Jesu Jobb

Hade Jesus levt nu hade han behövt ett nytt jobb. Snickare är väl inte så jävla roligt. Dessutom passar det inte riktigt hans image. Nädu, Jesus. Jag hade garanterat varit den bästa jobbcoachen du hade kunnat få. Jag vet precis vad du hade kunnat passa jobba med.

Okej. Jag har ett erbjudande till dig här. Jesu Bagare. Mycket arbete med händerna, men det gillar väl du? Jag menar, du kan ju bota lepra med bara din handflata. Okej, det är lite obekväma arbetstider. Du börjar halv tre varje natt och jobbar till kanske sju-åtta på morgonen. Men det är väl chill? Däremot hade du absolut inte fått lägga spik i degen eller bakat bröd på surdeg, din gamle skojare. Då hade du fått sparken.

Vad mer har jag att erbjuda dig...? Aha! Jesu Astronaut. Ja, men tänk på det... Varje år runt Kristi Himmelfärd hade du ju kunnat åka upp till ISS utan vare sig farkost eller rymddräkt. Jesus behöver ingen rymddräkt. Perfekt. Perfekt! En dags jobb om året och ändå hade du kunnat leva över existensminimum! Fullkomligt oslagbart. Världens nye Christer Fuglesang.

Eller ja, du hade nog kunnat bli rikare, och roligare, om du tog jobbet som Jesu Ståuppare. Tänk på det. Du hade kunnat driva med dig själv uppe på scen som alla andra driver med dig. Dessutom hade ju komikersverige behövt lite nytt blod i branschen. Folk har tröttnat på torrbollarna i Killinggänget, Björn Gustafssons ändlösa skämt om WoW och David Batra utklädd till låtsasterrorist. Du hade varit så mycket ballare. Hm... Några skämt du hade kunnat dra? Alltså, jag tror mer på en egen TV-show åt dig, full av practical jokes. Kanske en Jesu Dolda Kameran-show på kanal 5, i stil med Ballar av Stål. Fast ballare. Tänk dig bara alla snopna miner när du spelar servitör och gör vin av deras vatten, eller fisk av deras... Jord, eller vad det nu var du gjorde fisk av. Du hade fan blivit rikast och roligast i Sverige.

Om du känner att du inte pallar med den uppmärksamheten man får av att vara ståuppare kan du ju ta något enklare. Kanske starta ett eget företag! Ja, vilken bra idé! Jesu Kristihimmelfärdtjänst. Tänk på det, för fan. Övertygande, säljande, serviceinriktat. Herregud, gamlingarna kommer att känna att de åker på rosa moln när de åker med Kristi Himmelfärdtjänsten! Vilken fantastisk idé, käre Jesus. Du kommer ju slå ut all konkurrens i det området, utan tvekan.

Och mm du hade velat göra världen en tjänst följer här tre andra jobb du hade kunnat ta.

Först ut har vi Jesu Paleontolog, läran om förhistoriska djur. Tänk vilken revolutionerande forskning du hade kunnat tillgå med om du väckte liv i alla dinosaurier. Jesus, det hade varit ett mirakel! Och så hade du kunnat öppna en egen djurpark, en dinosauriepark, en helt egen Jurrasic Park. Eller om du känner att du har bra hand om djur hade du kunnat öppna ditt eget djursjukhus med inriktning på förhistoriska husdjur. Ja, jag kan verkligen se det framför mig. Bokstavligen och bildligt.



Vidare har vi en karriär där du verkligen hade kunnat göra mirakel. Jesu Ortoped. Jaja, in, lägg din hand på deras brutna revben, lårben, höfter, nyckelben, handleder, ut och sen är det fixat. Mirakelkur nummer 1.

Jesu Blodgivare hade väl också varit något för dig om du hade velat göra världen en tjänst? Jag menar, du vill ju ändå att alla ska få ta del av ditt blod och kött? Organdonator hade ju funkat också, men man tjänar inte så mycket cash på det, du vet. Kina behöver dessutom en konkurrent, så att de inte får monopol på hela den branschen.

