Trodde aldrig att jag skulle erkänna det. Trodde verkligen aldrig det. Vet ni vad? Jag tycker om fotboll. I alla fall i mästerskapssammanhang. Det är sant. Idag satt jag och peppade Japan - Holland. Japan spelade bra som fan, men Holland tog segern. Inte så oväntat kanske, men det är något med att heja på underdogs. Det var rätt förvånande att Japan lyckades hålla igen så länge och dessutom lägga in en växel till i andra halvlek.
England sög igår. Fuck England. Ni är typ som Sverige i mästerskapssammanhang, totalt värdelösa. Hoppas ni åker ut.
Jag trodde aldrig att jag skulle se en match på hela mästerskapet, men jag fastnar så lätt. Speciellt om man inte har något bättre för sig. Då fastnar man rejält. Dessutom tror jag att Olle lyckades få mig att engagera mig litegrann i sporten när han spelade Pro Evolution Soccer 2010 i Svalöv. Satt med honom och hejade på Ruben Kuben, stålzombien från Elfenbenskusten. Jävlar vad han kunde spela.
Fattar ni, jag fastnade i ett jävla fotbolls TV-spel. Det är rätt sjukt.
Apropå fotboll... Såhär borde alla lag spela. Då hade det blivit ännu roligare.
BONUS: Shaolin Kung-Fu hokan.
PS. Snart är det Roskildetime. DS.
Om att vara ute i "vildmarken"
Klockan 04:00 den 14:e Juni gick jag och Eric från mig med en pipa, ett munspel och två tunga väskor mot ett mål vi satt ut med gott självförtroende. "Men herregud, det är ju inte så långt till Smygehuk. Där är vi fan på onsdag."
Vi hade packat allt man kan tänka sig. Spaghetti, jordnötter, t-sprit, stormkök, överlevnadshandbok och en moraklocka. Okej, kanske inte en moraklocka, men min ryggsäck skulle lika gärna kunna vara en moraklocka av massivt träslag, typ ek.
Först anlände vi till Kalkbrottet. Där tog vi vår första kisspaus och ropade efter en bortsprungen katt vid namn Santiago. Han förföljde oss, märkte vi, då det vid var och varannan husknut dök upp en liten svart och vit katt. No kidding. Vi såg svart-vita katter var vi än tittade. Till och med en i keramik! Vad fan, Santiago ville inte lämna oss ifred. Hursomhelst. Eric tappade sin pipa på kullen vi stod vid. Så var det med den saken. Ska kanske cykla dit och hämta den imorgon.
Vi gick, och sen gick vi mer. Solen började bli varm och när vi kom till Bunkeflostrand kom frukosten. Havregrynsgröt uppe på en bunker. Fåren låg i små spridda högar lite längre bort, bakom ryggen var Öresundsbron, havet och en nyvaken svan. Helt fantastisk utsikt, helt fantastisk start på dagen. Det var den godaste havregröten jag någonsin ätit, trots avsaknaden av socker.
Sedan gick vi lite till, ropade på Santiago, sjöng den där Sagan Om Ringen-låten som Gandalf sjunger. "The road goes ever on". Jag måste erkänna, jag lärde mig aldrig den. Vi gick mot Klagshamn i rask takt, rundade ett gammalt stenbrott, hittade varsin vandrarpinne och stannade till hos en närhandlare. Vi köpte brun farin som vi skulle använda till gröten lite senare. Läste City också. Hatar gratistidningarna. Ingen kvalité någonstans. Inte ens i horoskopen. "Håll din tunga i schack, någon kan ta illa upp!".
När vi lämnade Klagshamn bakom oss blommade tystnaden mer än tusenskönorna. Vi gick i meditativt tillstånd mot Gessie med fält till både höger och vänster om oss. Vi mötte ett par hästar som var skeptiska till att jag stack in en hand grässtrån till dem. De ville inte äta. Kanske var det för att jag blödde från lillfingret. Sedan såg vi några bönder som jobbade för fullt, några växthus och kossor lite längre bort. Vägen var säkert en halv mil lång, men kändes förvånansvärt kort. Obs, detta var den bästa vägen vi gick på under hela vandringen. Kommer helt klart göra ett återbesök en solig dag i framtiden.
I Gessie slog vi läger. Klockan var kanske tolv. Eric hade ett fantastiskt tält med sig, ett sådant man bara behöver kasta upp utan ansträngningar. Det slog upp sig av sig självt och vi la oss ner i det och tog en lur. En lur som varade i tre timmar.
Gessie var mysigt. Jag ville stanna där hela dagen, bakom kullen i tältet, och bara chilla bort hela vandringen. Skita i Smygehuk. Fuck Smygehuk. Där skulle säkert bara finnas en liten skylt där det stod "Sveriges sydligaste punkt". Ball. Trots det kände jag att vi borde fullborda vandringen. Vi hade ändå kommit ganska långt.
