Idag sa jag God Jul till min klass, flyttade saker till Josef och drog till Malmö.
Vissa av er vet kanske hur man åker till Svalöv från Malmö. Ni vet, tåg till Teckomatorp och sedan buss till Svalöv. Och när jag skulle till Malmö fastnade jag i Teckomatorp. Och det är ingen rolig plats att fastna på.
I Teckomatorp finns två ställen att ta vägen på om man får oturen att fastna där.
1) Traktens Mat och
2) Pizzerian vid stationen.
Problemet är att Traktens Mat stänger klockan 14:00, så det är inte ens lönt att räkna med.
Jag orkade inte släpa in min packning till pizzerian så jag stod ute och frös istället. Jag frös som fan om fötterna för jag har nästan inga vinterskor. Eller... Det har jag visst, kom jag på. Ett par två år gamla, mörkbruna Everestkängor som jag trodde var storlek 43. Det visade sig att de var storlek 44 och kommer nu att använda dem.
När jag stod där i snön tänkte jag på varför det aldrig går rätt till för oss skåningar när första snön kommer. Jag har rest mycket och upplevt snöyra utanför Skåne. Där är det en helt annan femma.
I de lite mer... Norra delarna av Sverige saltar man inte. Man sandar, vilket är mycket smartare eftersom man får bättre grepp och man slipper förstörda skor och sönderrostade väskhjul. I de norra delarna av Sverige ser man till att skotta vägar, järnvägsrälsar och gångbanor ordentligt. Det gör man absolut inte i skåne.
Skånes infrastruktur borde bli bättre på att gå hand i hand med "snöoväder", läs ca 1 decimeter tjockt snötäcke med vindstilla luft.
Hursomhelst. Jag var inte särskilt bitter när jag stod där i kylan, faktiskt. Jag längtade mest hem, längtade att få slänga av mig alla ytterkläder och slå mig ner hos mamma och prata lite. Jag var glad att jag äntligen fått gå ut på lov och slippa Svalöv i tre veckor.
Jag brukar inte tycka det är särskilt givande med lov, men detta är mer än välkommet. Kanske för att jag ser fram emot att spendera mer än bara en helg med Sigrid. Kanske för att jag känner på mig att början på nästa år kommer att bli underbart. Kanske för att början på detta lovet firas med en helkväll hos Elias och Lina.
Jag röstar på att få träffa Sigrid en massor.
Vill du mysa i snön med mig?
Året som gått - Del 2
Under en tid framöver tänkte jag skriva om 2009, året som gått. Jag vill ta upp minnen, viktiga händelser och mina resonemang kring dem. Allt detta kommer helt spontant och har knappast någon planering bakom sig.
Februari 2009.
Välkommen till Februari. Det hände ganska mycket denna månaden, vill jag minnas. Jag listar, det är roligast så.
*Kom i kontakt med personer jag kommer att tacka tusen gånger under mitt liv.
*Ett ljus i mörkret tändes - Mycket hopp i vardagen.
*Mitt diktande började ta sin början.
*Min musiksmak uppdaterades.
*The Jangletones spelade i Lund och Victor blev avstängd från Ungdomsgården.
*Fortsatte festa helg ut och helg in.
*Fortsatte vara arbetslös.
Allt kanske är en soppa för er som läser, men jag förstår precis vad som står på och mellan raderna.
Jag borde seriöst planera lite mer inför dessa inläggen, men februari var också så jävla längesedan att jag nästan vill dö.
Februari 2009.
Välkommen till Februari. Det hände ganska mycket denna månaden, vill jag minnas. Jag listar, det är roligast så.
*Kom i kontakt med personer jag kommer att tacka tusen gånger under mitt liv.
*Ett ljus i mörkret tändes - Mycket hopp i vardagen.
*Mitt diktande började ta sin början.
*Min musiksmak uppdaterades.
*The Jangletones spelade i Lund och Victor blev avstängd från Ungdomsgården.
*Fortsatte festa helg ut och helg in.
*Fortsatte vara arbetslös.
Allt kanske är en soppa för er som läser, men jag förstår precis vad som står på och mellan raderna.
Jag borde seriöst planera lite mer inför dessa inläggen, men februari var också så jävla längesedan att jag nästan vill dö.
Snöfall
Det snöar i Skåne och snön lägger sig. I alla fall här i Svalöv, i inlandet. Vet inte riktigt hur det är vid kusten, i Malmö. Det brukar vara mildare där så jag antar att snön smälter bort snabbare än vad den faller.
Jag borde kanske börja använda mina vinterskor, men de är så gamla och jag tror ärligt talat att de klämmer på mina tår som annars ändå gör ont. Jag borde kanske köpa nya vinterskor men jag är så pank. Får väl använda mina gamla. De är ganska snygga, tror jag.
Men de är fan två år gamla och väldigt trasiga. Jag kan inte använda mina converse, man blir så jävla kall och blöt om man går i snön. Dessutom halkar man omkring som Bambi på hal is. Det hade jag kanske sluppit om Svalöv låg vid kusten, som Malmö.
Det är fan vad det ska vara jobbigt med snöfall. Det enda positiva är att det inte regnar och att det är mysigt med snö.
Jag borde kanske börja använda mina vinterskor, men de är så gamla och jag tror ärligt talat att de klämmer på mina tår som annars ändå gör ont. Jag borde kanske köpa nya vinterskor men jag är så pank. Får väl använda mina gamla. De är ganska snygga, tror jag.
Men de är fan två år gamla och väldigt trasiga. Jag kan inte använda mina converse, man blir så jävla kall och blöt om man går i snön. Dessutom halkar man omkring som Bambi på hal is. Det hade jag kanske sluppit om Svalöv låg vid kusten, som Malmö.
Det är fan vad det ska vara jobbigt med snöfall. Det enda positiva är att det inte regnar och att det är mysigt med snö.
Skrivande om mitt eget skrivande
God morgon.
Jag vaknade nyss, ganska exakt för 30 minuter sedan och det var väl spenderad tid, i sängen alltså. Hade jag inte stängt av larmet och somnat om ett par gånger hade jag varit alldeles mosig i huvudet just nu. Sån är jag. Sömnig. Lat, må tyckas. Ibland behöver man sina batterier ordentligt laddade.
Jag brukar säga att den mesta av min inspiration kommer just därifrån - sängen. Om man nu kan kalla det för inspiration. Jag är väl inte ensam om att skriva att jag har "brist på inspiration". Inspirationen ligger i mig hela tiden, ibland aningen passivt. Ibland låter jag den inte väckas. Faktum är att jag tänker för lite. Jag tänker för lite på skrivandet, tänker för lite om karaktärerna och tänker för lite om hur jag skriver. Tänker för lite om meningsbyggnad, tänker för lite på ord och tänker för lite på hur de kan Jag tänker inte tillräckligt mycket. Men det är OKEJ. Jag trivs med mitt skrivande och jag försöker göra nytt så gott jag kan. Vräker ur mig korta texter, failar på längre.
Måste nog säga att jag tänker mer när jag skriver de korta än när jag skriver längre texter.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om mitt skrivande. Jag vet att det är sjukt svårt att skriva OM sitt eget skrivande. Och jag är inte särskilt systematisk och lägger ut rubriker och underrubriker och så vidare. Fan, jag hade aldrig klarat mig på universitetet.
