Idag fick jag en upplysning.
Mina damer och herrar.
Min självdestruktiva levnadsstil har upphört.
Jag har rökt min sista cigg. Kastade den i snön när jag var klar med den, själva paketet hamnade bland rännstenarna där det hör hemma.
Jag ska även dra ner på supandet, rejält.
Jag ska börja träna inför träning. Jag ska börja äta mer och hälsosamt. Frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag. Fem gånger om dagen ska jag äta istället för futtiga tre och en halv. Ska äta spenat, som Pop-Eye. Spenat är king.
Jag tänker träna rätt. Jag tänker inte förhasta något, tänker bygga upp mina muskler successivt istället för att satsa all in. Det leder bara till besvär, t.ex. skador och överträning. Två saker man ska hålla sig undan. Ta det lugnt istället för att leta efter en snabb fix till alla sina "problem" eller ouppfyllda förväntningar.
Jag ska börja klättra som apan i trädet. Ska komma i form igen. Börja träna igen efter ett uppehåll på typ fyra år eller något i den stilen. Har haft det i mitt huvud ett tag nu, åtminstone sedan de satte upp boulder-blocken i stapelbäddsparken för två år sedan. Har provat på att klättra där, endast ett fåtal gånger dock. Det kändes bra. Känns som att klättring absolut kan vara något för mig. Har inte haft pengarna bara. Tiden har jag alltid haft. Motivationen har jag kanske inte heller haft, men nu har jag den. Fyfan, så jävla taggad.
Cyklade till och med till biblioteket och lånade två böcker om klättring: En om tekniker och en om hur man tränar till klättring. Mycket bra. Många saker man behöver påminnas om som man glömt bort sedan gym-eran. Hur musklerna fungerar, vad som är vad, vad man ska äta osv. Det är bra med teori. Utan teori håller inte det rent praktiska sig särskilt länge.
Jag ska bli stark, som min far. Han är stark och bra, har tränat nästan hela sitt liv. Varför inte gå i hans fotspår? Han är frisk och pigg. Han har säkert en massa goda råd att ge mig. Varför har jag inte tänkt på det? Har aldrig tänkt på honom som min fadersfigur. Har inte umgåtts så mycket med pappa, förutom när vi tränade tillsammans. Då var det en annan sak.
När jag slutar praktiken ska jag dricka kaffe med honom på morgonen har jag bestämt. Sen ska jag börja träna här hemma. Kanske med honom, vi får se. Ska helt klart rådfråga honom.
På tal om praktiken. Idag satt jag och försökte klämma sönder en kökshandduk när jag väntade på att bilder skulle scannas klart. Ett förvånansvärt bra sätt att få styrka i underarmarna, om man inte har något bättre redskap tillhands.
Hursomhelst.
Ska jag sluta tjata nu?
Nä, det ska jag inte. För jag mår så jävla bra av tanken av att må bra. Jag känner det redan i mig, hur jag står där inför min första stigning, inför mitt första fall ner till mattan, inför min första svettdroppe från pannan, ifrån min första kalkning av mina fingrar.
Främst känns det jävligt bra med tanken av min första träningsvärk efter mitt första klätterpass.
Jag längtar.
Ett knippe hycklare
Så gör de svenska jägarna ännu ett felsteg, ännu ett snesteg. Jag orkar inte längre nu...
Ni kanske har läst på dn.se eller dylikt att de ska föra in vargar i landet från öst, för att "stärka" den svenska vargstammen. Det är goda nyheter, eller hur? Klart det är goda nyheter. Jag menar, här sitter vi och ojar oss om att den svenska vargstammen börjar bli inavlad, kusiner får kullar med kusiner...
Samtidigt vill man skjuta 20-29 vargar iår. Jag fattar ingenting. Jag blir sne på sånthär. Inte jakt i sig. Visserligen har de ett jobb att sköta, de där jägarna. Visserligen tar de också livet av varelser. Med bra avsikter vet jag inte, men de har i alla fall ett jobb att sköta.
De borde kanske sköta det lite snyggare än såhär.
Ett knippe hyckleri till den svenska faunan. Varsågoda, hoppas de är glada och nöjda nu.
Ni kanske har läst på dn.se eller dylikt att de ska föra in vargar i landet från öst, för att "stärka" den svenska vargstammen. Det är goda nyheter, eller hur? Klart det är goda nyheter. Jag menar, här sitter vi och ojar oss om att den svenska vargstammen börjar bli inavlad, kusiner får kullar med kusiner...
Samtidigt vill man skjuta 20-29 vargar iår. Jag fattar ingenting. Jag blir sne på sånthär. Inte jakt i sig. Visserligen har de ett jobb att sköta, de där jägarna. Visserligen tar de också livet av varelser. Med bra avsikter vet jag inte, men de har i alla fall ett jobb att sköta.
De borde kanske sköta det lite snyggare än såhär.
Ett knippe hyckleri till den svenska faunan. Varsågoda, hoppas de är glada och nöjda nu.
Att prata genom (någon annans) musik
Detta inlägget handlar om musik. Många av mina inlägg handlar om musik, eller behandlar musik på något sätt.
Igår var jag på konsert, Red Oak på Kick-Start. Grabbarna Gustav, Lennon, Wille och Johan i bandet. Grabbarna Red Oak. Det var riktigt bra. För att vara ett så pass nystartat band var det riktigt bra. För att bara ha varit i sin repa ett par månader var det riktigt bra.
Och det gick upp för mig vad Gustav har pysslat med på nätterna. Både kreativt och vad han har sett i sitt huvud, hört i sitt huvud, röster, minnen som spelats på repeat... Inget jag tänkt på förut. Är det inte lustigt hur man kan se sina vänner i vardagen och inte alls tänka på vad som finns där innanför? Är det inte lustigt att man inte alls kan se genom människor så mycket som man önskar? Är det inte lustigt hur uppenbart allt kan bli med lite musik, eller text, eller en blick? Är det inte lustigt hur man gömmer sina känslor och råkar blotta dem med en mening?
"Jag mår bra" är ibland en av världens största lögner.
Nu när jag ändå är där tänker jag länka till Red Oaks myspace.
http://www.myspace.com/theredoakband
Vidare vill jag nu prata om mina egna känslor genom någon annans musik.
Egentligen gör jag det nästan hela tiden. Egentligen borde jag kanske göra min egen musik, men hur lätt är det när man inte är särskilt musikalisk?
Det är mörka tider idag. Stora maktmän försöker nu tvätta sina smutsiga fingrar efter att ha blivit tagna med fingrarna i kakburken. De försöker nu skjuta vittnen till stora skandaler och kallar dem för terrorister. Men den som sa det han var det.
Hur som helst...
Idag började en låt växa på mig.
Den har grott ett tag. Jag har lyssnat på den sena nätter när internet är dött, när alla har gått och lagt sig, när kvarteret har släckt.
Right Where It Belongs hanterar tanken om att vi lever i en illusion, där allt bara är en gemensam (mar)dröm, där saker och ting inte är vad vi ser. En värld där det finns många perspektiv på livet. Frågor om livet. Frågor som "If you look at your reflection, is it all you want it to be?". Textrader som "See the animal in its cage that you built. Are you sure what side you're on?"
Det har spekulerats i det förr, huruvida vårt liv här på jorden bara är en illusion. Inget nytt. Tillåt mig vara lite mesig och påpeka att man borde se livet ur alla möjliga perspektiv, ur andras (och andra varelsers) perspektiv i allmänhet, ur sitt eget i synnerhet. Kom dock ihåg... Bara för att man har en viss livsuppfattning behöver det inte betyda att den är rätt eller fel, allt ligger i betraktarens öga när det kommer kring och ingen ska bestämma hur du ska leva ditt eget.
Så, är vi fria? Är vi det vi vill vara? Vill vi vara fria eller vill vi låtas leda som en blind leds av en ledarhund? Vill vi leda oss själva genom livet eller vill vi leda livet hos någon annan?
Kom dock ihåg...
"Jag mår bra" är ibland en av världens största lögner.
Innerst inne finns det något som irriterar oss. Om det är orättvisa eller någon person i ens tillvaro är upp till var man.
Igår var jag på konsert, Red Oak på Kick-Start. Grabbarna Gustav, Lennon, Wille och Johan i bandet. Grabbarna Red Oak. Det var riktigt bra. För att vara ett så pass nystartat band var det riktigt bra. För att bara ha varit i sin repa ett par månader var det riktigt bra.
Och det gick upp för mig vad Gustav har pysslat med på nätterna. Både kreativt och vad han har sett i sitt huvud, hört i sitt huvud, röster, minnen som spelats på repeat... Inget jag tänkt på förut. Är det inte lustigt hur man kan se sina vänner i vardagen och inte alls tänka på vad som finns där innanför? Är det inte lustigt att man inte alls kan se genom människor så mycket som man önskar? Är det inte lustigt hur uppenbart allt kan bli med lite musik, eller text, eller en blick? Är det inte lustigt hur man gömmer sina känslor och råkar blotta dem med en mening?
"Jag mår bra" är ibland en av världens största lögner.
Nu när jag ändå är där tänker jag länka till Red Oaks myspace.
http://www.myspace.com/theredoakband
Vidare vill jag nu prata om mina egna känslor genom någon annans musik.
Egentligen gör jag det nästan hela tiden. Egentligen borde jag kanske göra min egen musik, men hur lätt är det när man inte är särskilt musikalisk?
Det är mörka tider idag. Stora maktmän försöker nu tvätta sina smutsiga fingrar efter att ha blivit tagna med fingrarna i kakburken. De försöker nu skjuta vittnen till stora skandaler och kallar dem för terrorister. Men den som sa det han var det.
Hur som helst...
Idag började en låt växa på mig.
Den har grott ett tag. Jag har lyssnat på den sena nätter när internet är dött, när alla har gått och lagt sig, när kvarteret har släckt.
Right Where It Belongs hanterar tanken om att vi lever i en illusion, där allt bara är en gemensam (mar)dröm, där saker och ting inte är vad vi ser. En värld där det finns många perspektiv på livet. Frågor om livet. Frågor som "If you look at your reflection, is it all you want it to be?". Textrader som "See the animal in its cage that you built. Are you sure what side you're on?"
Det har spekulerats i det förr, huruvida vårt liv här på jorden bara är en illusion. Inget nytt. Tillåt mig vara lite mesig och påpeka att man borde se livet ur alla möjliga perspektiv, ur andras (och andra varelsers) perspektiv i allmänhet, ur sitt eget i synnerhet. Kom dock ihåg... Bara för att man har en viss livsuppfattning behöver det inte betyda att den är rätt eller fel, allt ligger i betraktarens öga när det kommer kring och ingen ska bestämma hur du ska leva ditt eget.
Så, är vi fria? Är vi det vi vill vara? Vill vi vara fria eller vill vi låtas leda som en blind leds av en ledarhund? Vill vi leda oss själva genom livet eller vill vi leda livet hos någon annan?
Kom dock ihåg...
"Jag mår bra" är ibland en av världens största lögner.
Innerst inne finns det något som irriterar oss. Om det är orättvisa eller någon person i ens tillvaro är upp till var man.
Första december och reflektioner
I hissen ner idag minns jag inte att jag tittade mig själv i spegeln. Jag kan ju ha gjort det men inte riktigt tänkt på hur jag ser ut. Det gör mig inte annorlunda på något sätt, jag tror att många som tittar sig i spegeln inte kollar på hur de ser ut eller att de gör det och sen inte minns det. Precis som jag. Jag tror att många är som mig på många sätt och vis.
Satte mig på min cykel mot praktiken när jag kom ut i kylan. Det är verkligen ett helvete att cykla i detta vädret. Känns som att man cyklar på en badstrand, bara att det är ungefär 40 grader kallare och att man har en massa kläder på sig. Förvånadsvärt lite bilar ute på gatan imorse. Har folk gått i ide? Firar de första december med en skön långfrukost därhemma? Kanske ligger många på en strand nånstans i ett östasiatiskt land där det är femtio grader varmare än här. Vad vet jag? Folk har väl semester nu, eller?
Tio minuter sen till praktiken. Allt i vanlig ordning då. Känns lite konstigt att vara tillbaka efter tre dagars frånvaro för att jag varit sjuk... Det kommer bli jobbigt att fylla i den där försäkringskasselappen om några dagar. Helvete...
Min inställning till praktiken idag är väldigt mycket office space. Har bara idag, imorgon och fyra dagar nästa vecka kvar. Mina senaste tre månader försvann i +2000 bilder, scannade, bearbetade och arkiverade. Nu när jag tänker på hur jag har haft det upplever jag det som en blandning av sött och salt. Mest sött, även om salt är jävligt gott också.