Seriöst. Fan vad du är kräsen, Jesus... Vinproducent då? Det är ju skitenkelt. Bara tappa upp ett badkar eller en tunna med vatten, sen kan du använda dina jävla magier och göra vin av det. Nähä, inte det heller.

Alltså, jag börjar tröttna på dig nu. Om du ska vara så jävla kräsen kan du väl återgå till ditt forna yrke som snickare. Tja, du är ju inte särskilt bra på det. Du hade ju fått flytta till Polen, jobbat svart och sedan bli uppjagad av TV4. Då hade du fått gömma ditt ansikte bakom dina händer, men vi hade ändå sett att det var du som byggde fel åt en familj i Flen. Vi hade sett att det var du, Jesus, på din klänning. Ja, jisses, det hade passat dig perfekt. Du får jobbet, som Jesu Fuskbyggare.

Grattis, Jesus. Grattis som fan. Försvinn ur mitt kontor nu.

Sega dagen, döda kvällen

Idag vaknade jag av att Frida ringde och väckte mig klockan 11. Hon spenderade en jävla massa pengar på stan, berättade hon. Sjukt jobbigt. Hon störde mig i mina tankar och när hon ringde försvann de. Har för mig att det var tankar om framtiden och nu kommer jag inte på vad det var. Tack, Frida, för att du förstörde hela min framtid på två sekunder. Fast hon var rätt ball ändå. Hon sa att alla i barnligan är så jävla trötta runt 11, att hon väcker alla när hon ringer. Man kan väl säga att hon är en väckarklocka.

Så jag gick upp och åt frukost i vardagsrummet. Tittade på apor som härjade i Jaipur på NatGeo Wild. En av ungarna elades till döds. Det var sorgligt. Höll på att börja gråta.

Sedan ringde Mattias och frågade om vi skulle till bian om en halvtimme. Ja, sa jag, och klädde på mig. När jag ringde tillbaka var han på väg till en jävla loppmarknad ute vid Jägersro. Hoppas verkligen du hade skitkul, Mattias. Douche.

Så jag satte mig och lyssnade på musik. Då ringde Eric och bad mig komma till honom. Så jag svarade att jag kunde komma förbi.

Så jag lyssnade på musik och surfade lite på datorn och då ringde Mati som var på väg till Malmö. Hon ville ses, så jag svarade att vi kunde ses, hon sa att hon skulle ringa när vi kunde ses.

Efter att jag hade lyssnat klart på musiken cyklade jag hem till Eric och såg Ari Gold, Vince Chase, Johnny Drama och de andra grabbarna i Entourage. Ett avsnitt. Då ringde Mati igen, då sa hon att hon var dödstrött för att hon hade varit uppe sedan klockan sex, av okänd anledning, så jag sa att hon fick vila och att vi fick ses en annan dag. Vilket var lite bull att säga, hon ska ju på Siesta och hela veckan ska jag vara i Svalöv = dåligt. Men efter det tänker jag ringa till henne och säga att jag vill ha picknick i parken. Då kanske jordgubbarna har kommit också.

När vi hade lagt på bestämde jag och Eric oss för att se fyra avsnitt till innan vi gick ut. Då var klockan plötsligt halv fyra.

När vi gick ut gick vi till bian och Eric bjöd på en energidricka. Jag blev inte särskilt pigg av den, men det blir jag aldrig, även om jag försöker inbilla mig det. Jag och Eric pratade om framtiden, vad vi ska hitta på i höst. Vi båda sitter i samma båt: Arbetslösa och slöa. Men vi pratade om framtiden och den började ljusna lite. När vi blir flera år äldre än vad vi är nu ska vi äga ett kafé, ett sånt hippt veganskt/ekologiskt kafé. Jag sa inget till Eric, men jag tycker det verkar bull. Men vi får mötas nånstans mitt emellan och starta en rockklubb eller något. Sjukt bra.