Vi gick mot Hököpinge. På vägen dit fann vi en en kyrka där ett gäng gubbar höll på att flytta in bänkar. "Hej. Finns här vatten man kan ta nånstans?" frågade jag. "Prata med vaktmästaren," sa en av gubbarna och så pratade jag med vaktmästaren. Han såg ganska gammal ut. Gammal men fräsh, frisk, slät hy och blåa ögon. "Här runt hörnet," sa han och så fyllde vi på våra vattenflaskor. Vi tog farväl och fortsatte.
Vårt mål för dagen blev Vellinge. Vi kom till Vellinge. Vi kom till ett fucking Willy's! Köpte Snickers, gick och hittade en härlig lägerplats bredvid en tungt trafikerad väg. Det var sådär. Vi gjorde pasta och tomatsås på stormköket. Det blev gott, men en hungrig mage äter vad och var som helst. Fast nä, jag intalade mig inte att det var gott. Det var gott på riktigt.
Efter maten sms:ade jag till Mamma. Hon ringde upp och frågade om vi mådde bra. Vi mådde ganska bra. Okej, jag ska inte ljuga. Vi mådde sådär. Inte sådär. Vi mådde dåligt. Mina knän värkte, min rygg värkte, Erics fötter hade blåsor stora som Thailand och stormköket såg ut som skit. Saker och ting var inte så roliga längre. Inte lika meditativa heller.
Vi gick och la oss. Jag låg där och vred mig och tänkte och vred och tänkte. Jag kom på mig själv att så mycket som jag tänkte hade jag aldrig tänkt förut. Jag trodde att allt det där med bekymmer om framtiden, samtiden och dåtiden inte skulle hinna gå ifatt mig. Men det gjorde den. Redan första kvällen. Hurra. Jävla skit. Låg och vred mig i två timmar, lyssnade efter skumma typer och hade kniven nära till hands i två timmar innan jag lyckades somna.
Sov inte så gott, Eric bredde ut sig och snarkade som en gris. Sov väldigt länge, dock. Somnade tolv, vaknade tolv. Det var skönt.
Nä. Nu är jag trött på att skriva om hela vår jävla erfarenhet. Allt slutade med att vi inte pallade med våta tält så vi åkte hem från Vellinge och kollade på Entourage. Så jävla mycket bättre än stormkök, värkande ryggar och skava fötter.
Så var det med den saken.
Vi hade packat allt man kan tänka sig. Spaghetti, jordnötter, t-sprit, stormkök, överlevnadshandbok och en moraklocka. Okej, kanske inte en moraklocka, men min ryggsäck skulle lika gärna kunna vara en moraklocka av massivt träslag, typ ek.
Först anlände vi till Kalkbrottet. Där tog vi vår första kisspaus och ropade efter en bortsprungen katt vid namn Santiago. Han förföljde oss, märkte vi, då det vid var och varannan husknut dök upp en liten svart och vit katt. No kidding. Vi såg svart-vita katter var vi än tittade. Till och med en i keramik! Vad fan, Santiago ville inte lämna oss ifred. Hursomhelst. Eric tappade sin pipa på kullen vi stod vid. Så var det med den saken. Ska kanske cykla dit och hämta den imorgon.
Vi gick, och sen gick vi mer. Solen började bli varm och när vi kom till Bunkeflostrand kom frukosten. Havregrynsgröt uppe på en bunker. Fåren låg i små spridda högar lite längre bort, bakom ryggen var Öresundsbron, havet och en nyvaken svan. Helt fantastisk utsikt, helt fantastisk start på dagen. Det var den godaste havregröten jag någonsin ätit, trots avsaknaden av socker.
Sedan gick vi lite till, ropade på Santiago, sjöng den där Sagan Om Ringen-låten som Gandalf sjunger. "The road goes ever on". Jag måste erkänna, jag lärde mig aldrig den. Vi gick mot Klagshamn i rask takt, rundade ett gammalt stenbrott, hittade varsin vandrarpinne och stannade till hos en närhandlare. Vi köpte brun farin som vi skulle använda till gröten lite senare. Läste City också. Hatar gratistidningarna. Ingen kvalité någonstans. Inte ens i horoskopen. "Håll din tunga i schack, någon kan ta illa upp!".
När vi lämnade Klagshamn bakom oss blommade tystnaden mer än tusenskönorna. Vi gick i meditativt tillstånd mot Gessie med fält till både höger och vänster om oss. Vi mötte ett par hästar som var skeptiska till att jag stack in en hand grässtrån till dem. De ville inte äta. Kanske var det för att jag blödde från lillfingret. Sedan såg vi några bönder som jobbade för fullt, några växthus och kossor lite längre bort. Vägen var säkert en halv mil lång, men kändes förvånansvärt kort. Obs, detta var den bästa vägen vi gick på under hela vandringen. Kommer helt klart göra ett återbesök en solig dag i framtiden.
I Gessie slog vi läger. Klockan var kanske tolv. Eric hade ett fantastiskt tält med sig, ett sådant man bara behöver kasta upp utan ansträngningar. Det slog upp sig av sig självt och vi la oss ner i det och tog en lur. En lur som varade i tre timmar.