Jag menar, det är väl bättre att göra något sånthär än att sitta på sin röv därhemma? Eller, är det så givande om man inte får något betalt? Jag tycker inte det, sen hur ni utifrån ser på det är en annan sak. Jag vet att jag har suttit mycket på min röv därhemma, men ärligt talat är det nästan roligare än att sitta på sin röv här... Där kom enhetschefen med tre besökare. De kom och gick ganska fort. Fick se lagom sysselsatt ut.
Jag antar att det är det jag är här. Lagom sysselsatt för att inte bli helt uttråkad av vardagen. Jag trivs, på något konstigt sätt. Känns som att jag gör någon en tjänst. Främst mig själv kanske.
Nåväl, snart lämnar jag detta stället. Har ingen aning om vilken väg jag tar härnäst. Jag hoppas bara att det är en skön väg. Skottad får den gärna vara också, till skillnad från Malmös gator idag.
Oavsett vad som händer framöver tänker jag inte låta någon stoppa mig från att må bra. Jag kanske skulle kunna bli snöskottare, skotta trottoarerna de kommande tre månaderna.
Fuckin' A.
Satte mig på min cykel mot praktiken när jag kom ut i kylan. Det är verkligen ett helvete att cykla i detta vädret. Känns som att man cyklar på en badstrand, bara att det är ungefär 40 grader kallare och att man har en massa kläder på sig. Förvånadsvärt lite bilar ute på gatan imorse. Har folk gått i ide? Firar de första december med en skön långfrukost därhemma? Kanske ligger många på en strand nånstans i ett östasiatiskt land där det är femtio grader varmare än här. Vad vet jag? Folk har väl semester nu, eller?
Tio minuter sen till praktiken. Allt i vanlig ordning då. Känns lite konstigt att vara tillbaka efter tre dagars frånvaro för att jag varit sjuk... Det kommer bli jobbigt att fylla i den där försäkringskasselappen om några dagar. Helvete...
Min inställning till praktiken idag är väldigt mycket office space. Har bara idag, imorgon och fyra dagar nästa vecka kvar. Mina senaste tre månader försvann i +2000 bilder, scannade, bearbetade och arkiverade. Nu när jag tänker på hur jag har haft det upplever jag det som en blandning av sött och salt. Mest sött, även om salt är jävligt gott också.
Jag menar, det är väl bättre att göra något sånthär än att sitta på sin röv därhemma? Eller, är det så givande om man inte får något betalt? Jag tycker inte det, sen hur ni utifrån ser på det är en annan sak. Jag vet att jag har suttit mycket på min röv därhemma, men ärligt talat är det nästan roligare än att sitta på sin röv här... Där kom enhetschefen med tre besökare. De kom och gick ganska fort. Fick se lagom sysselsatt ut.
Jag antar att det är det jag är här. Lagom sysselsatt för att inte bli helt uttråkad av vardagen. Jag trivs, på något konstigt sätt. Känns som att jag gör någon en tjänst. Främst mig själv kanske.
Nåväl, snart lämnar jag detta stället. Har ingen aning om vilken väg jag tar härnäst. Jag hoppas bara att det är en skön väg. Skottad får den gärna vara också, till skillnad från Malmös gator idag.
Oavsett vad som händer framöver tänker jag inte låta någon stoppa mig från att må bra. Jag kanske skulle kunna bli snöskottare, skotta trottoarerna de kommande tre månaderna.
Fuckin' A.
Curlingbarnet Groddan
Jag har nog insett att jag är ett curlingbarn. Stackars min mamma. Alla mina syskon är det nog också. Fast, vad vet jag? Jag vet bara hur jag uppfattar mig själv, inte hur andra uppfattar sig själva.
Hursomhelst. Jag är van med det, att få allting serverat på fat. Inte silverfat, kanske, men likväl fulporslinsfat med stötta kanter och dricksglas det fattas skärvor på. Även om jag känner att vi ibland hade det illa ställt rent ekonomiskt så känner jag mig ändå som ett curling barn. Man måste inte bo i en rik familj för att vara curlingbarn.
Jag är van med att få allt gjort hemma. Mamma städar, tvättar, diskar, handlar och lagar maten. Har aldrig riktigt hjälpt till. Har väl försökt mig på ett par gånger, men mamma har bara sagt, varje gång: "Näää, det går fortare om jag gör det själv". Hur kan det gå fortare att göra det själv? Antagligen för att jag inte vet hur man gör. Ibland vill jag bara göra henne sällskap när hon gör sina vardagssysslor och lära mig av henne istället för att låta henne lära mig. Lära mig är det bara jag själv som kan.
Jag ska helt enkelt hjälpa till mer därhemma, hjälpa mamma. För jag är en morsgris.
Och så har jag kommit på den bästa julklappen åt henne (och åt mig själv), som tack för att hon är just min mamma.
Läste en krönika om curlingbarn i Metro för någon dag sedan, om det var igår eller måndags... En tjej som skrev att när hon flyttade hemifrån var den värsta tiden i hennes liv. I början, i alla fall. När hon fortfarande var ett barn i en vuxen kropp. Eller hur man ska säga. Hon visste inte heller hur man tvättade eller kokade ris, hur man betalar räkningar eller städar parkettgolv. Det var väl just det som var hemskt för henne, att känna sig så jävla hjälplös, att ta sig igenom misslyckande efter misslyckande tills man till slut gör rätt...
Jag känner mig mycket som ett barn i en vuxen kropp, för det känns som att jag precis lärt mig knyta skorna och simmat ut på den djupa delen av bassängen på simskolan. Men jag känner mig ändå vuxen nog att klara av allt det jag en gång inte gjorde. Hur svårt kan det vara, egentligen? Hur FEL kan det gå?
Man måste jobba för att få det man vill. Det är bättre så, det blir en morot, något att sträva efter. T.ex. att jobba för att få pengar att betala hyran, köpa mat och kläder, kanske en och annan öl på helgen.
Man måste ta sig genom misslyckanden som kommer på vägen. Det är bara en del av livet och när man väl får det ur vägen är känslan av lättnad obeskrivlig.
Så jag är trött på att bara sitta på min röv.
Det enda jobbet jag behöver göra är att resa mig upp och sen lära mig gå på riktigt.
Hursomhelst. Jag är van med det, att få allting serverat på fat. Inte silverfat, kanske, men likväl fulporslinsfat med stötta kanter och dricksglas det fattas skärvor på. Även om jag känner att vi ibland hade det illa ställt rent ekonomiskt så känner jag mig ändå som ett curling barn. Man måste inte bo i en rik familj för att vara curlingbarn.
Jag är van med att få allt gjort hemma. Mamma städar, tvättar, diskar, handlar och lagar maten. Har aldrig riktigt hjälpt till. Har väl försökt mig på ett par gånger, men mamma har bara sagt, varje gång: "Näää, det går fortare om jag gör det själv". Hur kan det gå fortare att göra det själv? Antagligen för att jag inte vet hur man gör. Ibland vill jag bara göra henne sällskap när hon gör sina vardagssysslor och lära mig av henne istället för att låta henne lära mig. Lära mig är det bara jag själv som kan.
Jag ska helt enkelt hjälpa till mer därhemma, hjälpa mamma. För jag är en morsgris.
Och så har jag kommit på den bästa julklappen åt henne (och åt mig själv), som tack för att hon är just min mamma.
Läste en krönika om curlingbarn i Metro för någon dag sedan, om det var igår eller måndags... En tjej som skrev att när hon flyttade hemifrån var den värsta tiden i hennes liv. I början, i alla fall. När hon fortfarande var ett barn i en vuxen kropp. Eller hur man ska säga. Hon visste inte heller hur man tvättade eller kokade ris, hur man betalar räkningar eller städar parkettgolv. Det var väl just det som var hemskt för henne, att känna sig så jävla hjälplös, att ta sig igenom misslyckande efter misslyckande tills man till slut gör rätt...
Jag känner mig mycket som ett barn i en vuxen kropp, för det känns som att jag precis lärt mig knyta skorna och simmat ut på den djupa delen av bassängen på simskolan. Men jag känner mig ändå vuxen nog att klara av allt det jag en gång inte gjorde. Hur svårt kan det vara, egentligen? Hur FEL kan det gå?
Man måste jobba för att få det man vill. Det är bättre så, det blir en morot, något att sträva efter. T.ex. att jobba för att få pengar att betala hyran, köpa mat och kläder, kanske en och annan öl på helgen.
Man måste ta sig genom misslyckanden som kommer på vägen. Det är bara en del av livet och när man väl får det ur vägen är känslan av lättnad obeskrivlig.
Så jag är trött på att bara sitta på min röv.
Det enda jobbet jag behöver göra är att resa mig upp och sen lära mig gå på riktigt.
Mer mänsklig än en människa
Idag kom jag tänka på en sak men har inte tänkt så mycket på det sedan dess. Förrän nu, det vill säga.
Satt och pratade framtiden med Gordon Gonzales, om hur människan kommer utvecklas och vad som kommer att hända i framtiden. Framtiden är nästan lika kul att tänka på som det är att tänka på rymden. Observera att det inte finns någon ironi alls i det, utan att det är fullkomlig sanning.
Så jag kom fram till att vi människor är kanske för mänskliga. Vi människor kanske försöker vara mer människa än vad vi är. Vi försöker lära oss vett och etikett, vi försöker välja rätt ledare till rätt sak, vi försöker utveckla teknologin, vi försöker hålla så många av oss vid liv så långt vi kan... Vi försöker. Vi försöker vara mer människa än vad vi tillåts vara.
Tänk på det. Tänk på de där som vill ta död på könsroller, tänk på de som vill bota aids, cancer, malaria, tänk på de som skänker pengar till att rädda valarna, sälarna och allt det där. Tänk på de som skänker pengar till fattiga barn i afrika.
Inget av detta är fel. Eller är det fel? Är det fel att ta död på könsroller, att bota aids, cancer och malaria eller skänka pengar till de som har det illa ställt?
Det kanske inte är fel... Men det kanske inte heller är rätt, som om det är en gråzon. Som att vi människor försöker vara mer människa än vad vi är. Som att vi försöker vara mer än vad vi tillåts att vara.
Vi kanske inte kan vara så mycket människa som vi vill. Vi kanske inte kan bota aids eller cancer eller tillåta hela världen att ha tillgång till rent vatten.
Naturen i oss kanske sätter stopp för det, som att det finns ett minne i oss som gått i arv, som flyter i vårt blod, det djuriska, det naturliga, det råa. Naturen kan inte hjälpa alla och kommer aldrig heller göra det. Naturen sätter stopp för att vi inte ska bli mer mänskliga än vad vi kan vara.
Vi borde nog tänka efter vad det innebär att vara människa istället för att tänka på vad det innebär att inte vara det...
Satt och pratade framtiden med Gordon Gonzales, om hur människan kommer utvecklas och vad som kommer att hända i framtiden. Framtiden är nästan lika kul att tänka på som det är att tänka på rymden. Observera att det inte finns någon ironi alls i det, utan att det är fullkomlig sanning.
Så jag kom fram till att vi människor är kanske för mänskliga. Vi människor kanske försöker vara mer människa än vad vi är. Vi försöker lära oss vett och etikett, vi försöker välja rätt ledare till rätt sak, vi försöker utveckla teknologin, vi försöker hålla så många av oss vid liv så långt vi kan... Vi försöker. Vi försöker vara mer människa än vad vi tillåts vara.
Tänk på det. Tänk på de där som vill ta död på könsroller, tänk på de som vill bota aids, cancer, malaria, tänk på de som skänker pengar till att rädda valarna, sälarna och allt det där. Tänk på de som skänker pengar till fattiga barn i afrika.
Inget av detta är fel. Eller är det fel? Är det fel att ta död på könsroller, att bota aids, cancer och malaria eller skänka pengar till de som har det illa ställt?
Det kanske inte är fel... Men det kanske inte heller är rätt, som om det är en gråzon. Som att vi människor försöker vara mer människa än vad vi är. Som att vi försöker vara mer än vad vi tillåts att vara.
Vi kanske inte kan vara så mycket människa som vi vill. Vi kanske inte kan bota aids eller cancer eller tillåta hela världen att ha tillgång till rent vatten.
Naturen i oss kanske sätter stopp för det, som att det finns ett minne i oss som gått i arv, som flyter i vårt blod, det djuriska, det naturliga, det råa. Naturen kan inte hjälpa alla och kommer aldrig heller göra det. Naturen sätter stopp för att vi inte ska bli mer mänskliga än vad vi kan vara.