Plötsligt kom Simon gående vid triangeln, så han hookade på och vi gick till Game. Man får byta in Assassin's Creed 2 för 250 spänn om man ska köpa ett nytt spel. Tänkte göra det och köpa Pokémon Soul Silver till DS. Assassin's Creed 2 är så bull ändå. Inte ens Leonardo Da Vinci räddar det från att faila hårt. Rasmus dök upp som ett spöke bakom oss. Sen gick vi alla fyra och skiljdes åt vid kanalen; Simon & Jag; Eric & Rasmus.

Jag & Simon gick till Gustav och sa hej. Han sa hej. Sen gick jag och Simon och satte oss i gräset vid Gustavs torg. Gustav borde riva det där sketna China Box huset och bygga ett hus åt mig istället. Hade varit så ball att bo på hans torg.

Klockan blev kanske fem. Så jag hämtade min cykel hos Eric och stack hem och tänkte att jag skulle ut och cykla på min snabbaste cykel. Så kom jag hem och såg att någon hade mixtrat med den så att det inte fanns några växlar. Skitkul. Och sen tittade jag på de andra cyklarna. Den ena fattades också växlar + broms, den andre fattades trampor. Yes, här hemma har vi en hel cykelverkstad och så är cyklarna inte ens hela. Fail.

Och nu sitter jag här och chillar och lyssnar på musik igen. Chillar är väl kanske inte rätt ord. Jag är egentligen sjukt rastlös och undrar varför Jesper är en sån douche och inte vill ha mig hemma hos sig. Men vad kan jag säga? Brukar ju säga att han är oförskämd och otacksam. Trots det flabbar vi alltid en hel del när vi ses. Vad vet jag, Eric kanske har snackat skit. Men vad kan jag säga? Får väl skylla mig själv. Snackar man skit får man tåla skitsnack.

Mattias och Co. är ju inte mycket ballare. De är ute på möllan eller något och dricker öl för sina sista röda ören.

Hoppas verkligen att ni har skitball, allihop.
Och så kan ni ha de bra.

God kväll.

OBS! Inget i denna text är ironiskt menat.

TV-spelsmani: Fiender jag hatar att möta

ricki lee är bäst

Okej, det får bli en inledning och en hyllning till Ricki Lee, mest för att jag fick låna hennes New Super Mario Bros. till DS. Vi kan väl kanske börja där, i Mario-världen, med fiender jag hatar att möta i TV-spel. Herregud, ja, det finns några stycken från Mario-spelen att avverka. Vi kan börja med de värsta.

Lakitus (Super Mario Bros.)


















Fyfan vad jag hatar Lakitus. De är som små djävlar på moln, vilket är helt motsägelsefullt. Det borde sitta små änglar på molnen och släppa gröna svampar istället.

Det värsta är att möta Lakitus på banor som ständigt rör sig, så att man har extra mycket att vara på vakt för. Jag hatar att det är helt omöjligt att döda deras Spiny Eggs, förutsatt att man inte har tagit någon eldblomma innan eller under tiden de kommer. Eller om det inte finns några block att hoppa upp på och sedan döda Lakitun.

Däremot får man något riktigt gött tillbaka om man lyckas knocka ner Lakitun från sitt moln. Man hijackar hans moln, helt enkelt, och det är riktigt gött.

Hammer Bros (Super Mario Bros.)















Hammer Bros. Jag kan inte ens förklara hur mycket jag hatar de jävlarna.

Skeleton Guards (Zelda: Ocarina Of Time)














Dessa fiender hatar jag av en anledning. De är så fruktansvärt jävla sega att döda. Det tar säkert två minuter att döda en av dem, och ibland kommer två på samma gång (!). Palla det. De är riktiga douches. De hade like gärna kunnat vara minibossar. Eller, ja, de är minibossar.

