning till praktiken idag är väldigt mycket office space. Har bara idag, imorgon och fyra dagar nästa vecka kvar. Mina senaste tre månader försvann i +2000 bilder, scannade, bearbetade och arkiverade. Nu när jag tänker på hur jag har haft det upplever jag det som en blandning av sött och salt. Mest sött, även om salt är jävligt gott också.
Jag menar, det är väl bättre att göra något sånthär än att sitta på sin röv därhemma? Eller, är det så givande om man inte får något betalt? Jag tycker inte det, sen hur ni utifrån ser på det är en annan sak. Jag vet att jag har suttit mycket på min röv därhemma, men ärligt talat är det nästan roligare än att sitta på sin röv här... Där kom enhetschefen med tre besökare. De kom och gick ganska fort. Fick se lagom sysselsatt ut.
Jag antar att det är det jag är här. Lagom sysselsatt för att inte bli helt uttråkad av vardagen. Jag trivs, på något konstigt sätt. Känns som att jag gör någon en tjänst. Främst mig själv kanske.
Nåväl, snart lämnar jag detta stället. Har ingen aning om vilken väg jag tar härnäst. Jag hoppas bara att det är en skön väg. Skottad får den gärna vara också, till skillnad från Malmös gator idag.
Oavsett vad som händer framöver tänker jag inte låta någon stoppa mig från att må bra. Jag kanske skulle kunna bli snöskottare, skotta trottoarerna de kommande tre månaderna.
Fuckin' A.
Satte mig på min cykel mot praktiken när jag kom ut i kylan. Det är verkligen ett helvete att cykla i detta vädret. Känns som att man cyklar på en badstrand, bara att det är ungefär 40 grader kallare och att man har en massa kläder på sig. Förvånadsvärt lite bilar ute på gatan imorse. Har folk gått i ide? Firar de första december med en skön långfrukost därhemma? Kanske ligger många på en strand nånstans i ett östasiatiskt land där det är femtio grader varmare än här. Vad vet jag? Folk har väl semester nu, eller?
Tio minuter sen till praktiken. Allt i vanlig ordning då. Känns lite konstigt att vara tillbaka efter tre dagars frånvaro för att jag varit sjuk... Det kommer bli jobbigt att fylla i den där försäkringskasselappen om några dagar. Helvete...
Min inställning till praktiken idag är väldigt mycket office space. Har bara idag, imorgon och fyra dagar nästa vecka kvar. Mina senaste tre månader försvann i +2000 bilder, scannade, bearbetade och arkiverade. Nu när jag tänker på hur jag har haft det upplever jag det som en blandning av sött och salt. Mest sött, även om salt är jävligt gott också.
Jag menar, det är väl bättre att göra något sånthär än att sitta på sin röv därhemma? Eller, är det så givande om man inte får något betalt? Jag tycker inte det, sen hur ni utifrån ser på det är en annan sak. Jag vet att jag har suttit mycket på min röv därhemma, men ärligt talat är det nästan roligare än att sitta på sin röv här... Där kom enhetschefen med tre besökare. De kom och gick ganska fort. Fick se lagom sysselsatt ut.
Jag antar att det är det jag är här. Lagom sysselsatt för att inte bli helt uttråkad av vardagen. Jag trivs, på något konstigt sätt. Känns som att jag gör någon en tjänst. Främst mig själv kanske.
Nåväl, snart lämnar jag detta stället. Har ingen aning om vilken väg jag tar härnäst. Jag hoppas bara att det är en skön väg. Skottad får den gärna vara också, till skillnad från Malmös gator idag.
Oavsett vad som händer framöver tänker jag inte låta någon stoppa mig från att må bra. Jag kanske skulle kunna bli snöskottare, skotta trottoarerna de kommande tre månaderna.
Fuckin' A.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)