Ibland saknar jag dig

Idag satt jag på bussen och tänkte på dig. När rapsfälten susade förbi utanför fönstret tänkte jag på den där dagen då jag var så hoppfull att ditt hjärta aldrig skulle stanna. Jag satt på mitt rum på morgonen och spelade Bob Marley när Martin sa åt mig att stänga av den jävla skiten. Han pallade väl inte höra på din musik, jag tänkte att det var en hyllning till dig. Om du hade varit där istället för på sjukhuset hade du nog sagt åt mig att skruva upp istället. Trots Martins utlåtande kändes det nästan som en helt vanlig dag. En helt vanlig dag med något tungt i luften, möjligtvis.

Jag är glad att du introducerade mig till reggaen, bara så att du vet. Den är helig för mig nu.

Idag satt jag på bussen och tänkte på dig. När vi gick till sjukhuset gick vi alla på rad. Vi var väldigt lugna, sansade, tysta. Det kändes kusligt att inte ha något att säga, men vad hade jag kunnat säga? "Ja, vi har i alla fall tur med vädret". Hade jag sagt det hade jag väl blivit hatad av hela familjen. Så vi gick tysta hela vägen till intensivavdelningen på MAS.

Vi gick på rad upp för några trappor, upp på andra eller tredje våningen och sedan in på ditt tillfälliga rum. Då var vi inte tysta längre. Då började vi allihopa skrika ut våra tårar i sorg. Jag också. Jag grät och du låg i den där förbannade sängen med alla sladdar i dig, alla rör och din artificiella andning. På monitorn bredvid dig kunde jag se dina hjärtslag. De var obalanserade, precis som att du inte kunde bestämma dig för om du skulle sluta eller fortsätta leva. Och varje gång pulsen slog lite fortare blev jag mer hoppfull och naiv. Du kanske skulle klara det, ändå.

När respiratorn kopplades ur höll Lina och pappa i dina händer, Mike rabblade upp mantrat så högt han kunde, Elias grät tyst bredvid mig, Lisa höll om mamma och jag höll om mitt ansikte. Nu blev avtog pulsen successivt, fem slag i minuten försvann du. Och när pulsen inte fanns alls och Lina såg det, den bilden kommer jag aldrig att glömma. Då grät hon inte. Hon sänkte sitt huvud i förtvivlan, det var allt. Bara en halv sekund senare såg jag att pulsen var noll. Så jag svor, högt, och gick ut i korridoren, gick fram och tillbaka. Precis som en fundersam typ i en tecknad film. Jag slutade gråta och blev vrång istället.

Och sedan dess har jag saknat dig, men bara ibland. Bara när jag kommer tänka på det, som idag på bussen. Och när jag satt där och tittade ut och tänkte på dig kom jag på att jag knappt minns dig. Det känns som att jag har glömt bort vem du var och vad du betydde.

Ibland saknar jag dig, då vill jag bara kunna krama om dig och berätta det för dig.