Vi borde nog tänka efter vad det innebär att vara människa istället för att tänka på vad det innebär att inte vara det...
En helg att minnas men som jag ändå kommer att glömma
I veckan satt jag och peppade inför fredag kväll, på torsdagen började jag få utlopp för all energi som skulle dansas av. Det var det enda jag ville göra, jag ville dansa loss till bra musik. Jag ville till KB. Skitmånga gnäller på stället, det är gammalt, det är uttjatat, det är tråkigt och Håkan Hellström. Jag gnäller inte alls. Jag tycker KB är roligt. Man träffar ofta människor man har kul med, man går dit med människor man har kul med. Vad spelar det andra för roll då?
Okej, ja, detta inlägget kommer att bli ett "vad jag har gjort på sistone"-inlägg. Jag har inte skrivit ett sånt på ett tag, så det passar väl rätt bra nu, tänker jag.
Fredagen kom och jag... Ja, vad gjorde jag egentligen? Spelade jag med Felix? Ja, det gjorde jag nog. Och fick storstryk. Tror jag? Jag minns inte alls vad jag gjorde på dagen i fredags. Jag minns bara från 18.00 och framåt, lite som en motsats till vad man egentligen ska minnas.
Kom hem till Lina och Elias vid 19-tiden, och då började partyt på riktigt. Lyssnade sönder öronen till rock n' roll, skrattade och drack. Hade det jävligt gött där på filten framför stereon. Varnade dem att jag hade ställt in mig totalt på att sticka ut och dansa senare på kvällen, vilket fick lite blandade reaktioner. Stack därifrån, lagom rund under fötterna med en pizzabit i magen.
Mötte upp mina vänner på Möllan, tog en öl, köpte ett ciggpaket. Känns bra att ha en hundring i lomman, det gör mycket. När man är så fattig som jag är man glad för vartenda tjuga man lyckas få tag i. You just wouldn't know. Måste tillägga att det såg mörkt ut ett tag, att det såg ut som att jag skulle få gå till KB själv. Turligt nog kände sig Mattias, Sune och Gustav sig sugna också. Mycket riktigt, efter 01:00 infann vi oss, nu ännu rundare under fötterna, uppe på scenen inne på KB. Vi dansade, som vi dansade, hela natten. Varvade det med några cigg och kissrundor. Vi dansade så mycket vi kunde. Blev nertappad från scenen, tappade glasögonen rakt ut i publiken, men allt gick bra. Kvar är jag med liv, lem och glasögon i behåll.
Sen blev det sömnigt. Några skulle upp morgonen därpå, så danskvällen mynnade ut och gick hem till sitt. På vägen hem råkade jag se Laserturken på Bergsgatan. Han satt bak i en vit Audi som hade blivit stoppad av farbror blå. Blåljusen väcker ens nyfikenhet så jag tittade lite extra när jag gick förbi. Mycket riktigt, Laserturken i baksätet och han såg lagom glad ut. Som sådan rikskändis kan livet inte vara lätt. Han lär få ställa upp på många fanbilder och autografer. Det var grädden på moset på hela kvällen. En perfekt avslutning på en perfekt kväll.
Dagen därpå var jag fortfarande helt i extas, inte ett dugg bakfull trots en ansenlig konsumtion av alkohol kvällen innan. Gick på stan, mötte upp Eric, Felix, Lennon, Frida en liten stund. Sen bar det av för grabbarna till Felisk för att värma upp. Värma upp till Street Fighter 4 turnering. Egentligen inte alls uppvärmning, då jag inte tog det på särskilt stort allvar. Jag spelar för att det är kul och ställde upp i turneringen av samma anledning.
Och så började själva turneringen, en lokal full av nördar och icke-nördar. Rekreationsspelare och hardcore gamers. Hardcore gamers var det flest av. Vann min första match, förlora de två andra (tre andra?). Det gör inget, för Lennon gjorde kvällens finish och fick stående ovationer. Soft var det, hursomhelst. Kommer säkert att återkomma om två veckor för att få lite mer spö.
Stack senare hem till Felix med Eric. Spelade lite mer Street Fighter, såg Kenny Vs. Spenny, chillaxade litegrann och sen kom det som en bomb från en klar himmel. Hungern. Fyfan vilken hunger. Hade inte ätit något på hela dagen, bortsett från frallan och koppen med te jag drack tolv timmar tidigare, och lite godis och läsk ovanpå det. Fyfan vilken utmattning. Kunde knappt stå på benen.
Och hur ska jag avsluta detta? Vad har jag att säga till mitt försvar att ha skrivit detta inlägget?
Tja, det har varit den ballaste helgen på säkert två-tre månader, vad jag kan minnas i varje fall.
Till mitt försvar har jag att säga att det var roligare än vad det låter.
Okej, ja, detta inlägget kommer att bli ett "vad jag har gjort på sistone"-inlägg. Jag har inte skrivit ett sånt på ett tag, så det passar väl rätt bra nu, tänker jag.
Fredagen kom och jag... Ja, vad gjorde jag egentligen? Spelade jag med Felix? Ja, det gjorde jag nog. Och fick storstryk. Tror jag? Jag minns inte alls vad jag gjorde på dagen i fredags. Jag minns bara från 18.00 och framåt, lite som en motsats till vad man egentligen ska minnas.
Kom hem till Lina och Elias vid 19-tiden, och då började partyt på riktigt. Lyssnade sönder öronen till rock n' roll, skrattade och drack. Hade det jävligt gött där på filten framför stereon. Varnade dem att jag hade ställt in mig totalt på att sticka ut och dansa senare på kvällen, vilket fick lite blandade reaktioner. Stack därifrån, lagom rund under fötterna med en pizzabit i magen.
Mötte upp mina vänner på Möllan, tog en öl, köpte ett ciggpaket. Känns bra att ha en hundring i lomman, det gör mycket. När man är så fattig som jag är man glad för vartenda tjuga man lyckas få tag i. You just wouldn't know. Måste tillägga att det såg mörkt ut ett tag, att det såg ut som att jag skulle få gå till KB själv. Turligt nog kände sig Mattias, Sune och Gustav sig sugna också. Mycket riktigt, efter 01:00 infann vi oss, nu ännu rundare under fötterna, uppe på scenen inne på KB. Vi dansade, som vi dansade, hela natten. Varvade det med några cigg och kissrundor. Vi dansade så mycket vi kunde. Blev nertappad från scenen, tappade glasögonen rakt ut i publiken, men allt gick bra. Kvar är jag med liv, lem och glasögon i behåll.
Sen blev det sömnigt. Några skulle upp morgonen därpå, så danskvällen mynnade ut och gick hem till sitt. På vägen hem råkade jag se Laserturken på Bergsgatan. Han satt bak i en vit Audi som hade blivit stoppad av farbror blå. Blåljusen väcker ens nyfikenhet så jag tittade lite extra när jag gick förbi. Mycket riktigt, Laserturken i baksätet och han såg lagom glad ut. Som sådan rikskändis kan livet inte vara lätt. Han lär få ställa upp på många fanbilder och autografer. Det var grädden på moset på hela kvällen. En perfekt avslutning på en perfekt kväll.
Dagen därpå var jag fortfarande helt i extas, inte ett dugg bakfull trots en ansenlig konsumtion av alkohol kvällen innan. Gick på stan, mötte upp Eric, Felix, Lennon, Frida en liten stund. Sen bar det av för grabbarna till Felisk för att värma upp. Värma upp till Street Fighter 4 turnering. Egentligen inte alls uppvärmning, då jag inte tog det på särskilt stort allvar. Jag spelar för att det är kul och ställde upp i turneringen av samma anledning.
Och så började själva turneringen, en lokal full av nördar och icke-nördar. Rekreationsspelare och hardcore gamers. Hardcore gamers var det flest av. Vann min första match, förlora de två andra (tre andra?). Det gör inget, för Lennon gjorde kvällens finish och fick stående ovationer. Soft var det, hursomhelst. Kommer säkert att återkomma om två veckor för att få lite mer spö.
Stack senare hem till Felix med Eric. Spelade lite mer Street Fighter, såg Kenny Vs. Spenny, chillaxade litegrann och sen kom det som en bomb från en klar himmel. Hungern. Fyfan vilken hunger. Hade inte ätit något på hela dagen, bortsett från frallan och koppen med te jag drack tolv timmar tidigare, och lite godis och läsk ovanpå det. Fyfan vilken utmattning. Kunde knappt stå på benen.
Och hur ska jag avsluta detta? Vad har jag att säga till mitt försvar att ha skrivit detta inlägget?
Tja, det har varit den ballaste helgen på säkert två-tre månader, vad jag kan minnas i varje fall.
Till mitt försvar har jag att säga att det var roligare än vad det låter.
Fem magiska låtar
Det finns låtar som har någon slags mystik över sig, nästan som att de är legender. Det är legendariska låtar, men med magi i sig. Den där magin som är så svår att sätta ord på. Man kan bara lyssna för att förstå.
Magisk låt #1
Nick Drake - Made To Love Magic
Vi börjar med denna som inledning, tycker jag. En ganska typisk Nick Drake-låt, där han sjunger om små vardagsmagier som andra verkar gå förbi, att de har tappat kärleken till magin.
Förutom det bokstavliga känns det som att en slags sagofigur, typ som geten i Herkules, skulle kunna vara utklädd och gå på stan. Eller kanske nån ängel som chillar uppe på sitt moln och tittar ner på oss, att ingen förutom Nick Drake ser den.
Magisk låt #2
Pink Floyd - Comfortably Numb
Egentligen lyssnar jag inte alls på Pink Floyd, men jag kom bara att tänka på denna låten. Någon sa en gång till mig att detta var dennes favoritlåt, den bästa av dem alla. Okej, ja, den är jävligt bra. Så den fick vara med, bara därför. Och så ligger det ju något magiskt i just Comfortably Numb. Den låter lite som en dröm, som att det kommer direkt ur någons sömn, att någon bara öppnar munnen och ut kommer allt detta.
Borde kanske lyssna in mig på Pink Floyd, men orkar man det när de inte finns på Spotify?
Magisk låt #3
Tom Waits - Clap Hands
Välkommen till underjorden. Välkommen till Hades. Välkommen till platsen där skeletten spelar på trummor med sina egna benknotor. Välkommen till en slags mörk magi, där Tom Waits är själva Hades. Välkommen till platsen där miljonärerna får skyffla kol.
Allt. I. Denna. Låten. Är. Magiskt.
Mest påminner den om Gustav strax innan vi ska ut på fylleäventyr. Hur han går ut och in ur sin garderob och dansar, provar halsband och sjunger i takt, klappar till musiken. Ja, jag dedikerar den till Gustav. Lite som tack för att han fick mig att lyssna på Tom Waits.
Magisk låt #4
Led Zeppelin - The Battle of Evermore
Led Zeppelin kan tacka Robert Plant för de mystiska bitarna. Jag har fått för mig att han blev väldigt intresserad av den Brittiska folkloren - myterna och legenderna - och dessutom nämns karaktärer från Sagan Om Ringen i Ramble On. Sug på den.
Äh, bara lyssna på låten istället.
Magisk låt #5
Katie Melua - The Flood
Och vad som är magiskt med denna? Alltså, det känns som att hon har fattat, att det är lugnt när flodvågen kommer. Det blir en slags befrielse. En befrielse besvärjelse. Plus att den är olik hennes andra låtar.
The Flood har fastnat på mitt huvud. Har säkert lyssnat på den hundra gånger under denna veckan.
På något sätt känns den väldigt... Stenåldrig. Jag har inte tänkt på det innan, men det är någonting med rytmen. Det gör mycket. Rytmen är den första musiken vi hör, när våra öron börjar funka. Tänk på det.
Och ja, här följer några bubblare som borde fått vara med, men som vore lite för kliché att lista...
Heart - Sylvan Song & Dream of the Archer
För att den påminner väldigt mycket om The Battle of Evermore.
Celtic Woman (?) - Dulaman
För att den är för uppenbart magisk.
Led Zeppelin - Stairway to Heaven
För att det är Stairway to Heaven.
Magisk låt #1
Nick Drake - Made To Love Magic
Vi börjar med denna som inledning, tycker jag. En ganska typisk Nick Drake-låt, där han sjunger om små vardagsmagier som andra verkar gå förbi, att de har tappat kärleken till magin.
Förutom det bokstavliga känns det som att en slags sagofigur, typ som geten i Herkules, skulle kunna vara utklädd och gå på stan. Eller kanske nån ängel som chillar uppe på sitt moln och tittar ner på oss, att ingen förutom Nick Drake ser den.