Jag skriver oftast texter tillägnade mig själv. För det mesta måste jag säga att jag skriver till folk i min omgivning. Helst av allt skriver jag till ett uppdrag och kombinerar allt på samma gång. Jag gillar att få riktlinjer om mitt skrivande, att någon annan säger: "Skriv en sida om ett flygplan" så gör jag det utan några problem. Vissa tycker att det känns krystat men det blir mer fokuserat då. Jag vet vad jag borde koncentrera mig på.
Nu när jag tänker på det borde det gå att ge riktlinjer till sig själv, men det är något jag inte riktigt provat på ännu. Jag kanske borde säga till mig själv vad jag ska göra lite oftare. Ta egna initiativ kanske det heter.
Jag tar eget initiativ och avslutar texten här. Låter frågorna hänga i luften.
Fare thee well.
Jag vaknade nyss, ganska exakt för 30 minuter sedan och det var väl spenderad tid, i sängen alltså. Hade jag inte stängt av larmet och somnat om ett par gånger hade jag varit alldeles mosig i huvudet just nu. Sån är jag. Sömnig. Lat, må tyckas. Ibland behöver man sina batterier ordentligt laddade.
Jag brukar säga att den mesta av min inspiration kommer just därifrån - sängen. Om man nu kan kalla det för inspiration. Jag är väl inte ensam om att skriva att jag har "brist på inspiration". Inspirationen ligger i mig hela tiden, ibland aningen passivt. Ibland låter jag den inte väckas. Faktum är att jag tänker för lite. Jag tänker för lite på skrivandet, tänker för lite om karaktärerna och tänker för lite om hur jag skriver. Tänker för lite om meningsbyggnad, tänker för lite på ord och tänker för lite på hur de kan Jag tänker inte tillräckligt mycket. Men det är OKEJ. Jag trivs med mitt skrivande och jag försöker göra nytt så gott jag kan. Vräker ur mig korta texter, failar på längre.
Måste nog säga att jag tänker mer när jag skriver de korta än när jag skriver längre texter.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om mitt skrivande. Jag vet att det är sjukt svårt att skriva OM sitt eget skrivande. Och jag är inte särskilt systematisk och lägger ut rubriker och underrubriker och så vidare. Fan, jag hade aldrig klarat mig på universitetet.
Jag skriver oftast texter tillägnade mig själv. För det mesta måste jag säga att jag skriver till folk i min omgivning. Helst av allt skriver jag till ett uppdrag och kombinerar allt på samma gång. Jag gillar att få riktlinjer om mitt skrivande, att någon annan säger: "Skriv en sida om ett flygplan" så gör jag det utan några problem. Vissa tycker att det känns krystat men det blir mer fokuserat då. Jag vet vad jag borde koncentrera mig på.
Nu när jag tänker på det borde det gå att ge riktlinjer till sig själv, men det är något jag inte riktigt provat på ännu. Jag kanske borde säga till mig själv vad jag ska göra lite oftare. Ta egna initiativ kanske det heter.
Jag tar eget initiativ och avslutar texten här. Låter frågorna hänga i luften.
Fare thee well.
Att trampa snett
Fikade vid receptionen precis och ett samtal började ta sin form med Katarina, en tjej från teatertvåan, som frågade mig om en text jag läste upp.
Vi pratade om följande del:
”Har du beställt?” frågar tjejen bakom disken. Så fort hon öppnar munnen förstår jag att hon är mentalt handikappad. etc.
Jag förstod inte att jag verkligen trampat snett i texten och det är först nu jag märker att jag stukat någonting. Katarina tolkade det som att jag hade avsikt att klanka ner på mentalt handikappade personer och jag måste erkänna att jag inte riktigt kan stå för vad jag har skrivit. Jag kunde inte försvara mig alls, det blev en block i huvudet och jag märkte hur hela jag blev röd av skam.
Vad jag däremot kan erkänna är att diskussionen ledde till en del funderingar kring vad som är okej och mindre okej att skriva i texter. Jag minns att jag fick lära mig om pressetik på Mediegymnasiet och kanske gäller det även använda sig av den i den skönlitterära världen.
En tankegång har slagit sig fast i mitt huvud. Det är enkelt för författare att bli blinda för vad de skriver och ibland kan det bli riktigt svårt att märka fel, hur stora de än är.
Det låter som att jag försöker försvara mig, och det är väl det jag försöker göra. Sigrid brukar säga att jag har alldeles för många ursäkter, men jag törs inte erkänna någonting jag inte menar.
Känns som att jag inte riktigt kan få grepp över det hela, som att jag flummar iväg. Men sådan är jag, jag har svårt för att hålla mig vid ett ämne utan att sväva över till ett annat.
Hursomhelst. Jag har lärt mig en läxa och kommer därför att ordentligt se över vad jag skrivit.
Tack för mig.
Vi pratade om följande del:
”Har du beställt?” frågar tjejen bakom disken. Så fort hon öppnar munnen förstår jag att hon är mentalt handikappad. etc.
Jag förstod inte att jag verkligen trampat snett i texten och det är först nu jag märker att jag stukat någonting. Katarina tolkade det som att jag hade avsikt att klanka ner på mentalt handikappade personer och jag måste erkänna att jag inte riktigt kan stå för vad jag har skrivit. Jag kunde inte försvara mig alls, det blev en block i huvudet och jag märkte hur hela jag blev röd av skam.
Vad jag däremot kan erkänna är att diskussionen ledde till en del funderingar kring vad som är okej och mindre okej att skriva i texter. Jag minns att jag fick lära mig om pressetik på Mediegymnasiet och kanske gäller det även använda sig av den i den skönlitterära världen.
En tankegång har slagit sig fast i mitt huvud. Det är enkelt för författare att bli blinda för vad de skriver och ibland kan det bli riktigt svårt att märka fel, hur stora de än är.
Det låter som att jag försöker försvara mig, och det är väl det jag försöker göra. Sigrid brukar säga att jag har alldeles för många ursäkter, men jag törs inte erkänna någonting jag inte menar.
Känns som att jag inte riktigt kan få grepp över det hela, som att jag flummar iväg. Men sådan är jag, jag har svårt för att hålla mig vid ett ämne utan att sväva över till ett annat.
Hursomhelst. Jag har lärt mig en läxa och kommer därför att ordentligt se över vad jag skrivit.
Tack för mig.
Året som gått - Del 1.
Under en tid framöver tänkte jag skriva om 2009, året som gått. Jag vill ta upp minnen, viktiga händelser och mina resonemang kring dem. Allt detta kommer helt spontant och har knappast någon planering bakom sig.
Januari 2009.
Jag vet inte riktigt vad jag kan säga. Hände inte så värst mycket, vad jag kan minnas. Jag, Mattias, Eric och CO. festade en hel del, känns det som. Jag borde kanske kolla upp bilder.
Vad jag fyndade var ett par festbilder från KB. Tyvärr är min brors dator sämre än min och det går absolut inte att kopiera eller klistra in, vilket är mäkta enerverande.
Planerna för Roskilde blommade upp också. Jag hade fått 10 000 strax innan nyår, vilket räddade planerna totalt. Väntade fortfarande på att de andra skulle ta sig i kragen och komma loss. Redan i Januari var jag redo att köpa biljett.
Hursomhelst.
Finns inte särskilt mycket att skriva om Januari. Starten på åren brukar inte vara särskilt intressanta. I Januari brukar man mest komma underfund med vad man borde göra annorlunda eller sluta göra helt från föregående år. Vad det var jag skulle göra annorlunda kan jag inte minnas alls.
Nyårslöftet inför 2009 var som vanligt:
"Få ett lika bra år som förra, om inte bättre."
Jag hade ingen aning om vad jag var på väg att ge mig in i.
Januari 2009.