Giant Rad Scorpions (Fallout 3)











Utan tvekan en av de mest irriterande fienderna i hela Fallout 3. En av de svåraste att döda, faktiskt. Alltså, Death Claws i all ära, men de dödar jag helenkelt genom att först göra dem handikappade med en pil från dartgun och sen en shotgun salva i huvudet. Hur som helst, jag brukar använda combat shotgun i det spelet, mest för att den gör så jävla sjuk skada i närstrid. Men inte på Giant Rad Scorpions. Nänä, de ska tåla fem magasin. Plus att de är immuna mot giftet (det är deras gift man använder i dartgunen, Hur jävla löjligt är inte det? Skulle inte förvåna mig om de överlevde en mininuke.

Det lär komma fler fiender senare, men just nu får det räcka med fyra. Kommer snart även att publicera ett inglägg om Hardcore och Retro, så håll tillgodo. :*

Ibland saknar jag dig

Idag satt jag på bussen och tänkte på dig. När rapsfälten susade förbi utanför fönstret tänkte jag på den där dagen då jag var så hoppfull att ditt hjärta aldrig skulle stanna. Jag satt på mitt rum på morgonen och spelade Bob Marley när Martin sa åt mig att stänga av den jävla skiten. Han pallade väl inte höra på din musik, jag tänkte att det var en hyllning till dig. Om du hade varit där istället för på sjukhuset hade du nog sagt åt mig att skruva upp istället. Trots Martins utlåtande kändes det nästan som en helt vanlig dag. En helt vanlig dag med något tungt i luften, möjligtvis.

Jag är glad att du introducerade mig till reggaen, bara så att du vet. Den är helig för mig nu.

Idag satt jag på bussen och tänkte på dig. När vi gick till sjukhuset gick vi alla på rad. Vi var väldigt lugna, sansade, tysta. Det kändes kusligt att inte ha något att säga, men vad hade jag kunnat säga? "Ja, vi har i alla fall tur med vädret". Hade jag sagt det hade jag väl blivit hatad av hela familjen. Så vi gick tysta hela vägen till intensivavdelningen på MAS.

Vi gick på rad upp för några trappor, upp på andra eller tredje våningen och sedan in på ditt tillfälliga rum. Då var vi inte tysta längre. Då började vi allihopa skrika ut våra tårar i sorg. Jag också. Jag grät och du låg i den där förbannade sängen med alla sladdar i dig, alla rör och din artificiella andning. På monitorn bredvid dig kunde jag se dina hjärtslag. De var obalanserade, precis som att du inte kunde bestämma dig för om du skulle sluta eller fortsätta leva. Och varje gång pulsen slog lite fortare blev jag mer hoppfull och naiv. Du kanske skulle klara det, ändå.

När respiratorn kopplades ur höll Lina och pappa i dina händer, Mike rabblade upp mantrat så högt han kunde, Elias grät tyst bredvid mig, Lisa höll om mamma och jag höll om mitt ansikte. Nu blev avtog pulsen successivt, fem slag i minuten försvann du. Och när pulsen inte fanns alls och Lina såg det, den bilden kommer jag aldrig att glömma. Då grät hon inte. Hon sänkte sitt huvud i förtvivlan, det var allt. Bara en halv sekund senare såg jag att pulsen var noll. Så jag svor, högt, och gick ut i korridoren, gick fram och tillbaka. Precis som en fundersam typ i en tecknad film. Jag slutade gråta och blev vrång istället.

Och sedan dess har jag saknat dig, men bara ibland. Bara när jag kommer tänka på det, som idag på bussen. Och när jag satt där och tittade ut och tänkte på dig kom jag på att jag knappt minns dig. Det känns som att jag har glömt bort vem du var och vad du betydde.

Ibland saknar jag dig, då vill jag bara kunna krama om dig och berätta det för dig.