Magisk låt #2
Pink Floyd - Comfortably Numb
Egentligen lyssnar jag inte alls på Pink Floyd, men jag kom bara att tänka på denna låten. Någon sa en gång till mig att detta var dennes favoritlåt, den bästa av dem alla. Okej, ja, den är jävligt bra. Så den fick vara med, bara därför. Och så ligger det ju något magiskt i just Comfortably Numb. Den låter lite som en dröm, som att det kommer direkt ur någons sömn, att någon bara öppnar munnen och ut kommer allt detta.
Borde kanske lyssna in mig på Pink Floyd, men orkar man det när de inte finns på Spotify?
Magisk låt #3
Tom Waits - Clap Hands
Välkommen till underjorden. Välkommen till Hades. Välkommen till platsen där skeletten spelar på trummor med sina egna benknotor. Välkommen till en slags mörk magi, där Tom Waits är själva Hades. Välkommen till platsen där miljonärerna får skyffla kol.
Allt. I. Denna. Låten. Är. Magiskt.
Mest påminner den om Gustav strax innan vi ska ut på fylleäventyr. Hur han går ut och in ur sin garderob och dansar, provar halsband och sjunger i takt, klappar till musiken. Ja, jag dedikerar den till Gustav. Lite som tack för att han fick mig att lyssna på Tom Waits.
Magisk låt #4
Led Zeppelin - The Battle of Evermore
Led Zeppelin kan tacka Robert Plant för de mystiska bitarna. Jag har fått för mig att han blev väldigt intresserad av den Brittiska folkloren - myterna och legenderna - och dessutom nämns karaktärer från Sagan Om Ringen i Ramble On. Sug på den.
Äh, bara lyssna på låten istället.
Magisk låt #5
Katie Melua - The Flood
Och vad som är magiskt med denna? Alltså, det känns som att hon har fattat, att det är lugnt när flodvågen kommer. Det blir en slags befrielse. En befrielse besvärjelse. Plus att den är olik hennes andra låtar.
The Flood har fastnat på mitt huvud. Har säkert lyssnat på den hundra gånger under denna veckan.
På något sätt känns den väldigt... Stenåldrig. Jag har inte tänkt på det innan, men det är någonting med rytmen. Det gör mycket. Rytmen är den första musiken vi hör, när våra öron börjar funka. Tänk på det.
Och ja, här följer några bubblare som borde fått vara med, men som vore lite för kliché att lista...
Heart - Sylvan Song & Dream of the Archer
För att den påminner väldigt mycket om The Battle of Evermore.
Celtic Woman (?) - Dulaman
För att den är för uppenbart magisk.
Led Zeppelin - Stairway to Heaven
För att det är Stairway to Heaven.
Välkommen tillbaka, Malmö
Gud, var ska jag börja? Att den förmodade "nye lasermannen" (som jag för övrigt har ändrat uppfattning om) är gripen eller att Malmö FF idag tog hem SM-guldet i samband med dess 100årsjubileum?
Okej, vi börjar med gripandet och mina tankar kring det. Jag kan börja med att säga att jag antagligen hade fel. Jag tänkte på högvarv om den där "nye lasermannen" efter mitt inlägg om det. Jag antar att polisen aldrig är så värdelösa som man tänker sig att de är. De gör sitt jobb och de gör det jävligt bra, annars hade de knappast varit poliser. De har verkligen haft fokus på skjutningarna i Malmö. De har gjort ett enastående arbete, antagligen med stor hjälp av Malmös befolkning. Man kanske borde sluta ifrågasätta deras arbete så mycket och bara fatta att de gör ett bra jobb. Finns många exempel, ett av dem gisslandramat där en tvååring togs som gisslan. Verkar som att polisen lyckats få bukt på kaoset här i Malmö.
Hursomhelst, de verkar ha fått tag på rätt kille nu. Jag hoppas att allt efterarbete går som det ska också, så att det inte ligger och pyr som en glöd i stan.
Som om inte det där gripandet var nog... Idag tog Malmö FF hem SM-guldet för 16:e (?) gången i historien. I samband med fotbollsklubbens 100årsjubileumet dessutom. Snacka om glädje. Och jag som inte ens är särskilt fotbollsintresserad kunde inte låta bli att bänka mig framför TV:n med min bror och hans flickvän. Det var väldigt ceremoniellt, satt med MFF-pin på tröjan, allt var i ordning och reda. Vi skulle bara tänka positiva tankar, och hur svårt var det egentligen? I 17:e minuten bombar MFF in ett noll och lite senare ett andra mål.
Måste ju också notera att Malmös damlag tog guld också, men för säkert några månader sedan. Utklassade alla andra lag, totalt. Dubbelt guld, alltså!
Vi vann, Malmö vann. Vi har vunnit över mörkret, över ondskan och oron. Malmö har vunnit och nu kommer vi att gå ut med våra guldleenden och fatta att nu...
Att nu är Malmö precis så som Malmö ska vara.
Malmö är sig själv igen!
Okej, vi börjar med gripandet och mina tankar kring det. Jag kan börja med att säga att jag antagligen hade fel. Jag tänkte på högvarv om den där "nye lasermannen" efter mitt inlägg om det. Jag antar att polisen aldrig är så värdelösa som man tänker sig att de är. De gör sitt jobb och de gör det jävligt bra, annars hade de knappast varit poliser. De har verkligen haft fokus på skjutningarna i Malmö. De har gjort ett enastående arbete, antagligen med stor hjälp av Malmös befolkning. Man kanske borde sluta ifrågasätta deras arbete så mycket och bara fatta att de gör ett bra jobb. Finns många exempel, ett av dem gisslandramat där en tvååring togs som gisslan. Verkar som att polisen lyckats få bukt på kaoset här i Malmö.
Hursomhelst, de verkar ha fått tag på rätt kille nu. Jag hoppas att allt efterarbete går som det ska också, så att det inte ligger och pyr som en glöd i stan.
Som om inte det där gripandet var nog... Idag tog Malmö FF hem SM-guldet för 16:e (?) gången i historien. I samband med fotbollsklubbens 100årsjubileumet dessutom. Snacka om glädje. Och jag som inte ens är särskilt fotbollsintresserad kunde inte låta bli att bänka mig framför TV:n med min bror och hans flickvän. Det var väldigt ceremoniellt, satt med MFF-pin på tröjan, allt var i ordning och reda. Vi skulle bara tänka positiva tankar, och hur svårt var det egentligen? I 17:e minuten bombar MFF in ett noll och lite senare ett andra mål.
Måste ju också notera att Malmös damlag tog guld också, men för säkert några månader sedan. Utklassade alla andra lag, totalt. Dubbelt guld, alltså!
Vi vann, Malmö vann. Vi har vunnit över mörkret, över ondskan och oron. Malmö har vunnit och nu kommer vi att gå ut med våra guldleenden och fatta att nu...
Att nu är Malmö precis så som Malmö ska vara.
Malmö är sig själv igen!
Lite mera gnäll
Här får ni en liten dos med gnäll, för det är sånt jag är bra på. Jag har gnällt i hela mitt liv, så här kommer lite till.
Gnäll #1
Vad är det för fel på folk, egentligen? Alltså, det är ju fel på alla. På mig med. Jävligt mycket fel. Ni som känner mig fattar nog. Jag menar, jag dumpar hit och dit, hänsynslöst krossar jag hjärta efter hjärta. Vad fan ska jag ta mig till annars? Det har blivit lite av en hobby.
Men fel på folk är väl typ... Ja, jag vet inte. Felet är att ingen är tankeläsare. Fan vad allt vore lite enklare om man kunde läsa folks tankar. Inga jävla missförstånd och ren jävla sanning överallt.
Felet är väl kanske att folk är sanna i tanken men falska i munnen? Ja, jag passar in i alla fall. Jag har i alla fall mage att säga att jag inte är världens ärligaste människa.
Gnäll #2
Ilska. Vad fan är grejen? Jag orkar inte med ilskan längre. Den säljer så jävla väl. Alla vill vara arga. Hela tiden. Och alla är arga hela tiden. Arga på vädret, arga på bilisten framför, arga på cyklisten utan ljus. Slappna av, softa som om det vore söndag. Spelar det någon roll att vara arg när allt är glömt om hundra år?
Folk är också jävligt bittra. Men vad är skillnaden mellan att vara bitter och arg, egentligen? Är de inte synonymer så får ni rätta mig.
Förresten, alla komiker är arga. Komiker är nog världens argaste typ av människa. Det bra är ju att de får en att skratta när de är arga, men är det humor att vara arg? Komiker borde få titulera sig kritiker istället. Fast å andra sidan är humorn ett sätt att sätta perspektiv på samhället, har jag lärt mig.
Gnäll #3
Sånna som tycker om allt nostalgiskt. Nostalgi=konservatism. Här menar jag mycket på TV-spel. Far åt helvete med er nostalgi. Ni kan ju sitta och spela ert Paperboy. Okej, jag fattar att det är en viss känsla att spela gamla spel, simpliciteten osv osv. Men tro mig, om man verkligen ger sig in i träsket är 95% av alla spel helt och hållet ospelbara nuförtiden. Tror ni mig inte kan ni ju alltid slänga i typ Zelda 2. Ha så kul.
Den enda gången jag orkar spela något gammalt är när jag känner att det påminner en om ens barndom. Det är den enda gången jag orkar slå på t.ex. Pokémon och tycka det är fett. Inte annars. Eller kanske ett N64-spel, men oftast kräks jag bara på polygonerna.
Det jag försöker säga är att de spelen vi en gång spelade inte är lika bra längre. De har tappat spelduglighet men bevarat kära minnen.
Gnäll #4
Sverige. I allmänhet. Speciellt kulturen. Varför? För att medelsvenskens smak borde gå och begrava sig där solen aldrig skiner. Har ni något svenskt på lager som svänger, film, musik, ja vad fan som helst, så kan ni väl langa hit det. Kanske med en anonym kommentar, för svenskhetens skull.
Tror att det är allt för denna gången.
Nu är det er tur. Gnäll hur mycket ni vill, gnällspikar.
Gnäll #1
Vad är det för fel på folk, egentligen? Alltså, det är ju fel på alla. På mig med. Jävligt mycket fel. Ni som känner mig fattar nog. Jag menar, jag dumpar hit och dit, hänsynslöst krossar jag hjärta efter hjärta. Vad fan ska jag ta mig till annars? Det har blivit lite av en hobby.
Men fel på folk är väl typ... Ja, jag vet inte. Felet är att ingen är tankeläsare. Fan vad allt vore lite enklare om man kunde läsa folks tankar. Inga jävla missförstånd och ren jävla sanning överallt.
Felet är väl kanske att folk är sanna i tanken men falska i munnen? Ja, jag passar in i alla fall. Jag har i alla fall mage att säga att jag inte är världens ärligaste människa.
Gnäll #2
Ilska. Vad fan är grejen? Jag orkar inte med ilskan längre. Den säljer så jävla väl. Alla vill vara arga. Hela tiden. Och alla är arga hela tiden. Arga på vädret, arga på bilisten framför, arga på cyklisten utan ljus. Slappna av, softa som om det vore söndag. Spelar det någon roll att vara arg när allt är glömt om hundra år?
Folk är också jävligt bittra. Men vad är skillnaden mellan att vara bitter och arg, egentligen? Är de inte synonymer så får ni rätta mig.
Förresten, alla komiker är arga. Komiker är nog världens argaste typ av människa. Det bra är ju att de får en att skratta när de är arga, men är det humor att vara arg? Komiker borde få titulera sig kritiker istället. Fast å andra sidan är humorn ett sätt att sätta perspektiv på samhället, har jag lärt mig.
Gnäll #3
Sånna som tycker om allt nostalgiskt. Nostalgi=konservatism. Här menar jag mycket på TV-spel. Far åt helvete med er nostalgi. Ni kan ju sitta och spela ert Paperboy. Okej, jag fattar att det är en viss känsla att spela gamla spel, simpliciteten osv osv. Men tro mig, om man verkligen ger sig in i träsket är 95% av alla spel helt och hållet ospelbara nuförtiden. Tror ni mig inte kan ni ju alltid slänga i typ Zelda 2. Ha så kul.
Den enda gången jag orkar spela något gammalt är när jag känner att det påminner en om ens barndom. Det är den enda gången jag orkar slå på t.ex. Pokémon och tycka det är fett. Inte annars. Eller kanske ett N64-spel, men oftast kräks jag bara på polygonerna.