Jag vet inte riktigt vad jag kan säga. Hände inte så värst mycket, vad jag kan minnas. Jag, Mattias, Eric och CO. festade en hel del, känns det som. Jag borde kanske kolla upp bilder.
Vad jag fyndade var ett par festbilder från KB. Tyvärr är min brors dator sämre än min och det går absolut inte att kopiera eller klistra in, vilket är mäkta enerverande.
Planerna för Roskilde blommade upp också. Jag hade fått 10 000 strax innan nyår, vilket räddade planerna totalt. Väntade fortfarande på att de andra skulle ta sig i kragen och komma loss. Redan i Januari var jag redo att köpa biljett.
Hursomhelst.
Finns inte särskilt mycket att skriva om Januari. Starten på åren brukar inte vara särskilt intressanta. I Januari brukar man mest komma underfund med vad man borde göra annorlunda eller sluta göra helt från föregående år. Vad det var jag skulle göra annorlunda kan jag inte minnas alls.
Nyårslöftet inför 2009 var som vanligt:
"Få ett lika bra år som förra, om inte bättre."
Jag hade ingen aning om vad jag var på väg att ge mig in i.
Månens födelsedag
Det är osäkert om du föddes ur Jorden eller om du är en fristående himlakropp som fastnat i omloppsbanan.
Allt jag vet är att jag är förälskad i dig och att det är din dag idag.
Grattis på födelsedagen, älskade Måne.
Allt jag vet är att jag är förälskad i dig och att det är din dag idag.
Grattis på födelsedagen, älskade Måne.
Fascinerad
Såg precis Gonzo, dokumentären om Hunter S. Thompson. Har sett bitar av den förut, aldrig hela.
Den var bra. Den öppnade upp lite mer för Hunter S. Thompson, som om han är en del av mina texter Däremot är vi två vitt skilda människor. Han en vansinnig, ursinnig galning med revolvrar, cigaretter, alkohol och droger omkring sig. Han en fullkomligt ärlig, allvarlig, busig galning utan spärrar för sitt skrivande. Revolutionerande. Han en rockstjärna inom författarskapet. Men vad är rock n' roll?
Jag citerar Victor Hanning, som förklarade det med följande, mycket riktiga ord:
"Rock är dårskap med en pojkaktig twist, helt enkelt. Men det finns också själ och personlighet och djup. Rock är inte musik. Det är bortom. Det är rösten. Det är en person som bara blir starkare och starkare - en person som kör hårt hur det än går. Som är beredd att korta livets linjal och bara slänga ut allt man spar i en hel livstid."
Jag vet, jag borde inte jämföra mig så mycket med någon annan än mig själv. Hunter S. Thompson är ett geni, helt enkelt, och det är lätt att försöka apa efter.
Problemet med mitt skrivande och min kreativitet ligger i att jag inte kör hårt. Jag ligger på latsidan, som med allt annat. Att jag inte ens orkar ta itu med disken på internatet är fan varning nog.
Det är dags, Per Danielsson. Det är dags att börja.
Disciplin, fokus, koncentration och en hel del dårskap. Lev snabbt.
Den var bra. Den öppnade upp lite mer för Hunter S. Thompson, som om han är en del av mina texter Däremot är vi två vitt skilda människor. Han en vansinnig, ursinnig galning med revolvrar, cigaretter, alkohol och droger omkring sig. Han en fullkomligt ärlig, allvarlig, busig galning utan spärrar för sitt skrivande. Revolutionerande. Han en rockstjärna inom författarskapet. Men vad är rock n' roll?
Jag citerar Victor Hanning, som förklarade det med följande, mycket riktiga ord:
"Rock är dårskap med en pojkaktig twist, helt enkelt. Men det finns också själ och personlighet och djup. Rock är inte musik. Det är bortom. Det är rösten. Det är en person som bara blir starkare och starkare - en person som kör hårt hur det än går. Som är beredd att korta livets linjal och bara slänga ut allt man spar i en hel livstid."
Jag vet, jag borde inte jämföra mig så mycket med någon annan än mig själv. Hunter S. Thompson är ett geni, helt enkelt, och det är lätt att försöka apa efter.
Problemet med mitt skrivande och min kreativitet ligger i att jag inte kör hårt. Jag ligger på latsidan, som med allt annat. Att jag inte ens orkar ta itu med disken på internatet är fan varning nog.
Det är dags, Per Danielsson. Det är dags att börja.
Disciplin, fokus, koncentration och en hel del dårskap. Lev snabbt.
Made My Day
Eric ringde till mig idag och bjöd mig på dagens skratt.
"Mattias har lovat sina kusiner att jag ska vara tomte åt dem på Julafton utan att jag visste om det."
Enrique är king.
"Mattias har lovat sina kusiner att jag ska vara tomte åt dem på Julafton utan att jag visste om det."
Enrique är king.
Tomhet
Aldrig någonsin har jag känt lika stor tomhet som jag har gjort denna vecka. Jag vet inte vad som har hänt. Det är bara tomt. Jag mår bra, jag är glad, är älskad och belåten, ändå känns det som att något fattas. En glöd, en gnista? Kanske en hel eld.
Jag vet inte vad det är, men det är bara tomt. Som ett skal. Jag vet inte hur jag ska förmedla känslor, jag vet inte vad som händer. Jag bara stirrar framåt, in i en vägg eller en TV eller datorskärm, utan att förstå varför.
Jag ligger länge i sängen, vill knappt gå upp till skolan. Bara ligger där och lyssnar på The Doors eller något annat tråkigt band som jag lyssnat på i flera år. Jag ligger länge i sängen och struntar i om jag inte är på lektion, för den är meningslös. Oftast lika meningslös som att ligga kvar i sängen.
Idag skickade jag in en gammal text till textsamtalet som ägs rum på måndag. Med gammal menar jag alltså flera år gammal, sedan när jag gick i åttan.
Känner mig nästan inte ett dugg förändrad sedan dess. Fortfarande glad, fortfarande tom, fortfarande stirrar jag bara.
Och ikväll tänker jag gå tillbaka till det, när jag ska klä mig punkigt på temafesten "tonårs revolt". Borde kanske fixa en tuppkam, men har ingen hårspray eller kam.
Hur fan kan man INTE ha en kam? Hur fan kan man vara TOM?
Jag förstår inte. Känns inte ens som att mitt skrivande fyller mig. Jag menar, borde jag inte ha varit lyrisk att få höra min text bli uppläst på scen inför en ganska stor del av skolan idag?
Jovisst, det borde jag kanske ha gjort. Jag skämdes istället och det var inte alls särskilt stort för mig. Ville bara smita ut mitt i, för jag orkade inte lyssna på något halvdant skit jag klämt ur mig på mindre än en timme.
Jag förstår inte.
Jag känner mig tom.
Fyll mig.
Hjälp mig.
Jag vet inte vad det är, men det är bara tomt. Som ett skal. Jag vet inte hur jag ska förmedla känslor, jag vet inte vad som händer. Jag bara stirrar framåt, in i en vägg eller en TV eller datorskärm, utan att förstå varför.
Jag ligger länge i sängen, vill knappt gå upp till skolan. Bara ligger där och lyssnar på The Doors eller något annat tråkigt band som jag lyssnat på i flera år. Jag ligger länge i sängen och struntar i om jag inte är på lektion, för den är meningslös. Oftast lika meningslös som att ligga kvar i sängen.
Idag skickade jag in en gammal text till textsamtalet som ägs rum på måndag. Med gammal menar jag alltså flera år gammal, sedan när jag gick i åttan.