Jag har stött på sanningen

På sistone har jag tänkt väldigt mycket på mitt skrivande och jag har märkt att det är någonting som fattas. Det där lilla extra, saltet eller pepparn eller något. Det är definitivt någonting som fattas och tydligen är det inte bara jag som tycker det.

I onsdags gick jag till internatet och festade. Hamnade i en diskussion med en målare om mitt skrivande och jag måste säga att hon drog ner mig till marken. Hårt. Minns inte riktigt vad hon sa, men i princip tyckte hon att jag försökte för mycket och att det blev pretentiöst och ytligt. Grejen är att hon har rätt. Det är det som fattas, själva djupet, och hur jävla fail är inte det?

Det verkar dock inte som att jag måste göra något åt själva skrivandet. Jag måste göra något åt mig själv. Jag kan inte hipp som happ lära mig skriva djupt. Jag måste lära mig bli djup först, våga tala om saker från botten ur mig och våga lita på att det är okej. Däremot tänker jag inte försöka bli det.

When it all comes around så handlar det egentligen om att vara sig själv.

Några saker att uppskatta

Bara några saker jag tycker om. Jag menar, varför inte? Det är väl trevligt att påminna sig själv om vad som gör en glad.

När man är sådär trött att ögonen svider, och man känner att om man låter ögonlocken glida ner i någon minut så kommer man att somna. Det gör mig glad, på något underligt sätt. Speciellt om det är på morgonen och man är i skolan. Då kan man sitta där och bara må bra, bara sitta och mysa i sina varma kläder.

Om hela familjen ligger och sover brukar jag klättra upp till mitt smultronställe, mitt alldeles egna. Men man måste smyga dit, för annars blir måsarna alldeles sjövilda och börjar skrika på en. Ibland dyker de efter en också. Så man måste vara tyst som en liten mus om man ska få chansen att njuta däruppe. Och när jag är där, då fascineras jag alltid av allt jag ser därifrån. Månen, stjärnorna, människorna som inte kan se mig nere ifrån marken, bilarna som hoppar till på fartguppen i korsningen, utsikten över Malmös hustak och ensamheten. När jag klättrar ner brukar min hund välkomna mig. Jag tror han brukar vara orolig när jag klättrar upp där, så han blir så glad att jag kommer ner till honom igen. Eller så vill han kanske också upp dit och titta. Men hundar kan inte klättra.

Frasiga pannkakor. Jag kan inte äta pannkakor om de är slibbiga. Allt frasigt är gott. Chips, våfflor, wienerbröd, baguetter, ciabatta. Nomnom.

Mina vänner. Men är inte det lite väl uppenbart att berätta? Jag tror inte det. Ni är många, bara så ni vet. Ni gör mig glad, alltid på bra humör.

När man lyckas spela något bra på munspelet brukar jag må riktigt bra. Synd att alla andra verkar tycka tvärt om.

Att göra någon annan glad, att höra någon skratta, att veta att någon har skrattat. Det är bland det bästa jag vet.

När man skrattar åt sina egna skämt, det gillar jag.

Sovmornar. Behöver jag säga något mer?

Presenter, gåvor eller om någon är generös mot mig. Mest för att jag aldrig blivit bortskämd på något sätt som barn, har alltid fått dela saker med mina syskon. Så alla sorters presenter älskar jag. Julklappar, födelsedagspresenter, om någon bjuder mig på en öl ute eller en läsk på Bian. Även om det inte syns särskilt mycket så finns glädjen alltid där. Och tacket. Förlåt mig om jag inte tackar nog. Jag borde bli bättre på att tacka.

Reggae. Har hittat tillbaka till den ikväll. Bob Marley har gjort mig sällskap ikväll. Och vad är bättre att somna till om inte reggae? Vad är bättre att chilla med om inte reggae? Just det. Inget annat.