Det jag försöker säga är att de spelen vi en gång spelade inte är lika bra längre. De har tappat spelduglighet men bevarat kära minnen.
Gnäll #4
Sverige. I allmänhet. Speciellt kulturen. Varför? För att medelsvenskens smak borde gå och begrava sig där solen aldrig skiner. Har ni något svenskt på lager som svänger, film, musik, ja vad fan som helst, så kan ni väl langa hit det. Kanske med en anonym kommentar, för svenskhetens skull.
Tror att det är allt för denna gången.
Nu är det er tur. Gnäll hur mycket ni vill, gnällspikar.
Konservativ och bull
Vad är det med populärmusiken idag, egentligen? Vad är det med alla slagdängor om att dricka upp allt i glaset, hälla upp nytt i glaset och/eller the party starts when I walk in? Vad är det med I just need to have some fun, alors on dans, bumpitybumbybumpy ride? Vad är grejen, jag fattar inte? Vad fan hände med själen?
Okej, ja, jag är konservativ när det gäller musik. Lev med det. Men kom igen, hur många låtar kan det skrivas om alkohol och festande under ett år? Tröttnar folk aldrig? Är det fredag varje dag för vissa?
Jag har tröttnat. Jag gillar inte PINK eller Lady Gaga eller KE$HA (jävligt najs, det där med dollartecknet. Grattis till fanta$in.) för att jag inte fattar vad det är som är så häftigt. Hade jag haft fest hade jag aldrig spelat dem. Fan heller.
Och visst har det skrivits låtar om alkohol länge. Ta Guns N' Roses "Nightrain". Men det är en annan grej. Eller är det det, egentligen? Är det en ren och skär hyllning till alkohol och livsstilen kring den? Ja, jag antar det... Men med lite mer själ. Inte bara: "Tjena, partyt startar när jag kommer in, jag är rätt full, bla bla".
The Doors gjorde "Roadhouse Blues" där Jim Morrison skrev textraden: "I woke up this mornin' and I had myself a beer". Men det är bara en textrad i låten, som passar in.
Jag pallar inte med alla dessa jävla party(dödar)låtarna som är en hyllning till alkohol och fylla. Det finns bättre att lyssna på.
Men vad vet jag, de där - tjejerna som det oftast är - kanske inte har något bättre att skriva om. De kanske inte ens har en själ.
För det måste finnas lite mer själ, finess och känsla i partylåtar för att fånga mitt intresse. För att fånga mitt intresse på ett positivt sätt, och inte på ett bull sätt.
Jaja, åt helvete med detta. Lyssna ni på ert skit så lyssnar jag på mitt skit.
Okej, ja, jag är konservativ när det gäller musik. Lev med det. Men kom igen, hur många låtar kan det skrivas om alkohol och festande under ett år? Tröttnar folk aldrig? Är det fredag varje dag för vissa?
Jag har tröttnat. Jag gillar inte PINK eller Lady Gaga eller KE$HA (jävligt najs, det där med dollartecknet. Grattis till fanta$in.) för att jag inte fattar vad det är som är så häftigt. Hade jag haft fest hade jag aldrig spelat dem. Fan heller.
Och visst har det skrivits låtar om alkohol länge. Ta Guns N' Roses "Nightrain". Men det är en annan grej. Eller är det det, egentligen? Är det en ren och skär hyllning till alkohol och livsstilen kring den? Ja, jag antar det... Men med lite mer själ. Inte bara: "Tjena, partyt startar när jag kommer in, jag är rätt full, bla bla".
The Doors gjorde "Roadhouse Blues" där Jim Morrison skrev textraden: "I woke up this mornin' and I had myself a beer". Men det är bara en textrad i låten, som passar in.
Jag pallar inte med alla dessa jävla party(dödar)låtarna som är en hyllning till alkohol och fylla. Det finns bättre att lyssna på.
Men vad vet jag, de där - tjejerna som det oftast är - kanske inte har något bättre att skriva om. De kanske inte ens har en själ.
För det måste finnas lite mer själ, finess och känsla i partylåtar för att fånga mitt intresse. För att fånga mitt intresse på ett positivt sätt, och inte på ett bull sätt.
Jaja, åt helvete med detta. Lyssna ni på ert skit så lyssnar jag på mitt skit.
Skjuter du inte får du inte vara med
Jag har tänkt skriva ett inlägg om skotten i Malmö ett tag nu, men har inte riktigt fått tummen ur röven. Dels för att jag inte vet vad jag ska skriva och dels för att jag inte vet hur jag ska skriva det. Men nu känner jag mig mogen, nu har jag tänkt tillräckligt.
Jag vill börja med att direkt krossa teorin om att det skulle vara en ny Laserman. Tyvärr, men jag sväljer faktiskt inte det tidningarna skriver, att det rör sig om en ensam psykopat som skjuter invandrare till följd av det märkliga samhällsklimatet vi har i Sverige efter SDs intåg i Regeringen. Jag tycker inte att det gör sig logiskt, på något sätt. Jag tycker verkligen inte det, den har kommit förhastad, som om den vore desperat.
Det rör sig om flera skyttar, som i samband med uppmärksamheten i media, som skjuter för att de kan. Nu kan de skjuta, hur de vill, för man kan ju alltid skylla på "den nya Lasermannen".
Tyvärr har även internationell media hakat på denna teorin, om "den nya Lasermannen". Visst, det kan säkert vara så, men jag har en annan teori och den tänker jag lägga fram. Många tycker säkert att den är långsökt och/eller fullkomligt löjlig.
Detta tror jag om skottlossningarna i Malmö...
Ni vet Black Cobras och Lions eller vad fan de nu heter. De kriminella gängen. Falang K och M, som man brukar kalla dem. Två rivaliserande gäng som länge tvistat i Malmö, som säkert har varit aktiva en lång tid i Malmö. För tänk efter lite grann, detta året har minst en person dött i detta gängkriget och hämnd har utlysts. Nu jävlar ska de döda varandra till varje jävla pris.
Black Cobras och Lions söker nya medlemmar, rookies, patetiska, fullkomligt desperata lowlifes som kan utföra dessa hämnder så att de som har topp-positioner i gängen klarar sig fläckfria. För hur hade du tänkt om du var på toppen i gänget? Hade du själv gått ut och skjutit, hämnats? Hade inte du också utnyttjat lowlifes som kan göra skitjobbet åt dig? Klart du hade. Du hade sagt till nån sextonåring utan hår på bröstet att utföra dessa dåd åt dig för en liten summa pengar. Du kanske hade gett honom ett "erbjudande som han inte kan motstå". Du hade kanske hotat att om killen inte gör detta får han inte vara med i gänget, han hade blivit utsatt, han hade blivit utfrusen av andra medlemmar.
För hur ball hade det inte varit att vara med i ett kriminellt gäng? Hur ball hade det inte varit att få bli som han i Scarface? Vad hade du gjort för att vara med i ett gäng? Lek med tanken att ledaren säger åt dessa småttingar att visa sig tuffa, visa att de kan skjuta någon utan att känna någon ånger. Skjuter du inte får du inte vara med. Lek med tanken att du är ledaren och har ett vapen (notera ett), lek med tanken att du är smart och kanske redan har räknat ut att någon som inte egentligen finns anklagas för skjutningarna. Nå, does it make sense? Lite kanske? Mycket?
Det handlar helt klart om samma vapen i vissa av fallen, i fem eller femton av dem, eller vad tidningarna och polisen nu skriver. Men handlar det verkligen om en och samma skytt? Handlar det egentligen inte bara om ett och samma vapen?
Minns ni skottlossningen i Sofielund i somras eller våras eller när det nu var? Där en Malmöbo och en turist blev skottskadade? Minns ni var det har skjutits? Runt Augustenborg, eller hur? Utanför den där gråklubben på Norra Grängesbergsgatan, t.ex. Lägg ihop ett och ett så förstår ni kanske att Augustenborg och Sofielund ligger granne med varandra.
Människor som utför organiserad kriminalitet är inte dumma i huvudet. Jag menar, tror ni inte att det finns en tanke och en plan bakom det hela? Det är komplicerat. Mer komplicerat än en "Laserman" som skjuter invandrare, tror jag.
Vakna, öppna era ögon, analysera och tänk innan ni drar slutsatsen om att det är en psykopat som rör sig i Malmö med en pistol. Det har jag gjort och detta var vad jag kom fram till.
Vad har du kommit fram till? Kommentera, diskutera eller skriv hatkommentarer. Sånt är vi bra på här på internet.
Jag vill börja med att direkt krossa teorin om att det skulle vara en ny Laserman. Tyvärr, men jag sväljer faktiskt inte det tidningarna skriver, att det rör sig om en ensam psykopat som skjuter invandrare till följd av det märkliga samhällsklimatet vi har i Sverige efter SDs intåg i Regeringen. Jag tycker inte att det gör sig logiskt, på något sätt. Jag tycker verkligen inte det, den har kommit förhastad, som om den vore desperat.
Det rör sig om flera skyttar, som i samband med uppmärksamheten i media, som skjuter för att de kan. Nu kan de skjuta, hur de vill, för man kan ju alltid skylla på "den nya Lasermannen".
Tyvärr har även internationell media hakat på denna teorin, om "den nya Lasermannen". Visst, det kan säkert vara så, men jag har en annan teori och den tänker jag lägga fram. Många tycker säkert att den är långsökt och/eller fullkomligt löjlig.
Detta tror jag om skottlossningarna i Malmö...
Ni vet Black Cobras och Lions eller vad fan de nu heter. De kriminella gängen. Falang K och M, som man brukar kalla dem. Två rivaliserande gäng som länge tvistat i Malmö, som säkert har varit aktiva en lång tid i Malmö. För tänk efter lite grann, detta året har minst en person dött i detta gängkriget och hämnd har utlysts. Nu jävlar ska de döda varandra till varje jävla pris.
Black Cobras och Lions söker nya medlemmar, rookies, patetiska, fullkomligt desperata lowlifes som kan utföra dessa hämnder så att de som har topp-positioner i gängen klarar sig fläckfria. För hur hade du tänkt om du var på toppen i gänget? Hade du själv gått ut och skjutit, hämnats? Hade inte du också utnyttjat lowlifes som kan göra skitjobbet åt dig? Klart du hade. Du hade sagt till nån sextonåring utan hår på bröstet att utföra dessa dåd åt dig för en liten summa pengar. Du kanske hade gett honom ett "erbjudande som han inte kan motstå". Du hade kanske hotat att om killen inte gör detta får han inte vara med i gänget, han hade blivit utsatt, han hade blivit utfrusen av andra medlemmar.
För hur ball hade det inte varit att vara med i ett kriminellt gäng? Hur ball hade det inte varit att få bli som han i Scarface? Vad hade du gjort för att vara med i ett gäng? Lek med tanken att ledaren säger åt dessa småttingar att visa sig tuffa, visa att de kan skjuta någon utan att känna någon ånger. Skjuter du inte får du inte vara med. Lek med tanken att du är ledaren och har ett vapen (notera ett), lek med tanken att du är smart och kanske redan har räknat ut att någon som inte egentligen finns anklagas för skjutningarna. Nå, does it make sense? Lite kanske? Mycket?
Det handlar helt klart om samma vapen i vissa av fallen, i fem eller femton av dem, eller vad tidningarna och polisen nu skriver. Men handlar det verkligen om en och samma skytt? Handlar det egentligen inte bara om ett och samma vapen?
Minns ni skottlossningen i Sofielund i somras eller våras eller när det nu var? Där en Malmöbo och en turist blev skottskadade? Minns ni var det har skjutits? Runt Augustenborg, eller hur? Utanför den där gråklubben på Norra Grängesbergsgatan, t.ex. Lägg ihop ett och ett så förstår ni kanske att Augustenborg och Sofielund ligger granne med varandra.
Människor som utför organiserad kriminalitet är inte dumma i huvudet. Jag menar, tror ni inte att det finns en tanke och en plan bakom det hela? Det är komplicerat. Mer komplicerat än en "Laserman" som skjuter invandrare, tror jag.
Vakna, öppna era ögon, analysera och tänk innan ni drar slutsatsen om att det är en psykopat som rör sig i Malmö med en pistol. Det har jag gjort och detta var vad jag kom fram till.
Vad har du kommit fram till? Kommentera, diskutera eller skriv hatkommentarer. Sånt är vi bra på här på internet.
Ett inlägg om krig
I brist på något vettigare att göra på praktiken än att vänta på att diabilderna är färdigscannade tänkte jag skriva ett litet inlägg.