Känner mig nästan inte ett dugg förändrad sedan dess. Fortfarande glad, fortfarande tom, fortfarande stirrar jag bara.
Och ikväll tänker jag gå tillbaka till det, när jag ska klä mig punkigt på temafesten "tonårs revolt". Borde kanske fixa en tuppkam, men har ingen hårspray eller kam.
Hur fan kan man INTE ha en kam? Hur fan kan man vara TOM?
Jag förstår inte. Känns inte ens som att mitt skrivande fyller mig. Jag menar, borde jag inte ha varit lyrisk att få höra min text bli uppläst på scen inför en ganska stor del av skolan idag?
Jovisst, det borde jag kanske ha gjort. Jag skämdes istället och det var inte alls särskilt stort för mig. Ville bara smita ut mitt i, för jag orkade inte lyssna på något halvdant skit jag klämt ur mig på mindre än en timme.
Jag förstår inte.
Jag känner mig tom.
Fyll mig.
Hjälp mig.
Kompositör
Går det att komponera ett stycke text? Kan man sätta tecken för repetition i en text? Är dikter verkligen en slags komposition av ord och bokstäver? Finns det outron, intron, stick, refränger, verser och solon i texter?
Kan man skriva en text utifrån musikaliska termer?
Kan jag prova?
Är jag en kompositör eller bara någon som pysslar med ordkomposition som hobby?
Alla intron i text brukar alltid börja med "Det var en gång..." och sluta med "...och så levde de lyckliga i alla sina dagar."
Och verserna? Är det som kapitel i boken? Rimmar de, rimmar de inte? Går de ihop, går de isär? Svarar de på en fråga eller ställer de en? Är vers ett som vers två och tre och fyra och fem?
Refränger. För att inte snacka om refränger. Dessa refränger som alltid går likadant. Som en upprepning av något nytt. Refränger, en repetition. In med repetitionstecknet.
Och verserna? Har jag kommit underfund med vad de fyller för funktion för en text och ett musikstycke? Ska jag förstärka eller försvaga en känsla här? Svara på en av frågorna, kanske? Denna rimmar inte i alla fall.
Refränger. För att inte snacka om refränger. Dessa refränger som alltid går likadant. Som en upprepning av självaste låten, om och om igen. Ett budskap ska fram, kan man tänka sig.
Sticket då?
Vad håller jag på med?
Refränger. För att inte tala om refränger. Dessa jävla refränger, som en deja vu av vad som en gång var något nytt. Deja vu, deja vu.
Vad kommer nu? Outro? Eller är detta ännu ett stick? Vart sticker man in sticket? Rabalder. Yeah yeah yeah, och så vidare. Kanske som Led Zeppelin... BABY BABY BABY BABY BABY OH YEAH YEAH BABY!
Jag fortsätter leva rastlös i mitt skrivande. En start på något nytt, ett slut på något gammalt.
En ny era.
Kan man skriva en text utifrån musikaliska termer?
Kan jag prova?
Är jag en kompositör eller bara någon som pysslar med ordkomposition som hobby?
Alla intron i text brukar alltid börja med "Det var en gång..." och sluta med "...och så levde de lyckliga i alla sina dagar."
Och verserna? Är det som kapitel i boken? Rimmar de, rimmar de inte? Går de ihop, går de isär? Svarar de på en fråga eller ställer de en? Är vers ett som vers två och tre och fyra och fem?
Refränger. För att inte snacka om refränger. Dessa refränger som alltid går likadant. Som en upprepning av något nytt. Refränger, en repetition. In med repetitionstecknet.
Och verserna? Har jag kommit underfund med vad de fyller för funktion för en text och ett musikstycke? Ska jag förstärka eller försvaga en känsla här? Svara på en av frågorna, kanske? Denna rimmar inte i alla fall.
Refränger. För att inte snacka om refränger. Dessa refränger som alltid går likadant. Som en upprepning av självaste låten, om och om igen. Ett budskap ska fram, kan man tänka sig.
Sticket då?
Vad håller jag på med?
Refränger. För att inte tala om refränger. Dessa jävla refränger, som en deja vu av vad som en gång var något nytt. Deja vu, deja vu.
Vad kommer nu? Outro? Eller är detta ännu ett stick? Vart sticker man in sticket? Rabalder. Yeah yeah yeah, och så vidare. Kanske som Led Zeppelin... BABY BABY BABY BABY BABY OH YEAH YEAH BABY!
Jag fortsätter leva rastlös i mitt skrivande. En start på något nytt, ett slut på något gammalt.
En ny era.
Att klara ett TV-spel på fyra dagar
Jag har klarat Assassin's Creed II och måste säga att det var ett bland de... Konstigaste spel jag spelat. OK, jag tänker spoila något fruktansvärt nu.
Du sitter i en maskin, i nutid som du med hjälp av gräver i ditt minne. Du minns att du är en lönnmördare i Renässansens Italien, runt 1470-1500, där din bästa polare är Leonardo da Vinci. Bara detta är konstigt nog, men det är också bara början.
Du mördar folk i spelet, hela tiden, för att få tag i information. Sen mördar du lite till, för att din karaktär är hämndlysten. Snart nystas en konspiration fram, en konspiration där makt missbrukas. Spanjoren som dödat din huvudkaraktärs pappa blir påve, han får tag i två delar av "paradiset", ett guldäpple och en stav, för att öppna ett valv i Vatikanstaten. Du sätter självklart stopp för honom, det är ju ändå du som är "profeten" i hela spelet, vilket tog mig på sänghalmen ungefär i näst sista delen av spelet.
Du går in i valvet och en utomjordisk människovarelse uppenbarar sig och börjar prata med Desmond, mannen som sitter i maskinen och minns i nutid. Allting är religiöst och jag kan inte hålla mig att tänka att hela spelet är som hugget ur scientologin. Utomjordiska människovarelser som pratar med dig om att "jorden är smutsig och måste renas"?
Give me a break, game. Du har redan skämtat om Super Mario genom att klämma in: "It'sa me, Mario!"
Jag finner inga ord. Jag har nog betalat alldeles för mycket för detta spelet. Det finns ju inte ens en anledning att fortsätta spela och/eller spela om det. Vad fan?
Eric, jag har spelat klart. Vill du låna det så lånar jag Batman: Arkham Asylum?
Batman finns i alla fall på riktigt...
Du sitter i en maskin, i nutid som du med hjälp av gräver i ditt minne. Du minns att du är en lönnmördare i Renässansens Italien, runt 1470-1500, där din bästa polare är Leonardo da Vinci. Bara detta är konstigt nog, men det är också bara början.
Du mördar folk i spelet, hela tiden, för att få tag i information. Sen mördar du lite till, för att din karaktär är hämndlysten. Snart nystas en konspiration fram, en konspiration där makt missbrukas. Spanjoren som dödat din huvudkaraktärs pappa blir påve, han får tag i två delar av "paradiset", ett guldäpple och en stav, för att öppna ett valv i Vatikanstaten. Du sätter självklart stopp för honom, det är ju ändå du som är "profeten" i hela spelet, vilket tog mig på sänghalmen ungefär i näst sista delen av spelet.
Du går in i valvet och en utomjordisk människovarelse uppenbarar sig och börjar prata med Desmond, mannen som sitter i maskinen och minns i nutid. Allting är religiöst och jag kan inte hålla mig att tänka att hela spelet är som hugget ur scientologin. Utomjordiska människovarelser som pratar med dig om att "jorden är smutsig och måste renas"?
