Det finns en nästan opsynlig mur mellan oss. En mur som är så stark, som styr världen på ett byråkratiskt, monetärt och orättvist sätt. En mur som delar folket snarare än sammankopplar dem, vilken är dess egentliga syfte.
Det är val på söndag, ingen kan undgå det. Alla myndiga ska rösta. Eller ja, de som vill och vågar. Bara några dagar kvar tills vi får reda på vem som kommer att styra över oss under de kommande fyra åren. Bara några dagar kvar tills vi får veta vem som kommer att vilja hålla muren oskadd. Bara några dagar kvar tills vi får reda på vem som kommer att hålla folket delat i ytterligare fyra år.
Alla pratar om det hela tiden. Jag pratar inte om det hela tiden, däremot tänker jag på det varje sekund. Varje sekund som går tänker jag på det.
Men jag tänker inte så mycket på partierna eller frågorna eller på politikerna. Jag tänker mer på vad politiken, demokratin, agendorna, viljorna, hur dessa påverkar folk. Hur de aldrig kommer att skapa ro i människan. Hur alla oroligt går omkring och tänker på framtiden, på vad valet innebär för dem de nästkommande fyra åren. Hur alla går omkring och tänker sig för innan de ska säga något om det parti de stödjer. Hur de inte vill bli uppfattade som något pucko utan koll.
Jag tänker erkänna. Jag har ingen koll, för jag bryr mig inte. Vad vet jag, kanske är jag puckad som inte bryr mig, kanske är det klokt. För varför ska man inbilla sig att en ledare av ett land styr över en när han egentligen inte gör det? För varför ska man behöva vara svag, varför ska man behöva en vägvisare hela tiden? Jag har inte ens sett eller pratat med Reinfeldt. Jag vet inte ens vad han vill. Jag vet inte vad någon politiker vill. Fan, jag vet knappt ens vad jag själv vill. Så varför verkar det som att folk viger sina liv åt att följa dessa ledare, vare sig de står på en sida av muren eller den andra?
Politiken är muren mellan människor. Det är politiken som aldrig någonsin kommer att sammanföra folket. Inget land har någonsin varit helt överens. Jag är inte överens med mina vänner. De säger en sak, jag säger en annan och sen slutar det med att vi blir lite mer av varandras fiender än varandras vänner. Just nu är det på grund av politiken.
Detsamma gäller politikerna. Skillnaden mellan dem och mig är att de aldrig någonsin kommer att vara vänner med varandra. De kommer alltid att skälla på varandra och säga att den andre har fel och att de själv har rätt. På något sätt har de alltid rätt, för om de känner att de har rätt, så har de rätt.
Jag måste hindra mig, för jag börjar känna att detta inlägg börjar förlora sin vikt, sitt syfte.
Syftet egentligen är att människan är världens svagaste varelse på vår jord. Vi är, förutom kanske myrorna, getingarna och de andra stora djursamhällena i världen, världens svagaste varelser.
De där insekterna kan i alla fall komma överens. De behöver inte ens störta varandra eller hålla några val.
Framförallt har de inga murar som står mellan dem.
Camp marDRÖM
Okej. Hej. Det har krupit en liten, bra bit in i september och jag lever fortfarande kvar på Roskilde. Har varit febrig sen den sista dagen där. Och med febern kommer konstiga feberdrömmar. Inga traditionella drömmar. Dagdrömmar och funtade idéer.
Så den senaste feberdrömmen jag hade om Roskilde var vilka fem-sex, kanske fler, kändisar jag hade velat dela camp med. Jag måste få erkänna en sak innan jag fortsätter med detta inlägg. Det händer att jag kollar in Kissies blogg då och då. Och så aftonbladets webbtv, såklart. Sist red hon kameler och sa att det var det äckligaste hon hade gjort.
Hursomhelst...
Inget jävla babbel om Kissie på kameler nu. Mer babbel om Kissie på psykadeliska droger. Mycket mer babbel om det. Fatta vad sjukt det vore om hon fick i sig något roligt och gick till Prodigy. Om hon hade sneat... Gudars skymning.
Kissie och Roskilde hade bara varit galenskaper, nu när jag tänker efter. På många olika sätt. Bland annat hade hon aldrig orkat med skiten där. Det får vi börja med. Skiten. Hon hade nog dött, tror jag. Eller haft en dusch med sig överallt. Och ölen hade hon väl inte druckit. Nä, fuck det, hon hade väl behövt en jävla bartender med sig också. Kissies entourage under en Roskildefestival hade närmre bestämt bestått av make-up-artister, massörer, bartenders, privata chaufförer och inte minst stalkers. En hel drös... Vid närmre eftertanke hade jag nog inte alls orkat med henne i mitt camp. Hade bara slutat med att jag hade hängt upp henne som piñata och slagit sönder hennes fejktuttar med ett basebollträ.
Ett gäng jag verkligen hade velat ha med mig hade varit Jackass-gänget. Okej, kanske inte allihopa. Kanske inte Weeman och den där tjockisen. Men helt klart Johnny Knocksville och Bam Margera. Helst Bam, för han hade jag levt rövarband med. Med Bam hade jag... Ja, vad hade jag INTE gjort för galenskaper, egentligen? Kastat mjöl i huvudet på folk, släppt in spindlar i folks tält, sågat sönder containrar med motorsåg, skjutit med katapulter och sist men inte minst hade vi väckt ihjäl folk så hårt.
