Jag har stött på sanningen

På sistone har jag tänkt väldigt mycket på mitt skrivande och jag har märkt att det är någonting som fattas. Det där lilla extra, saltet eller pepparn eller något. Det är definitivt någonting som fattas och tydligen är det inte bara jag som tycker det.

I onsdags gick jag till internatet och festade. Hamnade i en diskussion med en målare om mitt skrivande och jag måste säga att hon drog ner mig till marken. Hårt. Minns inte riktigt vad hon sa, men i princip tyckte hon att jag försökte för mycket och att det blev pretentiöst och ytligt. Grejen är att hon har rätt. Det är det som fattas, själva djupet, och hur jävla fail är inte det?

Det verkar dock inte som att jag måste göra något åt själva skrivandet. Jag måste göra något åt mig själv. Jag kan inte hipp som happ lära mig skriva djupt. Jag måste lära mig bli djup först, våga tala om saker från botten ur mig och våga lita på att det är okej. Däremot tänker jag inte försöka bli det.

When it all comes around så handlar det egentligen om att vara sig själv.