Nollfyra trettioåtta

Just nu är mitt liv lite tomt. Tomt på ande, på hjärta, på hjärna, på kärlek, på mod och på intellekt. Just nu är mitt liv lite tomt. Inte jättetomt. Jag har ändå vänner, familj, en varm säng och mat i magen (ibland).

Det är inte synd om mig. Inte alls, faktiskt. Jag tänker att det inte är synd om någon, för alla har en möjlighet - och skyldighet - att göra livet till något mer. Till något mer än att vakna 13.20 på dagen och sen inte göra så mycket av den. Till något mer än sparade pengar på bankkontot. Till något mer än en platt-tv på väggen. Till något mer än en rad sanningar som råkar vara osanna.

Att göra livet till något mer än de vita lögner den ger oss. Att inte ljuga för oss själva eller för andra. Att hålla någon i handen när den är rädd. Varför inte göra den lite vänligare? Lite mer förlåtande, kanske? Kanske lite mindre omedveten, lite mer förstående? Mer ljus i tillvaron, skina ljus på saker gömda bland vilda skuggor... Att lugna havet innan de spetsiga klipporna.

Att göra livet till något mer än vad det är. Bättre. Piggare. Ljusare. Snällare. Mer generöst.
Att göra livet till något mer än vad det är.

En rytm.
En till.
Tretakt och vals över rosor.