Give me a break, game. Du har redan skämtat om Super Mario genom att klämma in: "It'sa me, Mario!"
Jag finner inga ord. Jag har nog betalat alldeles för mycket för detta spelet. Det finns ju inte ens en anledning att fortsätta spela och/eller spela om det. Vad fan?
Eric, jag har spelat klart. Vill du låna det så lånar jag Batman: Arkham Asylum?
Batman finns i alla fall på riktigt...
Att försova sig
Jag försov mig idag, igen. Fast det gör inget. Jag tycker det är skönt att försova sig och komma in i salen som agnostiker. Dessutom snubblar jag alltid på stolarna när jag ska sätta mig så att jag framstår som ett fån. Det gör inte heller något, för det är sådan jag är. Förvirrad, försovd och glad.
Jag försover mig ganska ofta. Ibland missar jag hela dagar, då brukar jag skylla på att jag har migrän. Egentligen har jag inte migrän, bara sena tider jag går och lägger mig på. Vill nästan tro att jag har haft det sedan tiden på Metropolis, när jag var tonåring. Har inte lagt mig innan 00:00 sedan dess.
Hursomhelst. Idag ska jag, Josef och ett par till i vår klass läsa på scen. Jag och Josef ska köra Hunter S. Thompson tema. Vi ska berätta om vår ankomst till Svalöv, har jag för mig. Vi har inte pratat så mycket om det, men det blir kul. Måste bara skriva ihop något häftigt också. Ska konsultera min kreativitet när vi har klart för oss vad som hända skall.
Och nu? Titta på inspirerande tal på .
Det är alltid lika kul.
OK
/JPGD
Jag försover mig ganska ofta. Ibland missar jag hela dagar, då brukar jag skylla på att jag har migrän. Egentligen har jag inte migrän, bara sena tider jag går och lägger mig på. Vill nästan tro att jag har haft det sedan tiden på Metropolis, när jag var tonåring. Har inte lagt mig innan 00:00 sedan dess.
Hursomhelst. Idag ska jag, Josef och ett par till i vår klass läsa på scen. Jag och Josef ska köra Hunter S. Thompson tema. Vi ska berätta om vår ankomst till Svalöv, har jag för mig. Vi har inte pratat så mycket om det, men det blir kul. Måste bara skriva ihop något häftigt också. Ska konsultera min kreativitet när vi har klart för oss vad som hända skall.
Och nu? Titta på inspirerande tal på .
Det är alltid lika kul.
OK
/JPGD
Ett nytt mål
Jag har slutat skriva dikt. Eller åtminstone slutat skriva lika mycket dikt som jag gjorde förut.
Jag har ett nytt mål. Innan årsskiftet har jag fyllt min diktbok från pärm till pärm. Så har jag haft boken i cirka ett halvår. Det är en bra sak.
Hurra för mig.
Det är dags att börja dikta.
Jag har ett nytt mål. Innan årsskiftet har jag fyllt min diktbok från pärm till pärm. Så har jag haft boken i cirka ett halvår. Det är en bra sak.
Hurra för mig.
Det är dags att börja dikta.
Två månader eufori
Det är den sextonde november 2009 och jag och Sigrid har nu varit ett par i två månader.
Två månader, min sköna, av total eufori. Du är fullkomligt fantastisk på ditt sätt. Det känns bra om du bara ens tittar på mig. Så mycket behöver jag för att jag ska känna mig lycklig runt dig. Så mycket kan du ge mig med bara din blick. Så mycket försöker jag ge tillbaka till dig och få dig att förstå.
Få dig att förstå hur högt jag skattar dig, hur ett hjärta kan känna för dig. Jag vet att du är mån om hur jag känner för dig och jag kan uttrycka min kärlek tusenfaldigt.
Sigrid, jag älskar dig.
Grattis till oss!
Två månader, min sköna, av total eufori. Du är fullkomligt fantastisk på ditt sätt. Det känns bra om du bara ens tittar på mig. Så mycket behöver jag för att jag ska känna mig lycklig runt dig. Så mycket kan du ge mig med bara din blick. Så mycket försöker jag ge tillbaka till dig och få dig att förstå.
Få dig att förstå hur högt jag skattar dig, hur ett hjärta kan känna för dig. Jag vet att du är mån om hur jag känner för dig och jag kan uttrycka min kärlek tusenfaldigt.
Sigrid, jag älskar dig.
Grattis till oss!
Ser över mitt drickande
Jag borde nog se över mitt festande. Jag minns knappt en helg då jag inte blivit full. Jag tror att detta festande började någon gång efter september förra året.
Jag vet inte, jag kanske försöker hitta någon slags lycka i spriten, trots allt. Det gör jag också, faktiskt. För ögonblicket, det vill säga. Dagen efter mår man ju som man mår, men jag måste säga att jag väldigt sällan brukar ha ångest för gårdagen.
Jag borde nog verkligen se över mitt festande. Det är inte så friskt i längden att hålla på såhär. Jag borde vara nykter denna helgen och nästa och kanske helgen efter det. Jag vet att några av er kommer att tjata, men jag ska försöka säga emot. Jag måste våga säga: "Nä, det är lugnt... Jag klarar mig denna helgen och jag tror ni klarar er utan mig."
Jag måste lära mig vara vit.
Jag vet inte, jag kanske försöker hitta någon slags lycka i spriten, trots allt. Det gör jag också, faktiskt. För ögonblicket, det vill säga. Dagen efter mår man ju som man mår, men jag måste säga att jag väldigt sällan brukar ha ångest för gårdagen.
Jag borde nog verkligen se över mitt festande. Det är inte så friskt i längden att hålla på såhär. Jag borde vara nykter denna helgen och nästa och kanske helgen efter det. Jag vet att några av er kommer att tjata, men jag ska försöka säga emot. Jag måste våga säga: "Nä, det är lugnt... Jag klarar mig denna helgen och jag tror ni klarar er utan mig."
Jag måste lära mig vara vit.
Om du var 26...
Idag skulle ha varit din 26:e födelsedag. Grattis på födelsedagen, käre bror. Om du var 26 hade jag kommit och firat dig. Varje dag om jag så fick.
Jag minns fortfarande ditt skägg och ditt leende därigenom. Jag minns fortfarande lugnet in i dina sista sekunder, även om familjen var hysterisk efter någon annan. Någon annan som inte kanske finns, precis som du inte gör nu.
Jag tror jag har börjat gå i dina fotspår, min bror. Var det bara vi som slog oss fria från familjen? Var det bara vi som vågade? Jag vet inte. Jag vet inte så mycket om dig, överhuvudtaget, känns det som. En del, kanske... Men inte varför du var som du var. Kanske hade du en äventyrslysten artär i dig som slog hårdare än de andra.
Jag saknar dig inte, om jag ska vara ärlig. Jag tänker knappt på dig och ibland känner jag mig hemsk. Jag har inte ens varit vid havet sedan maj. Och jag lovade till och med att besöka dig den femte varje månad. Se vart det går vägen, precis som med allt annat jag lovar. Jag har accepterat att du är borta och kommer aldrig igen. Men det gör inget. Det enda som spelar roll är att du har varit här.
Jag minns dig ibland. Ditt mellanbrorsbeteende kommer jag nog aldrig glömma. Du var varken avundsjuk, skyddande eller ett svin. Du var dig och det var jävligt skönt. Jag tror du hade en aning om vem du var, också. Det har inte jag någon stor koll på, men det kommer väl med tiden. Jag är ju ändå 6 år yngre än dig. Du fick din del av uppmärksamheten och alla delar äventyr. Jag fick en del av dig i mitt blod.