Gessie var mysigt. Jag ville stanna där hela dagen, bakom kullen i tältet, och bara chilla bort hela vandringen. Skita i Smygehuk. Fuck Smygehuk. Där skulle säkert bara finnas en liten skylt där det stod "Sveriges sydligaste punkt". Ball. Trots det kände jag att vi borde fullborda vandringen. Vi hade ändå kommit ganska långt.
Vi gick mot Hököpinge. På vägen dit fann vi en en kyrka där ett gäng gubbar höll på att flytta in bänkar. "Hej. Finns här vatten man kan ta nånstans?" frågade jag. "Prata med vaktmästaren," sa en av gubbarna och så pratade jag med vaktmästaren. Han såg ganska gammal ut. Gammal men fräsh, frisk, slät hy och blåa ögon. "Här runt hörnet," sa han och så fyllde vi på våra vattenflaskor. Vi tog farväl och fortsatte.
Vårt mål för dagen blev Vellinge. Vi kom till Vellinge. Vi kom till ett fucking Willy's! Köpte Snickers, gick och hittade en härlig lägerplats bredvid en tungt trafikerad väg. Det var sådär. Vi gjorde pasta och tomatsås på stormköket. Det blev gott, men en hungrig mage äter vad och var som helst. Fast nä, jag intalade mig inte att det var gott. Det var gott på riktigt.
Efter maten sms:ade jag till Mamma. Hon ringde upp och frågade om vi mådde bra. Vi mådde ganska bra. Okej, jag ska inte ljuga. Vi mådde sådär. Inte sådär. Vi mådde dåligt. Mina knän värkte, min rygg värkte, Erics fötter hade blåsor stora som Thailand och stormköket såg ut som skit. Saker och ting var inte så roliga längre. Inte lika meditativa heller.
Vi gick och la oss. Jag låg där och vred mig och tänkte och vred och tänkte. Jag kom på mig själv att så mycket som jag tänkte hade jag aldrig tänkt förut. Jag trodde att allt det där med bekymmer om framtiden, samtiden och dåtiden inte skulle hinna gå ifatt mig. Men det gjorde den. Redan första kvällen. Hurra. Jävla skit. Låg och vred mig i två timmar, lyssnade efter skumma typer och hade kniven nära till hands i två timmar innan jag lyckades somna.
Sov inte så gott, Eric bredde ut sig och snarkade som en gris. Sov väldigt länge, dock. Somnade tolv, vaknade tolv. Det var skönt.
Nä. Nu är jag trött på att skriva om hela vår jävla erfarenhet. Allt slutade med att vi inte pallade med våta tält så vi åkte hem från Vellinge och kollade på Entourage. Så jävla mycket bättre än stormkök, värkande ryggar och skava fötter.
Så var det med den saken.
Taggad
Jag är taggad nu. Taggad på expeditionen. Den stora expeditionen. Men jag tänker inte avslöja något. För den som är nattsuddare, eller morgonpigg, kommer det en statusuppdatering på Facebook.
Klockan halv sex
Idag har jag varit ute igen. Det var skönt. Gjorde mig bara av med sjuttio spänn och lyckades ändå bli märkbart rund under fötterna. Ännu skönare. Shit. Jag har verkligen tur. Tur som blir full så lätt. Eller tur för att jag har så jävla snälla kompisar. Eller både och, kanske. Det är ännu jävla skönare.
Kom till Vinylbaren vid nio. Tog det lugnt med första ölen. Satt med den i minst 45 minuter. Sedan kom andra ölen. Sedan kom tredje. Sedan kom fjärde, tror jag. Kanske en femte också. Och sen var jag väck. Sen var jag väck och kom hem vid kvart i två. Tidigt, men vad fan. Det var inte 100% roligt på KB ikväll. Det är det aldrig på lördagar, för där är bara människor man inte känner. Man vill känna människor när man är där. De andra verkade ha kul, dock, men jag pallade inte. Jag och Fille pallade inte, så vi hoppade över några stängsel, släckte några gatlyktor och kom hem. Åt lite nattmat.
Sedan somnade jag till den där playlisten som jag fick av Frenning. Den är så bra, så mysig. Det låter kanske lite tråkigt att somna till en playlist, men för mig är det en bra sak. Man måste kunna somna till en playlist, annars är den inte bra. Jag hade nog inte kunnat somna till min skränlista. Den är sådär.
Och efter ett tag vaknar jag till första låten igen. Jag vet inte hur, men jag lyckas alltid pricka en sån jävla timing vad gäller playlists. Antingen vaknar jag till sista låten eller så har den spelats ett varv, två varv, innan jag vaknar till den första låten. Jag säger att det är lite magiskt.
Solen är uppe igen, redan. Redan halv fem var den framme igen, vill jag tro. Förstår inte hur den orkar vakna så tidigt och gå och lägga sig så sent.
Ja, och här sitter jag. Här sitter jag mitt i Malmö och tänker: "Fan, mitt liv är ändå helt okej". Det är det. Det är helt okej, om inte bättre. Och imorgon är en bra dag.
Mitt liv är helt okej, om inte lite bättre. Skönt. Här får ni en liten bild också av självaste Gustav Carlsson
Så nu vet ni det.