På sistone har jag tänkt på det här med att det finns Svenska soldater i Afghanistan, på - mer eller mindre - order av USA. Det har eggat upp mig, jag har haft tankar om sittstrejk, hungersstrejk och att skicka ett brev om dagen till vår överbefälhavare. Å andra sidan borde jag kanske inte bara hungersstrejka, sittstrejka och skicka brev i Sveriges namn. Om det är något jag borde så är det att vädja alla parter i konflikten att bara lägga av, alla länder som är beblandade. Främst borde jag isåfall vädja å Afghanistans vägnar.
Vad finns det för intressen de Allierade ser i Afghanistan, egentligen? Kvinnoförtryck och diktatur? Okej, klart det gör det. Visst, det är inget jag kan tänka mig är kul. Å andra sidan är det ett land som inte ens är i närheten av var västvärlden befinner sig idag, statsskiktsmässigt, teknologiskt och ekonomiskt. Var kan de ligga, nästan hundra år bakom?
Al-Qaida sägs ha sitt fäste där, men är de verkligen ett hot längre? Är det verkligen nödvändigt att oroa sig om att bli sprängd i luften av en terrorist? Jag tror inte det. Ponera att Al-Qaida inte finns längre. Ponera att Usama Bin Laden är död. Hur kan vi vara säkra? Hur kan någon annan än själva Usama vara säker? Kanske lever han. Kanske är han inte dum nog att stanna i Afghanistan. Han sitter onekligen någonstans där han får vara ifred.
Intresset är alltså att göra Afghanistan till en demokrati. Lycka till, säger jag. Människorna som bor där har inte ens samma syn på samhälle som något annat land i västvärlden. Det kommer att dröja, var så säkra. Precis som det dröjde för resten av världen.
Visserligen har jag aldrig träffat en Afghan, det är bara en av många andra fördomar jag har. Jag tror bara att de vill leva lugnt, leva ett vanligt liv utan vapen, bomber och döda människor på gatorna. Vare sig det är med eller utan både talibaner och utomländska soldater vill de leva i lugn och ro.
Intresset är alltså att bli kvitt Al-Qaida, hämnas det de gjorde den elfte september? Okej, lycka till. Se fler filmer, för där säger de att hämnd aldrig gör någon nytta.
Vem är jag egentligen att sitta och skriva om ett land och dess folk jag inte vet ett piss om? Jag gör det ändå, det är kul att spekulera.
Nåväl... Detta kom inte riktigt någonstans. Mycket staplande, men det kanske ger en insikt i mitt tänk. Whatever.
Sist av allt i detta inlägg vill jag vädja till alla soldater - Svenska, Amerikanska, Brittiska, Tyska - Kom hem. Det är det enda rätta ni kan göra efter tio år av inget annat än förlorade människor och få vinster.
På sistone har jag tänkt på det här med att det finns Svenska soldater i Afghanistan, på - mer eller mindre - order av USA. Det har eggat upp mig, jag har haft tankar om sittstrejk, hungersstrejk och att skicka ett brev om dagen till vår överbefälhavare. Å andra sidan borde jag kanske inte bara hungersstrejka, sittstrejka och skicka brev i Sveriges namn. Om det är något jag borde så är det att vädja alla parter i konflikten att bara lägga av, alla länder som är beblandade. Främst borde jag isåfall vädja å Afghanistans vägnar.
Vad finns det för intressen de Allierade ser i Afghanistan, egentligen? Kvinnoförtryck och diktatur? Okej, klart det gör det. Visst, det är inget jag kan tänka mig är kul. Å andra sidan är det ett land som inte ens är i närheten av var västvärlden befinner sig idag, statsskiktsmässigt, teknologiskt och ekonomiskt. Var kan de ligga, nästan hundra år bakom?
Al-Qaida sägs ha sitt fäste där, men är de verkligen ett hot längre? Är det verkligen nödvändigt att oroa sig om att bli sprängd i luften av en terrorist? Jag tror inte det. Ponera att Al-Qaida inte finns längre. Ponera att Usama Bin Laden är död. Hur kan vi vara säkra? Hur kan någon annan än själva Usama vara säker? Kanske lever han. Kanske är han inte dum nog att stanna i Afghanistan. Han sitter onekligen någonstans där han får vara ifred.
Intresset är alltså att göra Afghanistan till en demokrati. Lycka till, säger jag. Människorna som bor där har inte ens samma syn på samhälle som något annat land i västvärlden. Det kommer att dröja, var så säkra. Precis som det dröjde för resten av världen.
Visserligen har jag aldrig träffat en Afghan, det är bara en av många andra fördomar jag har. Jag tror bara att de vill leva lugnt, leva ett vanligt liv utan vapen, bomber och döda människor på gatorna. Vare sig det är med eller utan både talibaner och utomländska soldater vill de leva i lugn och ro.
Intresset är alltså att bli kvitt Al-Qaida, hämnas det de gjorde den elfte september? Okej, lycka till. Se fler filmer, för där säger de att hämnd aldrig gör någon nytta.
Vem är jag egentligen att sitta och skriva om ett land och dess folk jag inte vet ett piss om? Jag gör det ändå, det är kul att spekulera.
Nåväl... Detta kom inte riktigt någonstans. Mycket staplande, men det kanske ger en insikt i mitt tänk. Whatever.
Sist av allt i detta inlägg vill jag vädja till alla soldater - Svenska, Amerikanska, Brittiska, Tyska - Kom hem. Det är det enda rätta ni kan göra efter tio år av inget annat än förlorade människor och få vinster.
Jag önskar...
Jag önskar att jag var en bomb som kan explodera, säga och göra allt det jag vill. Jag önskar att jag kunde säga ifrån mer, säga "Nej, jag tänker inte göra detta". Jag önskar jag vore mindre feg. Jag önskar jag vore mindre sårbar. Jag önskar att jag skulle kunna klara av att ta skämt på min bekostnad, lite tråkning. Jag önskar jag vore mindre konflikträdd, önskar att jag hade orkat se folk bråka och bråka lite själv, för att få min vilja igenom. Jag önskar att jag kunde prata lite mer från hjärnan, vara lite rationell för engångsskull. Jag önskar jag vore mindre lat, lite mer go i mig, lite mer fart. Jag önskar att jag vore lite snyggare, eller lite smartare. Jag önskar jag vore både lite snyggare och lite smartare. Jag önskar att min plånbok vore lite rikare på pengar istället för kvitton. Jag önskar att jag kunde resa vart jag ville, det vore soft. Önskar att vara i Berlin, även om alla terrorister också önskar att vara där. Jag önskar att Roskilde skulle ha varit året om. Jag önskar att jag vore Orange Feeling. Jag önskar jag vore en festival. Jag önskar att jag visste om vore är rätt ord eller om det är helt fel i dessa sammanhangen. Jag önskar att jag kunde spela munspel lite bättre. Jag önskar att jag hade ett finare munspel, ett kromatiskt, ett jättefint munspel. Jag önskar jag kunde skriva noter. Jag önskar att jag vore en not.
Men jag önskar inte att jag var någon annan.
Men jag önskar inte att jag var någon annan.
Om Valhall fortfarande hade existerat
Ibland tänker jag på saker som jag inte vet. Vikingatiden till exempel. Ibland tänker jag på saker jag inte vet om mitt land, om Sverige. Hur Sverige blev kristet, vad Gustav Vasa gjorde och vilka vikingarna verkligen var. Kalla det patriotism, jag kallar det bara rent intresse. Måste erkänna att intresset väckts mycket med hjälp av en specifik låt. The Battle Of Evermore av Led Zeppelin. Lyssna på den på youtube, så kanske ni förstår varför detta intresse väckts.
Jag tänker mycket på vikingar nu. Var de som vi? Hur pratade de? Vad gjorde de? Vilka myter finns? Jag är sugen på efterforskning. Det finns så mycket jag inte vet och ibland är jag sugen på att få veta. Jag vill verkligen veta, deras historier finns inristat i vår jord.
Nyligen, bara någon dag sedan, blev druiderna i England religionsförklarade. De är sedda som en religiös grupp. Många anhängare också, tydligen. Vad vet jag, de kanske bara är intresserade av något som kallas kulturarv? Har inte det ordet fått en negativ klang på sistone, förresten?
Jag vill läsa den Poetiska Eddan, jag vill nästan lära mig runskrift. Varför inte? Varför sitter jag här framför datorn och oroar mig om vem som läser vad när jag kan läsa om runor, om resor till fjärran länder, i jakt på nya marker att så sina frön i?
Om Valhall fortfarande hade existerat hade jag aldrig fått komma in.
Jag tänker mycket på vikingar nu. Var de som vi? Hur pratade de? Vad gjorde de? Vilka myter finns? Jag är sugen på efterforskning. Det finns så mycket jag inte vet och ibland är jag sugen på att få veta. Jag vill verkligen veta, deras historier finns inristat i vår jord.
Nyligen, bara någon dag sedan, blev druiderna i England religionsförklarade. De är sedda som en religiös grupp. Många anhängare också, tydligen. Vad vet jag, de kanske bara är intresserade av något som kallas kulturarv? Har inte det ordet fått en negativ klang på sistone, förresten?
Jag vill läsa den Poetiska Eddan, jag vill nästan lära mig runskrift. Varför inte? Varför sitter jag här framför datorn och oroar mig om vem som läser vad när jag kan läsa om runor, om resor till fjärran länder, i jakt på nya marker att så sina frön i?
Om Valhall fortfarande hade existerat hade jag aldrig fått komma in.
Den där muren som delar folk, som delar dig och mig
Det finns en nästan opsynlig mur mellan oss. En mur som är så stark, som styr världen på ett byråkratiskt, monetärt och orättvist sätt. En mur som delar folket snarare än sammankopplar dem, vilken är dess egentliga syfte.
Det är val på söndag, ingen kan undgå det. Alla myndiga ska rösta. Eller ja, de som vill och vågar. Bara några dagar kvar tills vi får reda på vem som kommer att styra över oss under de kommande fyra åren. Bara några dagar kvar tills vi får veta vem som kommer att vilja hålla muren oskadd. Bara några dagar kvar tills vi får reda på vem som kommer att hålla folket delat i ytterligare fyra år.
Alla pratar om det hela tiden. Jag pratar inte om det hela tiden, däremot tänker jag på det varje sekund. Varje sekund som går tänker jag på det.
Men jag tänker inte så mycket på partierna eller frågorna eller på politikerna. Jag tänker mer på vad politiken, demokratin, agendorna, viljorna, hur dessa påverkar folk. Hur de aldrig kommer att skapa ro i människan. Hur alla oroligt går omkring och tänker på framtiden, på vad valet innebär för dem de nästkommande fyra åren. Hur alla går omkring och tänker sig för innan de ska säga något om det parti de stödjer. Hur de inte vill bli uppfattade som något pucko utan koll.
Jag tänker erkänna. Jag har ingen koll, för jag bryr mig inte. Vad vet jag, kanske är jag puckad som inte bryr mig, kanske är det klokt. För varför ska man inbilla sig att en ledare av ett land styr över en när han egentligen inte gör det? För varför ska man behöva vara svag, varför ska man behöva en vägvisare hela tiden? Jag har inte ens sett eller pratat med Reinfeldt. Jag vet inte ens vad han vill. Jag vet inte vad någon politiker vill. Fan, jag vet knappt ens vad jag själv vill. Så varför verkar det som att folk viger sina liv åt att följa dessa ledare, vare sig de står på en sida av muren eller den andra?
Politiken är muren mellan människor. Det är politiken som aldrig någonsin kommer att sammanföra folket. Inget land har någonsin varit helt överens. Jag är inte överens med mina vänner. De säger en sak, jag säger en annan och sen slutar det med att vi blir lite mer av varandras fiender än varandras vänner. Just nu är det på grund av politiken.
Detsamma gäller politikerna. Skillnaden mellan dem och mig är att de aldrig någonsin kommer att vara vänner med varandra. De kommer alltid att skälla på varandra och säga att den andre har fel och att de själv har rätt. På något sätt har de alltid rätt, för om de känner att de har rätt, så har de rätt.
Jag måste hindra mig, för jag börjar känna att detta inlägg börjar förlora sin vikt, sitt syfte.
Syftet egentligen är att människan är världens svagaste varelse på vår jord. Vi är, förutom kanske myrorna, getingarna och de andra stora djursamhällena i världen, världens svagaste varelser.
De där insekterna kan i alla fall komma överens. De behöver inte ens störta varandra eller hålla några val.
Framförallt har de inga murar som står mellan dem.