Jag fick en del av dig i mitt minne, och du en del av mitt. Det är det som gör oss mänskliga och det är det enda vi ber om, att få vara inte fullt så perfekta som vår familj bad oss om. Vi tänkte aldrig på framtiden. Visst är det skönt att leva i nuet?
Johannes... Jag vet inte ens om du fyller år idag eller om du fyller år en annan dag. Varför får jag för mig att du fyller år den 13:e? Tänk om det inte alls är rätt datum. Blir du arg? Jag vet inte om du fyller år den 23:e eller idag. Eller den tredje November. Du har liksom fallit i glömska när det gäller allt sånt om födelsedagar, namnsdagar och andra jättepraktiska saker. Du var aldrig med när vi åt tårta å dina vägnar. Vi var glada för din skull, att du blev äldre. Fast du brukade komma hem och äta det som fanns kvar. Eller så hade du pulnoja och geggade ihop en jättelik negerboll av alla havregryn och hela smörpaketet och åt sedan inte ens hälften.
Det var också det som gjorde dig vacker, Johannes. Att impulsivitet föll in i dig så naturligt. Kan du lära mig hur du gjorde? Jag vill inte härmas eller så, jag vill bara släppa alla hämningar och våga leva ut vissa impulser.
Du hade nog gått fram till Roland på tåget idag. Ja, du vet, fasters man. Jag gillar hans mustasch. Den är sådär härligt gubbig. Jag ska ha en sån när jag blir gammal och jag är nästan tvärsäker på att du också hade haft det.
OK, vet du vad? Jag tänker nog sluta skriva här. Förlåt att jag inte skrivit på länge. Jag ska försöka skärpa mig, men jag tänker inte lova något igen. Kan inte du påminna mig när det är den femte? Försök, i alla fall.
Nu, sova. Kom och hälsa på mig i mina drömmar.
Du var den hemligaste av bröder och det älskar jag. Dags för mig att ta en del av din mantel.
Vi ses den femte.
Och grattis på din 26-årsdag, återigen.
Kärlek från Groddan.
Du och vår lillasyster försommaren 2008. Se inte så munter ut!
Jag minns fortfarande ditt skägg och ditt leende därigenom. Jag minns fortfarande lugnet in i dina sista sekunder, även om familjen var hysterisk efter någon annan. Någon annan som inte kanske finns, precis som du inte gör nu.
Jag tror jag har börjat gå i dina fotspår, min bror. Var det bara vi som slog oss fria från familjen? Var det bara vi som vågade? Jag vet inte. Jag vet inte så mycket om dig, överhuvudtaget, känns det som. En del, kanske... Men inte varför du var som du var. Kanske hade du en äventyrslysten artär i dig som slog hårdare än de andra.
Jag saknar dig inte, om jag ska vara ärlig. Jag tänker knappt på dig och ibland känner jag mig hemsk. Jag har inte ens varit vid havet sedan maj. Och jag lovade till och med att besöka dig den femte varje månad. Se vart det går vägen, precis som med allt annat jag lovar. Jag har accepterat att du är borta och kommer aldrig igen. Men det gör inget. Det enda som spelar roll är att du har varit här.
Jag minns dig ibland. Ditt mellanbrorsbeteende kommer jag nog aldrig glömma. Du var varken avundsjuk, skyddande eller ett svin. Du var dig och det var jävligt skönt. Jag tror du hade en aning om vem du var, också. Det har inte jag någon stor koll på, men det kommer väl med tiden. Jag är ju ändå 6 år yngre än dig. Du fick din del av uppmärksamheten och alla delar äventyr. Jag fick en del av dig i mitt blod.
Jag fick en del av dig i mitt minne, och du en del av mitt. Det är det som gör oss mänskliga och det är det enda vi ber om, att få vara inte fullt så perfekta som vår familj bad oss om. Vi tänkte aldrig på framtiden. Visst är det skönt att leva i nuet?
Johannes... Jag vet inte ens om du fyller år idag eller om du fyller år en annan dag. Varför får jag för mig att du fyller år den 13:e? Tänk om det inte alls är rätt datum. Blir du arg? Jag vet inte om du fyller år den 23:e eller idag. Eller den tredje November. Du har liksom fallit i glömska när det gäller allt sånt om födelsedagar, namnsdagar och andra jättepraktiska saker. Du var aldrig med när vi åt tårta å dina vägnar. Vi var glada för din skull, att du blev äldre. Fast du brukade komma hem och äta det som fanns kvar. Eller så hade du pulnoja och geggade ihop en jättelik negerboll av alla havregryn och hela smörpaketet och åt sedan inte ens hälften.
Det var också det som gjorde dig vacker, Johannes. Att impulsivitet föll in i dig så naturligt. Kan du lära mig hur du gjorde? Jag vill inte härmas eller så, jag vill bara släppa alla hämningar och våga leva ut vissa impulser.
Du hade nog gått fram till Roland på tåget idag. Ja, du vet, fasters man. Jag gillar hans mustasch. Den är sådär härligt gubbig. Jag ska ha en sån när jag blir gammal och jag är nästan tvärsäker på att du också hade haft det.
OK, vet du vad? Jag tänker nog sluta skriva här. Förlåt att jag inte skrivit på länge. Jag ska försöka skärpa mig, men jag tänker inte lova något igen. Kan inte du påminna mig när det är den femte? Försök, i alla fall.
Nu, sova. Kom och hälsa på mig i mina drömmar.
Du var den hemligaste av bröder och det älskar jag. Dags för mig att ta en del av din mantel.
Vi ses den femte.
Och grattis på din 26-årsdag, återigen.
Kärlek från Groddan.
Du och vår lillasyster försommaren 2008. Se inte så munter ut!
Höst i Svalöv
Det är höst i Svalöv nu. På riktigt. Alla löv har fallit och päronträdet saknar frukt. Utanför skrivarsalen står CMD:arna och spelar fotboll. De ser inte riktigt ut som oss skrivare. De är liksom mån om hur de ser ut... Tja, vissa av dem i alla fall. Okej, en av dem. Han är till och med sådär trendig med piercings i hela käften.
Det är höst nu, på riktigt. Man känner att kvällen börjar äta sig närmre in på dagen och morgonen dröjer en lång stund in på förmiddagen. Ingenting är som i somras. Allt har förändrats.
Det är höst i Svalöv. Mina ögon är tunga och nu när jag sitter här i skrivarsalen märker jag att jag nästan har glömt bort att hämta kortet till vår alldeles egna biosalong. Jag och några i klassen ska se Fear And Loathing In Las Vegas: A Savage Journey To The Heart Of The American Dream ikväll. Det är en bra film och det var längesedan jag såg den. Den gör mig alltid sådär fundersam på hur jag är som författare, som skrivare.
Det är höst i Svalöv. Varje gång jag ser filmen föds Hunter S. Thompson på nytt inom mig. Ibland undrar jag om han är en del av mig. Eller tvärtom. Ibland undrar jag om det finns en likadan slags agenda inom mig, att skriva om sanningen och endast sanningen. Blandat med fiktion, såklart. Men varför skulle inte fiktion kunna vara sanning?
Varför inte? Fiktion är fantasi och fantasi kan mycket väl vara sann. Om det är något fantasi är så är den äkta. För jag menar, är en piercing i näsan äkta? Är fotbollskillar äkta? Finns ens CMD eller är det bara något hittepå som skolans ledning kokat ihop på något möte? För vad finns det för syfte att spela fotboll mitt i hösten? Finns ens fotbollen? Är fotboll äkta?