Kom till Vinylbaren vid nio. Tog det lugnt med första ölen. Satt med den i minst 45 minuter. Sedan kom andra ölen. Sedan kom tredje. Sedan kom fjärde, tror jag. Kanske en femte också. Och sen var jag väck. Sen var jag väck och kom hem vid kvart i två. Tidigt, men vad fan. Det var inte 100% roligt på KB ikväll. Det är det aldrig på lördagar, för där är bara människor man inte känner. Man vill känna människor när man är där. De andra verkade ha kul, dock, men jag pallade inte. Jag och Fille pallade inte, så vi hoppade över några stängsel, släckte några gatlyktor och kom hem. Åt lite nattmat.
Sedan somnade jag till den där playlisten som jag fick av Frenning. Den är så bra, så mysig. Det låter kanske lite tråkigt att somna till en playlist, men för mig är det en bra sak. Man måste kunna somna till en playlist, annars är den inte bra. Jag hade nog inte kunnat somna till min skränlista. Den är sådär.
Och efter ett tag vaknar jag till första låten igen. Jag vet inte hur, men jag lyckas alltid pricka en sån jävla timing vad gäller playlists. Antingen vaknar jag till sista låten eller så har den spelats ett varv, två varv, innan jag vaknar till den första låten. Jag säger att det är lite magiskt.
Solen är uppe igen, redan. Redan halv fem var den framme igen, vill jag tro. Förstår inte hur den orkar vakna så tidigt och gå och lägga sig så sent.
Ja, och här sitter jag. Här sitter jag mitt i Malmö och tänker: "Fan, mitt liv är ändå helt okej". Det är det. Det är helt okej, om inte bättre. Och imorgon är en bra dag.
Mitt liv är helt okej, om inte lite bättre. Skönt. Här får ni en liten bild också av självaste Gustav Carlsson
Så nu vet ni det.
Tredje hjulet
Jag finner mig väldigt ofta i situationer där jag är det tredje hjulet. Jag har gjort det ett tag nu. Jag stör mig litegrann på det, börjar tröttna på det. Inte för att ni pussas eller är kära framför nosen på mig. Det är mer för att jag själv inte kan göra samma sak. Jag vill också och jag avundas er. Var glada för de ni håller kära.
Att vara det tredje hjulet får mig dock att längta så ofantligt till att ha någon med ett gyllene hjärta vid min sida.
Det får mig att längta till sömnlösa nätter för att man bestämmer sig för att prata bort natten istället för att sova. Det får mig att längta att lägga täcket på golvet och sitta som en skräddare en hel natt. Det får mig att längta att ligga på mage och låta fingrar undersöka ryggen försiktigt. Det får mig att längta till att på morgonen ligga under ett tunt, vitt lakan och låta solljuset tränga igenom. Det får mig att längta till viskningar i örat. "Vakna nu."
Det får mig att längta till dagar där man inte gör något speciellt tillsammans. Det får mig att längta till att läsa böcker bredvid varandra, flina åt ett skojigt stycke och sedan läsa det högt. Det får mig att längta till dagar på gräsmattor i solen och tusenskönor att "älska, älska inte" på. Det får mig att längta till cykelutflykter med en filt, några kakor och en termos kaffe, för att det är gott att leva.
Det får mig att längta till onödiga dispyter om vilken den bästa låten är, det bästa bandet, den bästa artisten, bästa gitarristen, bästa versraden... Det får mig att längta efter alla likheter och olikheter. Det får mig att vilja höra: "Sluta smaska", "Skynda dig nu då, vi har bråttom" och "Måste du hålla på sådär". Det får mig att längta till att kunna lita på någon. Det får mig att längta till att längta efter någon när man känner sig ensam.
Snart får det fan vara min tur.
Att vara det tredje hjulet får mig dock att längta så ofantligt till att ha någon med ett gyllene hjärta vid min sida.
Det får mig att längta till sömnlösa nätter för att man bestämmer sig för att prata bort natten istället för att sova. Det får mig att längta att lägga täcket på golvet och sitta som en skräddare en hel natt. Det får mig att längta att ligga på mage och låta fingrar undersöka ryggen försiktigt. Det får mig att längta till att på morgonen ligga under ett tunt, vitt lakan och låta solljuset tränga igenom. Det får mig att längta till viskningar i örat. "Vakna nu."
Det får mig att längta till dagar där man inte gör något speciellt tillsammans. Det får mig att längta till att läsa böcker bredvid varandra, flina åt ett skojigt stycke och sedan läsa det högt. Det får mig att längta till dagar på gräsmattor i solen och tusenskönor att "älska, älska inte" på. Det får mig att längta till cykelutflykter med en filt, några kakor och en termos kaffe, för att det är gott att leva.
Det får mig att längta till onödiga dispyter om vilken den bästa låten är, det bästa bandet, den bästa artisten, bästa gitarristen, bästa versraden... Det får mig att längta efter alla likheter och olikheter. Det får mig att vilja höra: "Sluta smaska", "Skynda dig nu då, vi har bråttom" och "Måste du hålla på sådär". Det får mig att längta till att kunna lita på någon. Det får mig att längta till att längta efter någon när man känner sig ensam.