Besök tycker jag om. Speciellt om man känner sig lite ensam är det trevligt om någon knackar på dörren och kommer in. Det händer inte så ofta, men när det väl händer blir jag lycksalig. Jag älskar besök. Och jag älskar att besöka också, speciellt om de bjuder på något gott - kaka och te t.ex. Givetvis bjuder jag också på något, om det inte är ett oanmält besök. Då kanske jag inte hunnit handla något.

Allt detta tycker jag om.
Och så tycker jag om att vara nyfiken.
Vad tycker ni om?

Det roligaste av dem alla

GEL MIBSON

Egentligen borde de heta följande...

För någon månad sedan berättade Gustav om en rolig sak han brukar göra på jobbet med sina kollegor. De brukar kasta om första bokstaven i kända personers/karaktärers namn. Det kanske inte låter så kul, men jag som är så lättroad tyckte det var askalas. Så nu tänkte jag göra en helt egen lista. Jag menar, varför inte? Kategoriserar dem också.

Filmstjärnor
Dhonny Jepp
Prad Bitt
Seryl Mtreep
Rurt Kussel
Fody Joster
Dobert Reniro
Hom Tanks
Farrison Hord
Com Truise
Deonardo Licaprio
Serry Jeinfeld
Chon Jusack
Coan Jusack
Jngelina Aolie
Dirsten Kunst
Back Jlack
Whristofer Calken


Artister
Huddy Bolly
Himi Jendrix
Duff Paddy/Duff Piddy/D. Piddy
Bill-Labs
Yeil Noung
Jick Magger
Jrian Bones
Vddie Eedder
Gady-Laga
Zophie Selmani
Dick Nrake
Bhet Caker
Maul PcCartney
Lhon Jennon
Singo Rtarr
Wom Taits
Pimmy Jage
Phon Jaul Jones
Bhon Jonham
Pobert Rlant
Mim Jorrison


Karaktärer
P3-CO (Star-Wars)
Somer Himpson (The Simpsons)
Sart Bimpson (The Simpsons)
Sisa Limpson (The Simpsons)
Bico Nellic (GTA IV)
Ooktor Dak (Pokémon)
Zoktor Doidberg (Futurama)
Joktor Dekyll & Hister Myde

Övriga
Ralentino Vossi (Moto GP-förare)
Sikael Mhumacher (Formel 1)
Tunter S. Hhompson (författare)
Sosef Jalin (diktator)
Mosef Jengele (nazist)
Hierry Tenry (fotbollsspelare)
Ilatan Zbrahimovic (fotbollsspelare)
Tike Myson (boxare)


Och om ni undrar varför där knappt finns några kvinnliga personer/karaktärer med är det helt enkelt för att jag har fått hjärnsläpp.
PS. Om ni vill kan ni ju kommentera med några egna roliga namn DS.

Musikminnet

Det finns musik jag aldrig kommer att glömma. Någonsin. Det är rätt underligt att efter alla dessa år återkomma till musiken man lyssnade på när man var en knatte. Tja, okej, det var bara sju år sedan, men ändå. Fjorton år och hopplöst förälskad i en flicka i klassen. Hur länge var jag det, hela sjuan, åttan och halva nian? Två och ett halvt år. Knepigt. Egentligen fattade jag inte ett skit om budskap då, men jag låtsades. Förstod inte känslor så bra heller, men jag försökte väl så gott jag kunde. Fast å andra sidan var det inte särskilt tung musik.

Det är väl det jag minns när jag lyssnar på vissa av banden jag hade tänkt visa idag.



Eller vad säger ni om The Crash? Deras hitlåt, "Still Alive", spelades för fullt när jag var tretton, fjorton år. Kan väl säga att The Crash blev en slags inkörsport till allt vad musik innebar för mig då.

Vad mer finns att hitta? Jag betade av den populära grungen ungefär i samma period. Min bror Martin laddade hem lite blandad musik och kom över några låtar av Alice In Chains. Nu var det nog minst lika längesedan jag lyssnade på Alice In Chains som jag lyssnade på The Crash, men AIC är bättre idag, om jag ska vara ärlig.



