Just nu

Omges av bra vänner, en vardag och fint väder. Kreativiteten sprudlar.
Nu ska projektet igång.
Nu jävlar.

Håll ögonen öppna.

Som om jag vore en Sim

Gud... Jag har inte skrivit något på flera månader nu. Alltså, skrivit som i typ poesi eller novell. Prosa kanske det heter. Jag vill så gärna göra något kreativt i livet. Jag går bara inte på den vägen, just nu.

För jag menar, ska man göra något kreativt måste man göra det helhjärtat. Eller hur? Jag tänker så, i alla fall, att man måste göra det helhjärtat, med mycket själ i. Men ärligt talat kan jag inte hitta det i mitt hjärta just nu, så jag antar att jag inte riktigt vill det helhjärtat. Kanske inbillar mig att jag vill göra det helhjärtat.

Så är det miserabelt att vilja göra något kreativt, något stort, men inte vill det helhjärtat för tillfället? Nä, det är det inte. Inte alls, faktiskt, eftersom jag har hela livet på mig. Men ju förr ju bättre.

Ni förstår, jag är slösaktig med min tid. Tar inte tillvara på den som man kanske borde. Jag insåg just, när jag stod och borstade mina tänder och tittade på mig själv i spegeln, att om jag vore en sim i Sims 3 hade jag varit död. Jag såg mig själv och tänkte att jag såg nedgången ut. Som om jag inte hade sett ljus på flera veckor, nästan månader.

Ärligt talat tror jag att jag hade varit ett spöke om jag vore en Sim-karaktär. En som bara dök upp på kvällarna för att skrämma slag på hushållet, eller bara bli ignorerad.

Faktum är att jag känner mig lite som en cyborg, en android, som går per automatik. Som om jag vore tom på empati, sympati, kärlek, hat, you name it. Som om att jag inte bryr mig om någon annan än mig. Det är kanske så. Jag bryr mig inte om någon annan än mig själv. Tror du mig inte? Tryck ctrl+f och skriv i sökfältet "jag" eller "mig" och se hur många träffar ni får.

Skitsamma. Var vill jag komma med detta inlägg? Att jag vill göra något i mitt liv som har en vikt. Som är viktig. Jag vill göra en viktig del av livet.

Jag vill helt enkelt skriva, läsa, hitta min själ, tänka, reflektera och framförallt känna närvaron av er alla.

Nollfyra trettioåtta

Just nu är mitt liv lite tomt. Tomt på ande, på hjärta, på hjärna, på kärlek, på mod och på intellekt. Just nu är mitt liv lite tomt. Inte jättetomt. Jag har ändå vänner, familj, en varm säng och mat i magen (ibland).

Det är inte synd om mig. Inte alls, faktiskt. Jag tänker att det inte är synd om någon, för alla har en möjlighet - och skyldighet - att göra livet till något mer. Till något mer än att vakna 13.20 på dagen och sen inte göra så mycket av den. Till något mer än sparade pengar på bankkontot. Till något mer än en platt-tv på väggen. Till något mer än en rad sanningar som råkar vara osanna.

Att göra livet till något mer än de vita lögner den ger oss. Att inte ljuga för oss själva eller för andra. Att hålla någon i handen när den är rädd. Varför inte göra den lite vänligare? Lite mer förlåtande, kanske? Kanske lite mindre omedveten, lite mer förstående? Mer ljus i tillvaron, skina ljus på saker gömda bland vilda skuggor... Att lugna havet innan de spetsiga klipporna.

Att göra livet till något mer än vad det är. Bättre. Piggare. Ljusare. Snällare. Mer generöst.
Att göra livet till något mer än vad det är.

En rytm.
En till.
Tretakt och vals över rosor.

När jag blir stor...

Åååh, egentligen borde jag inte skriva om detta. Egentligen borde jag inte skriva om det igen, men jag gör det nog ändå, även om jag vill att det bara ska vara soft.

Jag har hamnat på journalist-spåret igen, att visa sanningen. Funderar på att kanske söka in till några kurser på Malmö Högskola till i höst, mediekunskap och sånt i den stilen. Tack, Johanna, för att du tipsade om det. Journalistik är roligt, och jag skulle vilja prova gå på den stigen igen. Den var ju rolig under gymnasietiden. Varför skulle den inte vara lika rolig och intressant nu? Nu är journalistiken dessutom mer aktuell än någonsin, i och med Wikileaksärendet.

Journalistik kan ändå vara rätt soft, tänker jag. Det vore en häftig väg att gå.



Däremot är jag lite kritisk mot den traditionella journalistiken, den här staplade journalistiken där man bara skriver vad som har hänt och sen är det inte mycket mer med det.Den "gamla" journalistiken, den gråhåriga journalistiken. Helt klart finns det mycket att lära av det, men man måste hela tiden förstå vad som funkar för tillfället...

Nåja. När jag blir stor ska jag kanske bli journalist. Varför inte? Det hade verkligen varit något. Allt man hade fått se och uppleva.

Det är en konstig värld. Vissa människor blir rika, andra äter skit och dör. Jag har ätit skit länge nog.

PS. En av mina stora idoler är ju trots allt Hunter S. Thompson - Gonzo journalist och författare. DS.

