Came to my senses

Idag fick jag en upplysning.

Mina damer och herrar.
Min självdestruktiva levnadsstil har upphört.
Jag har rökt min sista cigg. Kastade den i snön när jag var klar med den, själva paketet hamnade bland rännstenarna där det hör hemma.
Jag ska även dra ner på supandet, rejält.

Jag ska börja träna inför träning. Jag ska börja äta mer och hälsosamt. Frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag. Fem gånger om dagen ska jag äta istället för futtiga tre och en halv. Ska äta spenat, som Pop-Eye. Spenat är king.

Jag tänker träna rätt. Jag tänker inte förhasta något, tänker bygga upp mina muskler successivt istället för att satsa all in. Det leder bara till besvär, t.ex. skador och överträning. Två saker man ska hålla sig undan. Ta det lugnt istället för att leta efter en snabb fix till alla sina "problem" eller ouppfyllda förväntningar.

Jag ska börja klättra som apan i trädet. Ska komma i form igen. Börja träna igen efter ett uppehåll på typ fyra år eller något i den stilen. Har haft det i mitt huvud ett tag nu, åtminstone sedan de satte upp boulder-blocken i stapelbäddsparken för två år sedan. Har provat på att klättra där, endast ett fåtal gånger dock. Det kändes bra. Känns som att klättring absolut kan vara något för mig. Har inte haft pengarna bara. Tiden har jag alltid haft. Motivationen har jag kanske inte heller haft, men nu har jag den. Fyfan, så jävla taggad.

Cyklade till och med till biblioteket och lånade två böcker om klättring: En om tekniker och en om hur man tränar till klättring. Mycket bra. Många saker man behöver påminnas om som man glömt bort sedan gym-eran. Hur musklerna fungerar, vad som är vad, vad man ska äta osv. Det är bra med teori. Utan teori håller inte det rent praktiska sig särskilt länge.

Jag ska bli stark, som min far. Han är stark och bra, har tränat nästan hela sitt liv. Varför inte gå i hans fotspår? Han är frisk och pigg. Han har säkert en massa goda råd att ge mig. Varför har jag inte tänkt på det? Har aldrig tänkt på honom som min fadersfigur. Har inte umgåtts så mycket med pappa, förutom när vi tränade tillsammans. Då var det en annan sak.

När jag slutar praktiken ska jag dricka kaffe med honom på morgonen har jag bestämt. Sen ska jag börja träna här hemma. Kanske med honom, vi får se. Ska helt klart rådfråga honom.

På tal om praktiken. Idag satt jag och försökte klämma sönder en kökshandduk när jag väntade på att bilder skulle scannas klart. Ett förvånansvärt bra sätt att få styrka i underarmarna, om man inte har något bättre redskap tillhands.

Hursomhelst.
Ska jag sluta tjata nu?
Nä, det ska jag inte. För jag mår så jävla bra av tanken av att må bra. Jag känner det redan i mig, hur jag står där inför min första stigning, inför mitt första fall ner till mattan, inför min första svettdroppe från pannan, ifrån min första kalkning av mina fingrar.

Främst känns det jävligt bra med tanken av min första träningsvärk efter mitt första klätterpass.

Jag längtar.