Mycket tyngre, inte lika ytligt som The Crash. Och så var The Crash från finland, otippat. Hursomhelst hängde AIC med lite mer och jag tröttnade aldrig riktigt på dem. De är bra, än idag.

Shpongle är också bra idag. Hörde dem för första gången när jag var lite äldre, kanske femton-sexton. En annan bror till mig introducerade mig för dem. Han och hans kompis brukade spela den i Martins rum när jag spelade GTA: San Andreas.



Minns att "Behind Closed Eyelids" var min favorit, mest för alla skojiga ljud och så. Då förstod jag verkligen ingenting av vad som var meningen med musiken, eller pratet i början. För några veckor sedan upptäckte jag det först. I början, och genom hela ibland, av vissa låtar pratar de om LSD-ruset. Och det är väl kanske det Shpongle försöker fånga också. Men jag har aldrig riktigt lyssnat mig in i Shpongle på det viset. Det är bara musik som tilltalar mig, som är helt annorlunda än det jag brukade och brukar lyssna på. Utmärkt musik att meditera till, för övrigt.

Och bara för det höll jag nästan på att glömma både Gorillaz och Daft Punk. Wow! Hur kunde jag göra det? Gorillaz och Daft Punk kom INNAN tonåren, innan jag visste vad någonting var. Wow, hur kunde jag glömma? De är ju bättre än... Allihopa av mina musikminnen.

Ja, nu minns jag exakt. Nu minns jag exakt! En gång, nångång i kanske femman eller sexan, skulle vi ta med oss musik som vi gillade och spela den för klassen. Så jag tog med Gorillaz. Fredrik, en klasskompis och fortfarande en vän, tyckte också om Gorillaz, så vi spelade en låt tillsammans.



Vi spelade alltså "Clint Eastwood", om jag minns helt rätt. Och när rap-partierna kom sa klassens idiot - Emil hette han, även om det inte är så väsentligt - att det inte alls var rap. Men vad fan hade han att komma med? Tror han spelade upp något skit av Puff Daddy, men jag kan inte minnas. Kan vara värre än det.

Ungefär i samma period som Gorillaz kom fick jag upp ögonen för Daft Punk och deras album Discovery. Och wow, vilken platta! Vilket mästerverk. Vilken mästerlig skiva! Den håller fan än idag, tack vare Kanye West, Daft Hands och Daft Body på youtube. Men det känns ändå som att Daft Punk kom tillbaka lite hårdare, bättre, snabbare och starkare. ALLA vet vilka Daft Punk är nu.

Men jag visste vilka de var före Kanye West och youtube. Sug på den.



Musikvideorna hängde dessutom ihop på ett sätt som väldigt få lyckas med. Hur många gånger har vi inte sett "To Be Continued" i slutet av musikvideos? Hur många gånger har vi sett fortsättningarna på dessa videos? Just det, för vi har aldrig sett någon fortsättning och lär aldrig få göra det heller. Jag förmodar att vi inte kommer göra det med Lady Gagas video till "Telephone" heller. (Sparka mig i röven om jag har fel)

Hursomhelst, det är synd att det inte gick att embedda Daft Punks videos från youtube, men de finns där. Bara sök om du är sugen. Måste också få flika in att samtliga låtar på "Discovery" har en musikvideo. Samlingen av musikvideorna går under namnet "Interstellar 5555" och är riktigt bra. Tydligen skapade av någon känd animegubbe. BAM, där nailar vi också en fördom om att fransoser älskar anime.

Ja, vad ska man säga? Slutsatsen blir väl att jag lyssnade på musik jag tröttnade på. Ja, förutom Daft Punk och Gorillaz då. Kanske Shpongle också. Men det finns mycket mer att skriva om.

Nästa gång kanske jag skriver om min J-Rock-period. Den var verkligen hemsk.