Snart får det fan vara min tur.
Ett foto taget av Frida
Det var med på hennes fotoutställning hon hade tillsammans med Miriam på Café Zena.
Reggaejunkiejew, fuck you!
Fuck off!
Om ni minns mitt inlägg om Ween för ett tag sedan så klagade jag på att det typ inte fanns ett skit på Spotify.
FUCK OFF!
Nu finns ALLT! Lyckan är komplett.
Varsågoda!
WEEN!
Om ni minns mitt inlägg om Ween för ett tag sedan så klagade jag på att det typ inte fanns ett skit på Spotify.
FUCK OFF!
Nu finns ALLT! Lyckan är komplett.
Varsågoda!
WEEN!
Regnet och det gråa
Ärligt talat. Det regnar idag. Dagarna bara slår om. Av och på. Tycker att det är lite underligt. Fast det är ju skönt med omväxling. Eller hur?
Regnet är inte kallt längre. Det är också rätt skönt. Man kan i alla fall gå med öppen jacka, köpa nya glasögon på tiger och röka en cigg utan att störa sig. Dropparna pärlar sig på glasögonen och så måste man torka av det med sin t-shirt. Det stör mig inte det minsta. Det är rätt mysigt faktiskt, när man tänker efter. Att torka glasögonen och byxorna när man kommer innanför dörren och slå på Bohren Und Der Club Of Gore. De är bäst när det regnar. Lite mellow sådär. Tycker dock om att vara mellow. Mellow är min bästa sinnesstämning.
Jag menar inte mellow som i deppig, även om man lyssnar på Nick Caves Weeping Song i skrivande stund. Jag menar mellow som i laid back. Det är jag som är den sköna stilens charmör. Jag har rätt skön stil. En blandning av lugn, flum och skratt. En jävla bra kombo för den som orkar med det.
Nån annan som är riktigt lugn och chill är Katie Melua. Hon har släppt ny platta nu, men jag har inte hört den. Borde ladda ner den. Eller se om den finns på Spotify. Ibland är Spotify skit, för skivbolagen vill inte att vissa band och artister ska ha alla sina plattor ute. Jävla profitälskare. Pengar är fan inte hela världen. Ta det lugnt och lägg ut er jävla musik istället. Vallfärd kallas det, om ni inte hört talas om det.
Katie Melua är också mellow. Fan vad skönt. Jag förstår henne precis.
Regnet är inte kallt längre. Det är också rätt skönt. Man kan i alla fall gå med öppen jacka, köpa nya glasögon på tiger och röka en cigg utan att störa sig. Dropparna pärlar sig på glasögonen och så måste man torka av det med sin t-shirt. Det stör mig inte det minsta. Det är rätt mysigt faktiskt, när man tänker efter. Att torka glasögonen och byxorna när man kommer innanför dörren och slå på Bohren Und Der Club Of Gore. De är bäst när det regnar. Lite mellow sådär. Tycker dock om att vara mellow. Mellow är min bästa sinnesstämning.
Jag menar inte mellow som i deppig, även om man lyssnar på Nick Caves Weeping Song i skrivande stund. Jag menar mellow som i laid back. Det är jag som är den sköna stilens charmör. Jag har rätt skön stil. En blandning av lugn, flum och skratt. En jävla bra kombo för den som orkar med det.
Nån annan som är riktigt lugn och chill är Katie Melua. Hon har släppt ny platta nu, men jag har inte hört den. Borde ladda ner den. Eller se om den finns på Spotify. Ibland är Spotify skit, för skivbolagen vill inte att vissa band och artister ska ha alla sina plattor ute. Jävla profitälskare. Pengar är fan inte hela världen. Ta det lugnt och lägg ut er jävla musik istället. Vallfärd kallas det, om ni inte hört talas om det.
Katie Melua är också mellow. Fan vad skönt. Jag förstår henne precis.
Spotifylistor och skrumplever
Idag är det söndag. Söndag natt och jag knåpar ihop en fruktansvärt fantastisk spotifylista. Har lagt till lite nytt skit i den, mest för att jag blev så inspirerad av igår och för att igår ägde. Fredag den 4:e juni, alltså. Idag är det den sjätte. Eller ja, det har varit den sjätte i tre timmar. Skitsamma. Den går att hitta om man lägger in detta i sökfältet: spotify:user:groddanpoddan:playlist:66ZMgNnPz1wJUZBF95aiqm
Asfett.
Den senaste veckan har jag festat ihjäl mig. Det känns ganska bra, faktiskt. Första två gångerna var skolfester, klassfester. De var ganska roliga. Ibland är de roliga. Denna gången var de roliga. Har missat dem totalt eftersom jag alltid varit i Malmö på helgerna. Vem fan bryr sig, egentligen? Vem fan pallade stanna i en håla AKA Svalöv anyways? Fuck Svalöv. Ses om tusen år.
Fuck Svalöv men älska människorna. Så kan man väl kanske se på det hela.