Gå med Bam ett varv runt campingen klockan fem-sex på morgonen med en halvportabel förstärkare, toalettsugpropp och rent mjöl i påsen... Alla hade hatat oss. Speciellt mig. Bam hade nog hatat mig också.
Galenskap.
Ingen galenskap utan Hunter S. Thompson, fullkomligt ivrig över alla dessa dårar runtomkring honom. Stadigt sittandes på en campingstol ute i gången under ett parasoll hade han med en .48 caliber revolver, ett dricksglas med rom och is i handen. Allt med ett allvarligt ansikte under en grön kepsskärm. Och så hade han siktat på de alla idioterna, på de alla underbara. Främst på mig, så som jag kan bete mig.
"HEY, MR. THOMPSON! CAN'T YOU SEE I'M A MOTHER FUCKER! LET'S DRINK THE SWEDISH WAY! SKÅL!"
Herregud, han hade inte ens tvekat på avtryckaren. Han hade säkert skjutit mot mig, men inte siktat på mig. Han hade missat med vilje. Och så hade han bara tittat på mig, med samma allvarliga min, möjligen blandad med någon slags skräck, och sagt åt mig att ta det lugnt, ta en lur i skuggan och lugna ner mig. Det är exakt vad han hade gjort. Det hade varit mer än underbart.
Vilken jävla blandning. Kissie, Bam och Hunter.
Vilka hade kommit sämst överens? Hade Hunter skjutit Kissie eller Bam före mig? Hade jag fortfarande varit den fullaste i campet? Hade jag kommit hem levande?
Välkommen till Camp marDRÖM, Roskilde 2011.
Galenskap i Roskildefestivalens grannskap sedan inatt.
Så den senaste feberdrömmen jag hade om Roskilde var vilka fem-sex, kanske fler, kändisar jag hade velat dela camp med. Jag måste få erkänna en sak innan jag fortsätter med detta inlägg. Det händer att jag kollar in Kissies blogg då och då. Och så aftonbladets webbtv, såklart. Sist red hon kameler och sa att det var det äckligaste hon hade gjort.
Hursomhelst...
Inget jävla babbel om Kissie på kameler nu. Mer babbel om Kissie på psykadeliska droger. Mycket mer babbel om det. Fatta vad sjukt det vore om hon fick i sig något roligt och gick till Prodigy. Om hon hade sneat... Gudars skymning.
Kissie och Roskilde hade bara varit galenskaper, nu när jag tänker efter. På många olika sätt. Bland annat hade hon aldrig orkat med skiten där. Det får vi börja med. Skiten. Hon hade nog dött, tror jag. Eller haft en dusch med sig överallt. Och ölen hade hon väl inte druckit. Nä, fuck det, hon hade väl behövt en jävla bartender med sig också. Kissies entourage under en Roskildefestival hade närmre bestämt bestått av make-up-artister, massörer, bartenders, privata chaufförer och inte minst stalkers. En hel drös... Vid närmre eftertanke hade jag nog inte alls orkat med henne i mitt camp. Hade bara slutat med att jag hade hängt upp henne som piñata och slagit sönder hennes fejktuttar med ett basebollträ.
Ett gäng jag verkligen hade velat ha med mig hade varit Jackass-gänget. Okej, kanske inte allihopa. Kanske inte Weeman och den där tjockisen. Men helt klart Johnny Knocksville och Bam Margera. Helst Bam, för han hade jag levt rövarband med. Med Bam hade jag... Ja, vad hade jag INTE gjort för galenskaper, egentligen? Kastat mjöl i huvudet på folk, släppt in spindlar i folks tält, sågat sönder containrar med motorsåg, skjutit med katapulter och sist men inte minst hade vi väckt ihjäl folk så hårt.
Gå med Bam ett varv runt campingen klockan fem-sex på morgonen med en halvportabel förstärkare, toalettsugpropp och rent mjöl i påsen... Alla hade hatat oss. Speciellt mig. Bam hade nog hatat mig också.
Galenskap.
Ingen galenskap utan Hunter S. Thompson, fullkomligt ivrig över alla dessa dårar runtomkring honom. Stadigt sittandes på en campingstol ute i gången under ett parasoll hade han med en .48 caliber revolver, ett dricksglas med rom och is i handen. Allt med ett allvarligt ansikte under en grön kepsskärm. Och så hade han siktat på de alla idioterna, på de alla underbara. Främst på mig, så som jag kan bete mig.
"HEY, MR. THOMPSON! CAN'T YOU SEE I'M A MOTHER FUCKER! LET'S DRINK THE SWEDISH WAY! SKÅL!"
Herregud, han hade inte ens tvekat på avtryckaren. Han hade säkert skjutit mot mig, men inte siktat på mig. Han hade missat med vilje. Och så hade han bara tittat på mig, med samma allvarliga min, möjligen blandad med någon slags skräck, och sagt åt mig att ta det lugnt, ta en lur i skuggan och lugna ner mig. Det är exakt vad han hade gjort. Det hade varit mer än underbart.
Vilken jävla blandning. Kissie, Bam och Hunter.
Vilka hade kommit sämst överens? Hade Hunter skjutit Kissie eller Bam före mig? Hade jag fortfarande varit den fullaste i campet? Hade jag kommit hem levande?
Välkommen till Camp marDRÖM, Roskilde 2011.
Galenskap i Roskildefestivalens grannskap sedan inatt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)