Det är val på söndag, ingen kan undgå det. Alla myndiga ska rösta. Eller ja, de som vill och vågar. Bara några dagar kvar tills vi får reda på vem som kommer att styra över oss under de kommande fyra åren. Bara några dagar kvar tills vi får veta vem som kommer att vilja hålla muren oskadd. Bara några dagar kvar tills vi får reda på vem som kommer att hålla folket delat i ytterligare fyra år.
Alla pratar om det hela tiden. Jag pratar inte om det hela tiden, däremot tänker jag på det varje sekund. Varje sekund som går tänker jag på det.
Men jag tänker inte så mycket på partierna eller frågorna eller på politikerna. Jag tänker mer på vad politiken, demokratin, agendorna, viljorna, hur dessa påverkar folk. Hur de aldrig kommer att skapa ro i människan. Hur alla oroligt går omkring och tänker på framtiden, på vad valet innebär för dem de nästkommande fyra åren. Hur alla går omkring och tänker sig för innan de ska säga något om det parti de stödjer. Hur de inte vill bli uppfattade som något pucko utan koll.
Jag tänker erkänna. Jag har ingen koll, för jag bryr mig inte. Vad vet jag, kanske är jag puckad som inte bryr mig, kanske är det klokt. För varför ska man inbilla sig att en ledare av ett land styr över en när han egentligen inte gör det? För varför ska man behöva vara svag, varför ska man behöva en vägvisare hela tiden? Jag har inte ens sett eller pratat med Reinfeldt. Jag vet inte ens vad han vill. Jag vet inte vad någon politiker vill. Fan, jag vet knappt ens vad jag själv vill. Så varför verkar det som att folk viger sina liv åt att följa dessa ledare, vare sig de står på en sida av muren eller den andra?
Politiken är muren mellan människor. Det är politiken som aldrig någonsin kommer att sammanföra folket. Inget land har någonsin varit helt överens. Jag är inte överens med mina vänner. De säger en sak, jag säger en annan och sen slutar det med att vi blir lite mer av varandras fiender än varandras vänner. Just nu är det på grund av politiken.
Detsamma gäller politikerna. Skillnaden mellan dem och mig är att de aldrig någonsin kommer att vara vänner med varandra. De kommer alltid att skälla på varandra och säga att den andre har fel och att de själv har rätt. På något sätt har de alltid rätt, för om de känner att de har rätt, så har de rätt.
Jag måste hindra mig, för jag börjar känna att detta inlägg börjar förlora sin vikt, sitt syfte.
Syftet egentligen är att människan är världens svagaste varelse på vår jord. Vi är, förutom kanske myrorna, getingarna och de andra stora djursamhällena i världen, världens svagaste varelser.
De där insekterna kan i alla fall komma överens. De behöver inte ens störta varandra eller hålla några val.
Framförallt har de inga murar som står mellan dem.
Camp marDRÖM
Okej. Hej. Det har krupit en liten, bra bit in i september och jag lever fortfarande kvar på Roskilde. Har varit febrig sen den sista dagen där. Och med febern kommer konstiga feberdrömmar. Inga traditionella drömmar. Dagdrömmar och funtade idéer.
Så den senaste feberdrömmen jag hade om Roskilde var vilka fem-sex, kanske fler, kändisar jag hade velat dela camp med. Jag måste få erkänna en sak innan jag fortsätter med detta inlägg. Det händer att jag kollar in Kissies blogg då och då. Och så aftonbladets webbtv, såklart. Sist red hon kameler och sa att det var det äckligaste hon hade gjort.
Hursomhelst...
Inget jävla babbel om Kissie på kameler nu. Mer babbel om Kissie på psykadeliska droger. Mycket mer babbel om det. Fatta vad sjukt det vore om hon fick i sig något roligt och gick till Prodigy. Om hon hade sneat... Gudars skymning.
Kissie och Roskilde hade bara varit galenskaper, nu när jag tänker efter. På många olika sätt. Bland annat hade hon aldrig orkat med skiten där. Det får vi börja med. Skiten. Hon hade nog dött, tror jag. Eller haft en dusch med sig överallt. Och ölen hade hon väl inte druckit. Nä, fuck det, hon hade väl behövt en jävla bartender med sig också. Kissies entourage under en Roskildefestival hade närmre bestämt bestått av make-up-artister, massörer, bartenders, privata chaufförer och inte minst stalkers. En hel drös... Vid närmre eftertanke hade jag nog inte alls orkat med henne i mitt camp. Hade bara slutat med att jag hade hängt upp henne som piñata och slagit sönder hennes fejktuttar med ett basebollträ.
Ett gäng jag verkligen hade velat ha med mig hade varit Jackass-gänget. Okej, kanske inte allihopa. Kanske inte Weeman och den där tjockisen. Men helt klart Johnny Knocksville och Bam Margera. Helst Bam, för han hade jag levt rövarband med. Med Bam hade jag... Ja, vad hade jag INTE gjort för galenskaper, egentligen? Kastat mjöl i huvudet på folk, släppt in spindlar i folks tält, sågat sönder containrar med motorsåg, skjutit med katapulter och sist men inte minst hade vi väckt ihjäl folk så hårt.
Gå med Bam ett varv runt campingen klockan fem-sex på morgonen med en halvportabel förstärkare, toalettsugpropp och rent mjöl i påsen... Alla hade hatat oss. Speciellt mig. Bam hade nog hatat mig också.
Galenskap.
Ingen galenskap utan Hunter S. Thompson, fullkomligt ivrig över alla dessa dårar runtomkring honom. Stadigt sittandes på en campingstol ute i gången under ett parasoll hade han med en .48 caliber revolver, ett dricksglas med rom och is i handen. Allt med ett allvarligt ansikte under en grön kepsskärm. Och så hade han siktat på de alla idioterna, på de alla underbara. Främst på mig, så som jag kan bete mig.
"HEY, MR. THOMPSON! CAN'T YOU SEE I'M A MOTHER FUCKER! LET'S DRINK THE SWEDISH WAY! SKÅL!"
Herregud, han hade inte ens tvekat på avtryckaren. Han hade säkert skjutit mot mig, men inte siktat på mig. Han hade missat med vilje. Och så hade han bara tittat på mig, med samma allvarliga min, möjligen blandad med någon slags skräck, och sagt åt mig att ta det lugnt, ta en lur i skuggan och lugna ner mig. Det är exakt vad han hade gjort. Det hade varit mer än underbart.
Vilken jävla blandning. Kissie, Bam och Hunter.
Vilka hade kommit sämst överens? Hade Hunter skjutit Kissie eller Bam före mig? Hade jag fortfarande varit den fullaste i campet? Hade jag kommit hem levande?
Välkommen till Camp marDRÖM, Roskilde 2011.
Galenskap i Roskildefestivalens grannskap sedan inatt.
Så den senaste feberdrömmen jag hade om Roskilde var vilka fem-sex, kanske fler, kändisar jag hade velat dela camp med. Jag måste få erkänna en sak innan jag fortsätter med detta inlägg. Det händer att jag kollar in Kissies blogg då och då. Och så aftonbladets webbtv, såklart. Sist red hon kameler och sa att det var det äckligaste hon hade gjort.
Hursomhelst...
Inget jävla babbel om Kissie på kameler nu. Mer babbel om Kissie på psykadeliska droger. Mycket mer babbel om det. Fatta vad sjukt det vore om hon fick i sig något roligt och gick till Prodigy. Om hon hade sneat... Gudars skymning.
Kissie och Roskilde hade bara varit galenskaper, nu när jag tänker efter. På många olika sätt. Bland annat hade hon aldrig orkat med skiten där. Det får vi börja med. Skiten. Hon hade nog dött, tror jag. Eller haft en dusch med sig överallt. Och ölen hade hon väl inte druckit. Nä, fuck det, hon hade väl behövt en jävla bartender med sig också. Kissies entourage under en Roskildefestival hade närmre bestämt bestått av make-up-artister, massörer, bartenders, privata chaufförer och inte minst stalkers. En hel drös... Vid närmre eftertanke hade jag nog inte alls orkat med henne i mitt camp. Hade bara slutat med att jag hade hängt upp henne som piñata och slagit sönder hennes fejktuttar med ett basebollträ.
Ett gäng jag verkligen hade velat ha med mig hade varit Jackass-gänget. Okej, kanske inte allihopa. Kanske inte Weeman och den där tjockisen. Men helt klart Johnny Knocksville och Bam Margera. Helst Bam, för han hade jag levt rövarband med. Med Bam hade jag... Ja, vad hade jag INTE gjort för galenskaper, egentligen? Kastat mjöl i huvudet på folk, släppt in spindlar i folks tält, sågat sönder containrar med motorsåg, skjutit med katapulter och sist men inte minst hade vi väckt ihjäl folk så hårt.
Gå med Bam ett varv runt campingen klockan fem-sex på morgonen med en halvportabel förstärkare, toalettsugpropp och rent mjöl i påsen... Alla hade hatat oss. Speciellt mig. Bam hade nog hatat mig också.
Galenskap.
Ingen galenskap utan Hunter S. Thompson, fullkomligt ivrig över alla dessa dårar runtomkring honom. Stadigt sittandes på en campingstol ute i gången under ett parasoll hade han med en .48 caliber revolver, ett dricksglas med rom och is i handen. Allt med ett allvarligt ansikte under en grön kepsskärm. Och så hade han siktat på de alla idioterna, på de alla underbara. Främst på mig, så som jag kan bete mig.
"HEY, MR. THOMPSON! CAN'T YOU SEE I'M A MOTHER FUCKER! LET'S DRINK THE SWEDISH WAY! SKÅL!"
Herregud, han hade inte ens tvekat på avtryckaren. Han hade säkert skjutit mot mig, men inte siktat på mig. Han hade missat med vilje. Och så hade han bara tittat på mig, med samma allvarliga min, möjligen blandad med någon slags skräck, och sagt åt mig att ta det lugnt, ta en lur i skuggan och lugna ner mig. Det är exakt vad han hade gjort. Det hade varit mer än underbart.
Vilken jävla blandning. Kissie, Bam och Hunter.
Vilka hade kommit sämst överens? Hade Hunter skjutit Kissie eller Bam före mig? Hade jag fortfarande varit den fullaste i campet? Hade jag kommit hem levande?
Välkommen till Camp marDRÖM, Roskilde 2011.
Galenskap i Roskildefestivalens grannskap sedan inatt.
Begravningar och annat piss
Imorgon ska jag på begravning. Igen. Sist var det typ två år sedan. Aja, begravning kan man väl inte kalla att slänga ut aska i havet för. Eller kan man det? Tydligen är det jättemånga som väljer att sprida aska någonstans i naturen.
Mormor har dött. Hon dog för en vecka sedan. Kanske ännu längre sedan. Kanske två veckor sedan. Jag kan inte minnas för många av mina dagar är grådaskiga och inte särskilt minnesvärda. Tyvärr. Tråkigt va? Ja, lite kanske, men jag är van. Det är ju ändå höst snart också, så det får man helt enkelt räkna med.
Hursomhelst. Ser inte fram emot begravningen särskilt mycket. Träffa min släkt, som jag inte träffat på typ 10 år eller något. Känns så i varje fall. Helt plötsligt ska vi på samma begravning och säkert se varandra gråta. Jag lär väl gråta. En liten tår. Kanske två. Kanske fler. Jag är ganska blödig, men det är få som sett mig gråta. Tror jag.
Å andra sidan ser jag fram emot att träffa släkten. Ser fram emot att träffa min moster, som jag nästan känner mer samband med än min mamma. Fråga mig inte hur, det vet jag knappt själv.
Ser fram emot att träffa en av kusinerna också. Markus. Markus, hette han verkligen så? Ja, det gör han. Han har varit på Roskilde. Då har vi i alla fall något gemensamt. Hoppas han har en rolig historia att berätta.
Kanske borde satsa på att berätta för hela släkten hur jag brukar känna mig när jag har tagit några bloss på jointen. Hur munnen liksom domnar av. Hur man skiter i det för att man befinner sig i det bästa tillståndet i världen på en fantastisk plats. Fast det skulle väl besvära dem alldeles för djupt.
Nu när jag tänker på det vore det helt befängt att prata om något sådant vid ett lunchbord. Borde nog bara hålla käften och äta maten jag inte betalar för. Kanske gå till toaletten och gråta en liten skvätt.
Mormor har dött. Hon dog för en vecka sedan. Kanske ännu längre sedan. Kanske två veckor sedan. Jag kan inte minnas för många av mina dagar är grådaskiga och inte särskilt minnesvärda. Tyvärr. Tråkigt va? Ja, lite kanske, men jag är van. Det är ju ändå höst snart också, så det får man helt enkelt räkna med.