Jag har slutat nu. Jag vill aldrig mer gå i skolan. Jag hoppas verkligen att jag slipper. Jag vill bara göra någonting som ja kan tjäna pengar på. Typ klippa överbevuxna gräsmattor eller lära mig köra tåg. Det hade varit awesome. En sjuhelvetes u-sväng om man ska ha mitt skrivande i åtanke...
I torsdags åkte jag till Malmö och drack öl i Fridas ära. Det var rätt fett att hennes rektor, eller vad fan det nu är, hade spelat in ett litet tal till henne. Och Gustav såg ut som döden. Och Paul fick ett nytt band han borde lyssna på. Sen gick de till hipp och jag gick hem och sov.
Sov för att vakna till fredag morgon. En jävla morgon. En riktig pendlarmorgon. Åkte tåg och buss och skit. Sen var jag i skolan och grät inte en skvätt för jag kommer inte sakna er. Inte än. Inte nu. Just nu är jag trött på er litegrann. Men ta inte illa upp. Jag behöver helt enkelt bara tid för mig själv, från er. Tid för mig och mina vänner i Malmö, en ny vardag. Så jag åkte därifrån, från Svalöv, med gott humör. Äntligen.
Kom till Malmö vid 17-tiden, skyndade mig till Universitetsholmens utspark och mötte upp Mati. Vi pratade i en timme eller så, det var fett. Hon hade en fin klänning, jag hade kostym på mig. Vi satt i gräset.
Vidare till Vera, sänkte ett glas champagne, vidare till Ellen.
Och det var där jag fick skrumplever. Öl efter öl efter öl efter öl efter cider. Det var gott som fan. God mat och god dricka. Gott sällskap också! Nytt sällskap. Jävligt kul. Träffade Malin för första gången. Ändå har vi pratat i typ två-tre år. Vaddå, ni har också randoms på msn. Fuck off.
Skrev på skrivmaskin också. Det var fett. Hittar inte pappret men det handlade om Ozzy, om Mansons kuk, om fladdermöss och om guleböjer. Vi var två som skrev. Jag och Karin. Det var fett. Hon var duktig. Insinuerade på allt jävla möjligt. Hon gillade det ordet, men jag har nästan ingen aning om vad det betyder. I alla fall inte i berusat tillstånd.
Sen stack jag till Slagt. Där var sådär. Vem pallar dansa i en jättestor hall? Bull.
Sen KB. Fett. Sen GEC. Fett som fan. Sen var solen uppe och då stack jag och Eric till McDonalds. Fett som in i helvete.
Sen blev klockan Lördag och jag stack hem till Lina och Elias och fick mer skrumplever.
Har dessutom uppdaterat min sommarlista på spotify, som sagt. Nu är den ASBRA.
Ska sova ihjäl mig nu. Flytta lite skit till mitt pojkrum i eftermiddag.
Det är bitterljuvt. Skönt att vara hemma, jobbigt att vara hemma. Ingen frihet, lite att göra. De balanserar varandra.
Ska ta och sova ihjäl mig nu. Nite.
Asfett.
Den senaste veckan har jag festat ihjäl mig. Det känns ganska bra, faktiskt. Första två gångerna var skolfester, klassfester. De var ganska roliga. Ibland är de roliga. Denna gången var de roliga. Har missat dem totalt eftersom jag alltid varit i Malmö på helgerna. Vem fan bryr sig, egentligen? Vem fan pallade stanna i en håla AKA Svalöv anyways? Fuck Svalöv. Ses om tusen år.
Fuck Svalöv men älska människorna. Så kan man väl kanske se på det hela.
Jag har slutat nu. Jag vill aldrig mer gå i skolan. Jag hoppas verkligen att jag slipper. Jag vill bara göra någonting som ja kan tjäna pengar på. Typ klippa överbevuxna gräsmattor eller lära mig köra tåg. Det hade varit awesome. En sjuhelvetes u-sväng om man ska ha mitt skrivande i åtanke...
I torsdags åkte jag till Malmö och drack öl i Fridas ära. Det var rätt fett att hennes rektor, eller vad fan det nu är, hade spelat in ett litet tal till henne. Och Gustav såg ut som döden. Och Paul fick ett nytt band han borde lyssna på. Sen gick de till hipp och jag gick hem och sov.
Sov för att vakna till fredag morgon. En jävla morgon. En riktig pendlarmorgon. Åkte tåg och buss och skit. Sen var jag i skolan och grät inte en skvätt för jag kommer inte sakna er. Inte än. Inte nu. Just nu är jag trött på er litegrann. Men ta inte illa upp. Jag behöver helt enkelt bara tid för mig själv, från er. Tid för mig och mina vänner i Malmö, en ny vardag. Så jag åkte därifrån, från Svalöv, med gott humör. Äntligen.
Kom till Malmö vid 17-tiden, skyndade mig till Universitetsholmens utspark och mötte upp Mati. Vi pratade i en timme eller så, det var fett. Hon hade en fin klänning, jag hade kostym på mig. Vi satt i gräset.
Vidare till Vera, sänkte ett glas champagne, vidare till Ellen.
