Att trampa snett

Fikade vid receptionen precis och ett samtal började ta sin form med Katarina, en tjej från teatertvåan, som frågade mig om en text jag läste upp.

Vi pratade om följande del:
”Har du beställt?” frågar tjejen bakom disken. Så fort hon öppnar munnen förstår jag att hon är mentalt handikappad. etc.

Jag förstod inte att jag verkligen trampat snett i texten och det är först nu jag märker att jag stukat någonting. Katarina tolkade det som att jag hade avsikt att klanka ner på mentalt handikappade personer och jag måste erkänna att jag inte riktigt kan stå för vad jag har skrivit. Jag kunde inte försvara mig alls, det blev en block i huvudet och jag märkte hur hela jag blev röd av skam.

Vad jag däremot kan erkänna är att diskussionen ledde till en del funderingar kring vad som är okej och mindre okej att skriva i texter. Jag minns att jag fick lära mig om pressetik på Mediegymnasiet och kanske gäller det även använda sig av den i den skönlitterära världen.

En tankegång har slagit sig fast i mitt huvud. Det är enkelt för författare att bli blinda för vad de skriver och ibland kan det bli riktigt svårt att märka fel, hur stora de än är.

Det låter som att jag försöker försvara mig, och det är väl det jag försöker göra. Sigrid brukar säga att jag har alldeles för många ursäkter, men jag törs inte erkänna någonting jag inte menar.

Känns som att jag inte riktigt kan få grepp över det hela, som att jag flummar iväg. Men sådan är jag, jag har svårt för att hålla mig vid ett ämne utan att sväva över till ett annat.

Hursomhelst. Jag har lärt mig en läxa och kommer därför att ordentligt se över vad jag skrivit.

Tack för mig.