It's just a ride. There's thrills and chills, twirls and swirls

Så orättvist det kan vara ibland. Att inte få vara i samma rum med någon. Som att behöva diska andras tallrikar. Som att vara blind, eller döv, eller inte kunna smaka något. Som att råka ut för något så fattigt att ens vänstra ben och arm domnar bort, blir paralyserade.

Min far var på sjukhuset hela dagen igår. För just det sista jag skrev, vänsterbenet och vänster armen förlamat. Jag orkar inte med denna ohälsa mer. Jag orkar inte dödsfall och jag orkar inte sjukdomar. Jag orkar inte sjukhuslukten och rullstolar, komplikationer, projekt, provsvar som inte ger någon klarhet i ärendet. Jag orkar inte att de läkarna som min familj ska få vanäran att handskas med.

Så, vad händer nu i framtiden i hushållet? Vet inte än. Ingen vet något än. Läkarna vet ingenting, pappa vet ingenting, mamma vet ingenting. Minst av allt vet jag någonting. Jag vet aldrig någonting. Får hoppas att det löser sig, att vi inte behöver ha hiss upp hela vägen till lägenheten, stomipåsar och sårade känslor.

Jag blir arg. Arg på orättvisan som livet ger ibland. Att vissa drabbas och andra inte. Att vissa faller platt rätt som det är och att några brottas med sjukdomar hela sina liv. Jag orkar inte brottas med mitt mentala när saker som dessa händer. Jag vill att det ska vara bra, att alla ska vara odödliga, osårbara, friska.

Jag hade hellre dragit på mig allt som finns i världen för att skona alla andra. Kalla det nobelt, men då hade ni i alla fall sluppit orättvisan.

Jag antar att det inte finns mycket jag kan göra för att stoppa döden och sårbarheten hos människor. Att stoppa orättvisan. Det finns ingen egentlig tröst heller. Det finns bara en acceptans, en acceptans att allt har sitt slut och att på vägen dit drabbas vi av det ena och det andra. Alla som har varit med om det vet hur det är. Ni som inte varit med om det än, varit med om t.ex. döden... Var inte rädda. Livet går vidare.

Vi får försöka leva med det, hur jobbigt det än må vara för stunden. Vi får försöka leva med att det inte alltid är så himla lätt att leva.

Jag håller tummarna nu.

Don't panic!

Ta ett djupt andetag bara...
Okej.
Okej.
Okej.

Det är okej nu. Trötta huvuden ställer ofta till med problem.

Tankegångar jag borde ha gått på tidigare

Här kommer några tankar om varför jag är som jag är. Shit, jag har skrivit sjukt mycket om det på sistone, vem jag är. Jag kanske inte vet vem jag är.
Nä, jag vet inte riktigt vem jag är, så det är det jag försöker ta reda på. Man behöver inte riktigt veta vem man är, tänker jag. Våra celler förnyas ändå vart sjunde år, eller vad det är. Så jag har redan hunnit vara typ tre personer i mitt liv. (OBS, detta var nästan helt kopierat från Waking Life).

Jag kommer närmre mig själv för var dag. Speciellt nu efter jag sett den filmen, som aktiverade min hjärna, för vissa filmer gör det. Waking Life och Taxi Driver har påverkat mig väsentligt den senaste tiden. Waking Life rent filosofiskt, Taxi Driver rent ambitionsmässigt...

När vi ändå pratar om filmer... Jag tycker inte alls om att filma. Att filma är bara att skapa ett projekt. Inte ett arbetsprojekt, mer _ett projekt_. Ni vet. "Vad gör vi nu?"-projekt, där man känner sig som en förvirrad höna i en hönsgård. En höna utan huvud. Man springer omkring, ska förväntas tänka klart, göra allt rätt, se till att ha batteri i kameran, har vi klippt nu, vad ska jag säga, vad ska jag göra, hur ska jag se ut, var ska jag trycka? Vad gör vi nu?

Det kanske grundar sig i att filma är ett samarbete, ett arbete som man gör tillsammans med andra. Det kan finnas skådespelare, kameramän, ljudgubbar och ljusgubbar inblandade. Det blir _ett projekt_ och jag hatar projekt, hatar samarbeten. Det är riktigt, riktigt jobbigt.

Tack, men nej tack, jag tar och gör mitt eget skit så gör du ditt.

Det är inte så att jag inte klarar av folk, jag kan bara inte samarbeta med folk. Ett undantag vore kanske nära vänner, men även där blir det problem. Jag tar gärna ansvar för mina egna problem, men jag kan inte handskas med andras. Jag kan inte ha ansvar för andras problem.

Fyfan vad jag hatade samarbeten i skolan. Dels för att jag är så otroligt dålig på att ta initiativ åt andra och mig själv, dels för att ansvara för andras och mina egna uppgifter, samtidigt. Det går inte samtidigt.

Jag älskar människor, men jag hatar att ta ansvar för dem.
Kanske är det för att jag inte kan ta ansvar för mig själv...

Att inte ha ett jobb, att inte bry sig ett skit, att inte göra något åt det... Det är att inte ha ansvar för sig själv.

Shit, jag har något att lära här. Något att fundera över.
Vad fan händer nu?

Hursomhelst. Jag borde avsluta här.
Ni borde ha slutat läsa för längesedan.
Imorgon säger nån av er att jag ska sluta gnälla.
Vet ni vad?
Get your own shit together.

PS. Jag går i dessa tankegångarna utan karta. DS.