Och det var där jag fick skrumplever. Öl efter öl efter öl efter öl efter cider. Det var gott som fan. God mat och god dricka. Gott sällskap också! Nytt sällskap. Jävligt kul. Träffade Malin för första gången. Ändå har vi pratat i typ två-tre år. Vaddå, ni har också randoms på msn. Fuck off.
Skrev på skrivmaskin också. Det var fett. Hittar inte pappret men det handlade om Ozzy, om Mansons kuk, om fladdermöss och om guleböjer. Vi var två som skrev. Jag och Karin. Det var fett. Hon var duktig. Insinuerade på allt jävla möjligt. Hon gillade det ordet, men jag har nästan ingen aning om vad det betyder. I alla fall inte i berusat tillstånd.
Sen stack jag till Slagt. Där var sådär. Vem pallar dansa i en jättestor hall? Bull.
Sen KB. Fett. Sen GEC. Fett som fan. Sen var solen uppe och då stack jag och Eric till McDonalds. Fett som in i helvete.
Sen blev klockan Lördag och jag stack hem till Lina och Elias och fick mer skrumplever.
Har dessutom uppdaterat min sommarlista på spotify, som sagt. Nu är den ASBRA.
Ska sova ihjäl mig nu. Flytta lite skit till mitt pojkrum i eftermiddag.
Det är bitterljuvt. Skönt att vara hemma, jobbigt att vara hemma. Ingen frihet, lite att göra. De balanserar varandra.
Ska ta och sova ihjäl mig nu. Nite.
Apropå Siesta
Så glömde jag skriva att när Mati kletade in mitt ansikte sa hon: "SIMBAAAA!" Ni vet, som när babianen döper Simba i Lejonkungen, när han smetar kokos i ansiktet. (Fan vad tråkigt jag fick det att låta...) För mig och Mati var det roligt, i alla fall.
Jo, har fått svaret också, på getfrågan.
Fanfar, tack!
Winwin.
Jag ger er komondoren, den flygande golvmoppen.
Detta är alltså motsvarigheten till geten.
Tack och hej!
Jo, har fått svaret också, på getfrågan.
Fanfar, tack!
Winwin.
Jag ger er komondoren, den flygande golvmoppen.
Detta är alltså motsvarigheten till geten.
Tack och hej!
Siestafestivalen för halva priset
Det är rätt sjukt egentligen. Jag var på Siestafestivalen. Jag trodde aldrig det. Aldrig någonsin trodde jag att jag skulle sätta min fot på den jävla festivalen. Förra året var jag sjukt sugen på att åka dit, för Phoenix spelade, men det blev aldrig av. Hade inte pengar. Nu hade jag pengar. Dessutom fick jag biljetten för halva priset.
Jag har haft en rätt kylig syn på siestafestivalen. Väldigt "fyfan vad där är mycket fjortisar, tjuvar och annat pack" och även "skitväder". Och nu har jag varit där. Nu har jag fått uppleva det. Visst, där är väl rätt mycket fjortisar och rätt mycket tjuvar och rätt mycket annat pack. Fast ärligt talat kan jag säga att jag inte märkte dem särskilt mycket. Jag tror inte jag träffade eller pratade med någon. Såg inte att någon stal och inga som slogs (om man bortser från alla moshpits). Jag hängde med mina goda vänner istället. Det var gött.
Åkte dit med Mattias, Gustav och Hanna i bil. Vi körde vilse, surprise surprise. Kom lagom försent till Bob Hund, såg inte en minut av det. Fixade mitt band, det var utan camping, köpte till campingskiten för 300 spänn. La alltså ut 500 totalt på festivalen. Det dög. Vem fan pallar hoppa stängsel, egentligen?
Såg The Hives, blev skallad i huvudet i moshpiten. Hängde med Mati, åt langos, drack öl, blev full, trodde att jag inte hade någonstans att sova, somnade i fosterställning i Mattias bil. Lagom kul att vakna av att man knappt får syre morgonen därpå.
Lördagen köpte jag nyponsoppa, satte mig på Hässleholms centralstation. Där spelade jag munspel för alla som gick förbi. De flesta sket i mig, det var rätt skönt. Låg där i en timme och spelade.
Vid fyratiden spelade The Jangletones. Det var bra. Det finns en bild på mig och Victor på rockfoto. This is your life, spend it well, spend it right.
Efter spelningen mådde jag kiss. Troligen efter den där äckliga ciggen jag fick. Kanske för att jag fortfarande var bakfull då. Kanske för att jag inte hade ätit något eller för att ingen lyssnade på mig i centralstationen. Eller för att The Jangletones var så feta. Kanske för att jag blev av med Gustav, Mattias och Fille och för att de började dricka upp all min öl. Jag vet inte.
Så jag gick med Mati till hennes camp, skojade om pingviner, om att spela pingig ping-pong och om att Gud egentligen pingade som fan på söndagen. Och vi skämtade om att mixa Bach och Crazy Frog, att bandet skulle heta The Decirebels och att vi skulle spela jättetyst. Silent Disco, men inte riktigt lika tyst. Och så smetade Mati in någon konstig kräm i ansiktet på mig. Jag blev len som en barnrumpa på kinderna.