Jag vet inte vad jag pysslar med, jag bara pysslar och pusslar mitt liv, antar jag.
Pusslar ihop hösten med resten av vintern, våren och sommaren och nästa höst. Pusslar ihop tankar med fantasi och fantasi med sanning.
Vad händer om vi bjuder in Hunter S. Thompson till morgondagen? Hade han fortfarande haft en kula i huvudet?
Varför bor det så många tankar i mitt huvud just nu?
Fan, snart går Gulliver... Jag menar Gullan. Jag måste ha kortet.
Farväl.
Det är höst nu, på riktigt. Man känner att kvällen börjar äta sig närmre in på dagen och morgonen dröjer en lång stund in på förmiddagen. Ingenting är som i somras. Allt har förändrats.
Det är höst i Svalöv. Mina ögon är tunga och nu när jag sitter här i skrivarsalen märker jag att jag nästan har glömt bort att hämta kortet till vår alldeles egna biosalong. Jag och några i klassen ska se Fear And Loathing In Las Vegas: A Savage Journey To The Heart Of The American Dream ikväll. Det är en bra film och det var längesedan jag såg den. Den gör mig alltid sådär fundersam på hur jag är som författare, som skrivare.
Det är höst i Svalöv. Varje gång jag ser filmen föds Hunter S. Thompson på nytt inom mig. Ibland undrar jag om han är en del av mig. Eller tvärtom. Ibland undrar jag om det finns en likadan slags agenda inom mig, att skriva om sanningen och endast sanningen. Blandat med fiktion, såklart. Men varför skulle inte fiktion kunna vara sanning?
Varför inte? Fiktion är fantasi och fantasi kan mycket väl vara sann. Om det är något fantasi är så är den äkta. För jag menar, är en piercing i näsan äkta? Är fotbollskillar äkta? Finns ens CMD eller är det bara något hittepå som skolans ledning kokat ihop på något möte? För vad finns det för syfte att spela fotboll mitt i hösten? Finns ens fotbollen? Är fotboll äkta?
Jag vet inte vad jag pysslar med, jag bara pysslar och pusslar mitt liv, antar jag.
Pusslar ihop hösten med resten av vintern, våren och sommaren och nästa höst. Pusslar ihop tankar med fantasi och fantasi med sanning.
Vad händer om vi bjuder in Hunter S. Thompson till morgondagen? Hade han fortfarande haft en kula i huvudet?
Varför bor det så många tankar i mitt huvud just nu?
Fan, snart går Gulliver... Jag menar Gullan. Jag måste ha kortet.
Farväl.
Dario-Bal-Bana
Det är vad livet och allt som hör därtill är ibland.
Igår var jag arg och såg rött, idag är jag soft som ett gosedjur. Dario-bal-bana varje dag känns det som.
Det är ganska fint att kärlek verkligen kan vara alla sorters känslor, ett hopkok av allt man känner. Även om det är lite läskigt ibland att vissa känslor blir så starka att man blir arg eller ledsen eller glad eller fullkomligt förbryllad. Man får dock försöka se till att det inte går överstyr.
Okej, jag vet inte riktigt vad det är jag håller på att skriva om. Det är bara tankar som finns här just nu. Och tankar åker också i en slags Dario-Bal-Bana, upp och ner och fram och tillbaka och överallt.
Jag tror jag ska gå snart. Jag, Eric och Matilda har suttit här och tagit en tillbakablick på bilddagböcker. Varje gång det kom upp en bild på mig sa vi alla tre: "Shit vad du såg ut då..."
Och shit vad jag såg ut då.
Ut i regnet med kaffeandedräkt.
Arrivederci.
Igår var jag arg och såg rött, idag är jag soft som ett gosedjur. Dario-bal-bana varje dag känns det som.
Det är ganska fint att kärlek verkligen kan vara alla sorters känslor, ett hopkok av allt man känner. Även om det är lite läskigt ibland att vissa känslor blir så starka att man blir arg eller ledsen eller glad eller fullkomligt förbryllad. Man får dock försöka se till att det inte går överstyr.
Okej, jag vet inte riktigt vad det är jag håller på att skriva om. Det är bara tankar som finns här just nu. Och tankar åker också i en slags Dario-Bal-Bana, upp och ner och fram och tillbaka och överallt.
Jag tror jag ska gå snart. Jag, Eric och Matilda har suttit här och tagit en tillbakablick på bilddagböcker. Varje gång det kom upp en bild på mig sa vi alla tre: "Shit vad du såg ut då..."
Och shit vad jag såg ut då.
Ut i regnet med kaffeandedräkt.
Arrivederci.
Law Of Attraction
Jag tänkte inte skriva särskilt långt om detta. Tänkte bara skriva något jag hittade i mitt gamla block som faktiskt inte förvånar mig.
Jag tänkte inte förklara vad Law Of Attraction är, då blir detta inlägget bara flummigt och troligen helt oförståeligt. Ni får googla det.
Mina första ord på Fridhems Folkhögskola:
"Det känns konstigt att besöka det som troligen kommer att vara min framtid två år framöver...
Tänk sedan, Groddan.
Tänk inte nu. Låt fingret styra huvudet.
Jag sitter helt stilla.
Min meditation."
Et voilá, här sitter jag på skolans internat och mår bra.
Jag armpumpar mig till sömns.
Jag tänkte inte förklara vad Law Of Attraction är, då blir detta inlägget bara flummigt och troligen helt oförståeligt. Ni får googla det.
Mina första ord på Fridhems Folkhögskola:
"Det känns konstigt att besöka det som troligen kommer att vara min framtid två år framöver...
Tänk sedan, Groddan.
Tänk inte nu. Låt fingret styra huvudet.
Jag sitter helt stilla.
Min meditation."
Et voilá, här sitter jag på skolans internat och mår bra.
Jag armpumpar mig till sömns.
Måndagsfeber
Idag vaknade jag med feber, om feber får vara en synonym till ångest.
Ställer som vanligt alarmet klockan 8:30, vaknar till och stänger av det. Det är lugnt, jag vaknar om tio minuter, tänker jag alltid. Jag vaknade 9:57 och hade feber.
Det är textsamtal idag och vi ska analysera en massa texter. Jag missar det första samtalet och går direkt för att hämta kaffe. Det var gott och jag tog tre sockerbitar.
Det är textsamtal och nu går vi igenom två texter på rad med en liten paus emellan. Det är tröttsamt att sitta där och jag säger sällan något klipskt, tycker sällan någonting och har oftast inga synpunkter what so ever.
Det är lunch. Jag äter spaghetti och qournfärs. Det var gott. Jag dricker en kopp kaffe med tre sockerbitar i och äter två knäckebröd.
Det är textsamtal och vi går igenom två texter till, där den sista är min monolog. Och det är först när vi analyserar den som skrattet dyker upp. Alla uppskattar texten och har roligt åt den, men de ville se fler galenskaper och låta karaktären i monologen gå till överdrift med sin aggression.
Det är skönt och det blir ett fint slut på skoldagen. Jag går och hämtar en kopp kaffe till. Utan sockerbitar denna gången.
Jag diskar all disk och mina fingrar blir russin.
Jag äter choklad och dricker läsk. Jag tänker att jag kommer att bli diabetiker om jag håller dessa dåliga vanorna.
Min dag blev ingen feberfylld dag. Febern gick över någonstans precis efter lunch.
Feber är ingenting för mig.
Ställer som vanligt alarmet klockan 8:30, vaknar till och stänger av det. Det är lugnt, jag vaknar om tio minuter, tänker jag alltid. Jag vaknade 9:57 och hade feber.
Det är textsamtal idag och vi ska analysera en massa texter. Jag missar det första samtalet och går direkt för att hämta kaffe. Det var gott och jag tog tre sockerbitar.
Det är textsamtal och nu går vi igenom två texter på rad med en liten paus emellan. Det är tröttsamt att sitta där och jag säger sällan något klipskt, tycker sällan någonting och har oftast inga synpunkter what so ever.
Det är lunch. Jag äter spaghetti och qournfärs. Det var gott. Jag dricker en kopp kaffe med tre sockerbitar i och äter två knäckebröd.
Det är textsamtal och vi går igenom två texter till, där den sista är min monolog. Och det är först när vi analyserar den som skrattet dyker upp. Alla uppskattar texten och har roligt åt den, men de ville se fler galenskaper och låta karaktären i monologen gå till överdrift med sin aggression.
Det är skönt och det blir ett fint slut på skoldagen. Jag går och hämtar en kopp kaffe till. Utan sockerbitar denna gången.
Jag diskar all disk och mina fingrar blir russin.
Jag äter choklad och dricker läsk. Jag tänker att jag kommer att bli diabetiker om jag håller dessa dåliga vanorna.
Min dag blev ingen feberfylld dag. Febern gick över någonstans precis efter lunch.
Feber är ingenting för mig.
Sommaren sitter i...
Iår sitter sommaren i mina vener.
Likaså sitter den kvar i trädets.
Jag har inte blivit svag med tiden,
löven har inte fallit mot marken ordentligt.
Vissa löv sitter kvar på vissa träd.
Iår är platonträden starka och bladen är fortfarande gröna och ganska friska.
Fast de hänger lite neråt.
Mot marken med sina ansikten,
längtar att få landa där,
göra gatorna lite finare.
Hösten är en konstig årstid, har jag märkt. Den varierar alldeles för mycket, från år till år. Iår är den fortfarande lika mörk och långvarig. Iår är den också mer kärleksfull, lekfull och glad.
Iår är en höst som låtsas vara en sommar. Jag pratar fortfarande sommarminnen á la Roskildefestivalen med mina kompisar. Vi ser fram emot nästa sommar och vi ser bak på vår förra. Vi tar upp de goda minnena då vi halkade på silvertejpade melonskal i vårt camp, när jag snodde en lådvin ur en Matas-kasse mitt i en gång och när vi blev rena för första gången på dagar.
Vi minns de mindre bra minnena då jag köpte ett sexpack öl för 128 DKK, när Ian tappade sin snusdosa med 500 DKK i och när Eric brände ihjäl sin arm i hettan.
Hösten håller kvar i sommaren på ett annat sätt också. Hösten håller kvar i Sigrid. Hon kom på sommaren, som en kylande måne. Hon kom på sommaren och heta känslor som värmer än idag. En lust, någonting att få, en måne att älska.
Vet du varför bladen är gröna fastän det snart är mitten av november?
För att vi är så starka.
Du lyser full varje kväll,
och jag går upp senare för varje morgon.
Iår sitter sommaren i mina vener.
Hon tittar på mig och ger den styrka.
Likaså sitter den kvar i trädets.
Jag har inte blivit svag med tiden,
löven har inte fallit mot marken ordentligt.
Vissa löv sitter kvar på vissa träd.
Iår är platonträden starka och bladen är fortfarande gröna och ganska friska.
Fast de hänger lite neråt.
Mot marken med sina ansikten,
längtar att få landa där,
göra gatorna lite finare.
Hösten är en konstig årstid, har jag märkt. Den varierar alldeles för mycket, från år till år. Iår är den fortfarande lika mörk och långvarig. Iår är den också mer kärleksfull, lekfull och glad.
Iår är en höst som låtsas vara en sommar. Jag pratar fortfarande sommarminnen á la Roskildefestivalen med mina kompisar. Vi ser fram emot nästa sommar och vi ser bak på vår förra. Vi tar upp de goda minnena då vi halkade på silvertejpade melonskal i vårt camp, när jag snodde en lådvin ur en Matas-kasse mitt i en gång och när vi blev rena för första gången på dagar.
Vi minns de mindre bra minnena då jag köpte ett sexpack öl för 128 DKK, när Ian tappade sin snusdosa med 500 DKK i och när Eric brände ihjäl sin arm i hettan.
Hösten håller kvar i sommaren på ett annat sätt också. Hösten håller kvar i Sigrid. Hon kom på sommaren, som en kylande måne. Hon kom på sommaren och heta känslor som värmer än idag. En lust, någonting att få, en måne att älska.
Vet du varför bladen är gröna fastän det snart är mitten av november?
För att vi är så starka.
Du lyser full varje kväll,
och jag går upp senare för varje morgon.
Iår sitter sommaren i mina vener.
Hon tittar på mig och ger den styrka.
Det är inne att skriva blogg
Mitt första inlägg i en blogg som till synes lär bli fylld av ord jag vräker ur mig, hipp som happ, med lite tanke och ännu mindre omsorg.
Det är sjukt inne att skriva blogg om sitt liv. Det har inte tilltalat mig särskilt mycket innan. Ett sätt att vara annorlunda på är nog ett av de största skälen.
Jag har lagt märke till hur häftigt det är att skriva blogg. Jag klickar runt lite på bilddagboken och då och då fångar en fjantig fjortis min uppmärksamhet uppe i "fokus". Ibland brukar de länka sin blogg där och jag vill ge ett (helt oplanerat) exempel.
---
http://louiseviktoriaborg.blogg.se/ skriver följande...
"helllloj bloggen .
idag ska jag vara med plugghästen amanda .
Men just nu sitter jag här vid datan och hon sitter
hemma och pluggar haha . Men snart ska jag till
amanda så ska vi typ baka kladdkaka och så (Y)
Men nu ska jag dra skriver mer sen pussssssss"
Den biten är följd av ett posat självporträtt i spegelmanér.
---
Jag vill också vara cool och skriva blogg om att jag just nu sitter vid min dator, pluggar och sen gå till min vän och baka kladdkaka och så.
Men ja... Jag ska väl dra nu. Skriver mer sen.
PUUUUSSSSSSSSSS!!
Jag önskar att jag hade ett självporträtt i spegelmanér.
Det är sjukt inne att skriva blogg om sitt liv. Det har inte tilltalat mig särskilt mycket innan. Ett sätt att vara annorlunda på är nog ett av de största skälen.
Jag har lagt märke till hur häftigt det är att skriva blogg. Jag klickar runt lite på bilddagboken och då och då fångar en fjantig fjortis min uppmärksamhet uppe i "fokus". Ibland brukar de länka sin blogg där och jag vill ge ett (helt oplanerat) exempel.
---
http://louiseviktoriaborg.blogg.se/ skriver följande...
"helllloj bloggen .
idag ska jag vara med plugghästen amanda .
Men just nu sitter jag här vid datan och hon sitter
hemma och pluggar haha . Men snart ska jag till
amanda så ska vi typ baka kladdkaka och så (Y)
Men nu ska jag dra skriver mer sen pussssssss"
Den biten är följd av ett posat självporträtt i spegelmanér.
---
Jag vill också vara cool och skriva blogg om att jag just nu sitter vid min dator, pluggar och sen gå till min vän och baka kladdkaka och så.
Men ja... Jag ska väl dra nu. Skriver mer sen.
PUUUUSSSSSSSSSS!!
Jag önskar att jag hade ett självporträtt i spegelmanér.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)