Förresten så måste jag få en sak klar för mig. Vad fan är motsatsen till en get? Ni vet, det finns motsatser överallt, typ häst-ko, hund-katt, fisk-fågel... Men vad fan är motsatsen till get? Jag blir galen. Hjälp mig.
Vad fan hände sen? Jag blev av med allihopa och hittade Camp Rövhåla. Där var Simon, Erik och Felix. De DJ:ade dåliga låtar från 90-talet, vilket var rätt gött för jag skrattade så att jag dog. Sen började vi bygga lutande tornet på Siesta av solstolar. Flera hundra värda flera tusen. Någon försökte sätta eld på det och då kom polisen. Jag lurade även i en kille att jag var från London och pratade dålig engelska i säkert 2 timmar. Han gick på det. Han ville aldrig försvinna. Han tyckte jag var så jävla cool för att jag var från London. Jag bodde på East End Boulevard, där bor alla coolingar.
Byggde en igloo av en sovsäck, spelade munspel hela natten, gick inte och la mig. Åkte hem klockan sex på morgonen. Trigger Man hade snake eyes och sen var jag hemma.
TrotsfördomarnamåstejagsägaattSiestafestivalenvarheltokejmenjagtänkernogaldrigåkaditigen. Vadfanskamandärattgöra,egentligen?
Puss och rkam.
Jag har haft en rätt kylig syn på siestafestivalen. Väldigt "fyfan vad där är mycket fjortisar, tjuvar och annat pack" och även "skitväder". Och nu har jag varit där. Nu har jag fått uppleva det. Visst, där är väl rätt mycket fjortisar och rätt mycket tjuvar och rätt mycket annat pack. Fast ärligt talat kan jag säga att jag inte märkte dem särskilt mycket. Jag tror inte jag träffade eller pratade med någon. Såg inte att någon stal och inga som slogs (om man bortser från alla moshpits). Jag hängde med mina goda vänner istället. Det var gött.
Åkte dit med Mattias, Gustav och Hanna i bil. Vi körde vilse, surprise surprise. Kom lagom försent till Bob Hund, såg inte en minut av det. Fixade mitt band, det var utan camping, köpte till campingskiten för 300 spänn. La alltså ut 500 totalt på festivalen. Det dög. Vem fan pallar hoppa stängsel, egentligen?
Såg The Hives, blev skallad i huvudet i moshpiten. Hängde med Mati, åt langos, drack öl, blev full, trodde att jag inte hade någonstans att sova, somnade i fosterställning i Mattias bil. Lagom kul att vakna av att man knappt får syre morgonen därpå.
Lördagen köpte jag nyponsoppa, satte mig på Hässleholms centralstation. Där spelade jag munspel för alla som gick förbi. De flesta sket i mig, det var rätt skönt. Låg där i en timme och spelade.
Vid fyratiden spelade The Jangletones. Det var bra. Det finns en bild på mig och Victor på rockfoto. This is your life, spend it well, spend it right.
Efter spelningen mådde jag kiss. Troligen efter den där äckliga ciggen jag fick. Kanske för att jag fortfarande var bakfull då. Kanske för att jag inte hade ätit något eller för att ingen lyssnade på mig i centralstationen. Eller för att The Jangletones var så feta. Kanske för att jag blev av med Gustav, Mattias och Fille och för att de började dricka upp all min öl. Jag vet inte.
Så jag gick med Mati till hennes camp, skojade om pingviner, om att spela pingig ping-pong och om att Gud egentligen pingade som fan på söndagen. Och vi skämtade om att mixa Bach och Crazy Frog, att bandet skulle heta The Decirebels och att vi skulle spela jättetyst. Silent Disco, men inte riktigt lika tyst. Och så smetade Mati in någon konstig kräm i ansiktet på mig. Jag blev len som en barnrumpa på kinderna.
Förresten så måste jag få en sak klar för mig. Vad fan är motsatsen till en get? Ni vet, det finns motsatser överallt, typ häst-ko, hund-katt, fisk-fågel... Men vad fan är motsatsen till get? Jag blir galen. Hjälp mig.
Vad fan hände sen? Jag blev av med allihopa och hittade Camp Rövhåla. Där var Simon, Erik och Felix. De DJ:ade dåliga låtar från 90-talet, vilket var rätt gött för jag skrattade så att jag dog. Sen började vi bygga lutande tornet på Siesta av solstolar. Flera hundra värda flera tusen. Någon försökte sätta eld på det och då kom polisen. Jag lurade även i en kille att jag var från London och pratade dålig engelska i säkert 2 timmar. Han gick på det. Han ville aldrig försvinna. Han tyckte jag var så jävla cool för att jag var från London. Jag bodde på East End Boulevard, där bor alla coolingar.
Byggde en igloo av en sovsäck, spelade munspel hela natten, gick inte och la mig. Åkte hem klockan sex på morgonen. Trigger Man hade snake eyes och sen var jag hemma.
TrotsfördomarnamåstejagsägaattSiestafestivalenvarheltokejmenjagtänkernogaldrigåkaditigen. Vadfanskamandärattgöra,egentligen?
Puss och rkam.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)