Hursomhelst. Ser inte fram emot begravningen särskilt mycket. Träffa min släkt, som jag inte träffat på typ 10 år eller något. Känns så i varje fall. Helt plötsligt ska vi på samma begravning och säkert se varandra gråta. Jag lär väl gråta. En liten tår. Kanske två. Kanske fler. Jag är ganska blödig, men det är få som sett mig gråta. Tror jag.
Å andra sidan ser jag fram emot att träffa släkten. Ser fram emot att träffa min moster, som jag nästan känner mer samband med än min mamma. Fråga mig inte hur, det vet jag knappt själv.
Ser fram emot att träffa en av kusinerna också. Markus. Markus, hette han verkligen så? Ja, det gör han. Han har varit på Roskilde. Då har vi i alla fall något gemensamt. Hoppas han har en rolig historia att berätta.
Kanske borde satsa på att berätta för hela släkten hur jag brukar känna mig när jag har tagit några bloss på jointen. Hur munnen liksom domnar av. Hur man skiter i det för att man befinner sig i det bästa tillståndet i världen på en fantastisk plats. Fast det skulle väl besvära dem alldeles för djupt.
Nu när jag tänker på det vore det helt befängt att prata om något sådant vid ett lunchbord. Borde nog bara hålla käften och äta maten jag inte betalar för. Kanske gå till toaletten och gråta en liten skvätt.
Saker för pengar
Följande vill jag göra när jag får pengar. Ja, jag vet, det lär väl ta ett tag, men vad fan...
1. Resa till Amsterdam eller Berlin (ca 3000 kr)
Måste få se världen. Måste få se vad det är man missar när man bor i Sverige. Säkert inte så jättemycket, men det är en annan stad i ett annat land. Fattar ni hur mycket jag längtar hemifrån ibland?
2. Köpa biljett till Roskildefestivalen 2011 (ca 2500 kr)
Detta är egentligen första prioritet. Det är fyrtioårskalas nästa år. Maxat som fan kommer det bli. Vem följer med?
3. Fixa körkort (ca 10 000 kr)
Har aldrig suttit bakom en ratt och blev lite avundsjuk på min storebror som precis köpt bil och ska börja med körkortet närsomhelst. Jag vill också kunna köra bil.
4. Bli medlem i Malmö Klätterklubb (ca 2500 kr)
Jag har haft detta i tankarna i typ två år nu. Det är inte så dyrt och det är bra träning. Det enda jag behöver är medlemskap, tvådagars kurs och klätterskor. PS. Man får tillgång till ett gym också. DS.
5. Skaffa en BMX (ca 2300 kr)
Fan vad jag vill ha en BMX. Det skönaste är ju att jag på något sätt kan kombinera klättringen och BMX-åkandet. Stapelbäddsparken har både klättervägg och ramper. Winwin.
6. En ny dator (5000 kr eller mer)
Min dator är svingammal. Säkert fem år gammal. Den funkar knappt. Måste. Verkligen. Ha. En. Ny. Hur ska jag annars kunna spela Diablo 3 när det kommer!?!?!? Gråt.
7. Göra mitt rum mysigt (ca 1500 kr)
Ja, jag har haft planer på det ett tag nu. Mitt rum är bedrövligt. Pojkrum som fan. Mycket som måste göras. Fy. Jag vill inte sitta härinne. Det ser ut som en knarkkvart härinne!
Hej. Jag behöver 25 500 kronor.
HAR NI EN KRONA ÖVER TILL MIG?
PS. Alternativt kan jag strunta i körkortet, sno BMX:en, flytta in KUBEN till mitt rum och hoppa lifta till Berlin/Amsterdam. Det resulterar i att jag sparar in en jävla massa pengar. DS.
1. Resa till Amsterdam eller Berlin (ca 3000 kr)
Måste få se världen. Måste få se vad det är man missar när man bor i Sverige. Säkert inte så jättemycket, men det är en annan stad i ett annat land. Fattar ni hur mycket jag längtar hemifrån ibland?
2. Köpa biljett till Roskildefestivalen 2011 (ca 2500 kr)
Detta är egentligen första prioritet. Det är fyrtioårskalas nästa år. Maxat som fan kommer det bli. Vem följer med?
3. Fixa körkort (ca 10 000 kr)
Har aldrig suttit bakom en ratt och blev lite avundsjuk på min storebror som precis köpt bil och ska börja med körkortet närsomhelst. Jag vill också kunna köra bil.
4. Bli medlem i Malmö Klätterklubb (ca 2500 kr)
Jag har haft detta i tankarna i typ två år nu. Det är inte så dyrt och det är bra träning. Det enda jag behöver är medlemskap, tvådagars kurs och klätterskor. PS. Man får tillgång till ett gym också. DS.
5. Skaffa en BMX (ca 2300 kr)
Fan vad jag vill ha en BMX. Det skönaste är ju att jag på något sätt kan kombinera klättringen och BMX-åkandet. Stapelbäddsparken har både klättervägg och ramper. Winwin.
6. En ny dator (5000 kr eller mer)
Min dator är svingammal. Säkert fem år gammal. Den funkar knappt. Måste. Verkligen. Ha. En. Ny. Hur ska jag annars kunna spela Diablo 3 när det kommer!?!?!? Gråt.
7. Göra mitt rum mysigt (ca 1500 kr)
Ja, jag har haft planer på det ett tag nu. Mitt rum är bedrövligt. Pojkrum som fan. Mycket som måste göras. Fy. Jag vill inte sitta härinne. Det ser ut som en knarkkvart härinne!
Hej. Jag behöver 25 500 kronor.
HAR NI EN KRONA ÖVER TILL MIG?
PS. Alternativt kan jag strunta i körkortet, sno BMX:en, flytta in KUBEN till mitt rum och hoppa lifta till Berlin/Amsterdam. Det resulterar i att jag sparar in en jävla massa pengar. DS.
Pösmunkar
Vi på IKEA har släppt en ny serie möbler. Serien kallas för "Pösmunken" och är, mer eller mindre, en saccosäck med hål i mitten. Det ser ut som en munk. Vi på IKEA hoppas att "Pösmunken"-serien blir en hit bland hushåll runtom i världen.
Det finns två variationer att välja mellan av "Pösmunken". Den ena är lite hårdare än den andra. Vissa gillar mjukt, vissa gillar hårt.
"PÖSMUNKEN SHAOLIN"
Först ut har vi "Pösmunken Shaolin". Denna "Pösmunk" är väldigt enkel och behändig. Vi har funnit inspiration från Asien där Shaolinmunkar ger upp allt - då menar vi verkligen allt, till och med håret - för att lära sig karate. "Pösmunken Shaolin" är inte mycket sämre. Vi har utfört komplicerade tester på denna enkla och anspråkslösa möbel. Testerna innefattar bland annat månadslånga fastor, utomkroppsliga erfarenheter på grund av meditation, löpningar uppför Huangshan, dykningar i Gula Floden samt fullkontakt sparring mot Karate-Kid i fem timmar.
Viktigt att notera är att färgerna är relaterade till bältesfärgerna i Karate.
"Pösmunken Shaolin" passar utmärkt för den pretentiöse tillsammans med en Franz Kafka bok i ena handen och ett lagrat Pinochet de Blanc-vin - helst årgång 1467 - i andra.
Färg: Svart, vit, röd, blå, grön, gul, orange.
Diameter: ENMILJONMILJARD milimetrar.
Tjocklek: ENMILJARDMILJON kilometrar.
"Pösmunken Shaolin" - Som att få karate i röven.
"PÖSMUNKEN BAKVERK"
"Pösmunken Bakverk" är en (nästan) riktig munk att sitta på. Dess degiga sittyta gör att rumpan lämnar efter sig ett avtryck i dynan, därmed minns "Pösmunken Bakverk" hur du sitter när du sitter som mest bekvämt.
Enligt Zoctor Doidberg, doktorand i Soffpotatisism, är det som att få "socker i röven".
"Pösmunken Bakverk" passar utmärkt för livsnjutaren som med jämna mellanrum kör Star Wars-maraton på 10 timmar utan att ens känna träsmak i röven. "Pösmunken Bakverk" passar även för alla godisälskande mammor som känner att de behöver koppla av en stund efter en dags slit. Men för Guds skull, ät inte upp den!
Färg: Chokladbrun, guldgul, rosa, vit. Strössel är frivilligt att välja.
Diameter: ENMILJONMILJARD milimetrar.
Tjocklek: ENMILJARDMILJON kilometrar.
"Pösmunken Bakverk" - Som att få socker i röven.
(OBS. "Pösmunken Shaolin" får plats under sängen.)
Creds till Mati Bengtsson för bilder samt idébollning.
Det finns två variationer att välja mellan av "Pösmunken". Den ena är lite hårdare än den andra. Vissa gillar mjukt, vissa gillar hårt.
"PÖSMUNKEN SHAOLIN"
Först ut har vi "Pösmunken Shaolin". Denna "Pösmunk" är väldigt enkel och behändig. Vi har funnit inspiration från Asien där Shaolinmunkar ger upp allt - då menar vi verkligen allt, till och med håret - för att lära sig karate. "Pösmunken Shaolin" är inte mycket sämre. Vi har utfört komplicerade tester på denna enkla och anspråkslösa möbel. Testerna innefattar bland annat månadslånga fastor, utomkroppsliga erfarenheter på grund av meditation, löpningar uppför Huangshan, dykningar i Gula Floden samt fullkontakt sparring mot Karate-Kid i fem timmar.
Viktigt att notera är att färgerna är relaterade till bältesfärgerna i Karate.
"Pösmunken Shaolin" passar utmärkt för den pretentiöse tillsammans med en Franz Kafka bok i ena handen och ett lagrat Pinochet de Blanc-vin - helst årgång 1467 - i andra.
Färg: Svart, vit, röd, blå, grön, gul, orange.
Diameter: ENMILJONMILJARD milimetrar.
Tjocklek: ENMILJARDMILJON kilometrar.
"Pösmunken Shaolin" - Som att få karate i röven.
"PÖSMUNKEN BAKVERK"
"Pösmunken Bakverk" är en (nästan) riktig munk att sitta på. Dess degiga sittyta gör att rumpan lämnar efter sig ett avtryck i dynan, därmed minns "Pösmunken Bakverk" hur du sitter när du sitter som mest bekvämt.
Enligt Zoctor Doidberg, doktorand i Soffpotatisism, är det som att få "socker i röven".
"Pösmunken Bakverk" passar utmärkt för livsnjutaren som med jämna mellanrum kör Star Wars-maraton på 10 timmar utan att ens känna träsmak i röven. "Pösmunken Bakverk" passar även för alla godisälskande mammor som känner att de behöver koppla av en stund efter en dags slit. Men för Guds skull, ät inte upp den!
Färg: Chokladbrun, guldgul, rosa, vit. Strössel är frivilligt att välja.
Diameter: ENMILJONMILJARD milimetrar.
Tjocklek: ENMILJARDMILJON kilometrar.
"Pösmunken Bakverk" - Som att få socker i röven.
(OBS. "Pösmunken Shaolin" får plats under sängen.)
Creds till Mati Bengtsson för bilder samt idébollning.
Flippar ut
Ja, jag vet. Det är många som har skrivit det förr. Att det är dags att vakna ur hela vår gemensamma dröm om det perfekta livet, den perfekta människan, det perfekta alltet. Det har skrivits förr att media är orsaken till allt. Orsaken till att vi tänker som vi gör. Jag tror det handlar om något sånt. Att media är orsaken till hur vi tänker.
Media är ett verktyg. Det har också skrivits förr. Säkert sagts också. Men jag skriver det igen. Det är ett verktyg för hur vi borde tänka. Vi är ett oskrivet blad, vårt liv är en tom bok, och det är massmedia som är våra författare. Det är Chandler Bing som visar hur man ska vara som kille för att få alla att älska en. Det är den där Jamie Oliver som säger vad som är gott att lägga på grillen...
Men den där gemensamma drömmen har utvecklats till rent och skärt grupptryck. Ja, alltså, i sociala medier. Ni vet, facebook, bloggar, twitter, youtube. Det vi integrerar med när vi sitter med iPhonen i handen. Vi kanske tänker mer när vi använder sociala medier, men vi kanske tänker på fel saker. Vi kanske beblandar oss i liv som, för att vara helt ärlig, är helt och hållet ointressanta för oss. Vi har blivit massmedia, på sätt och vis. Vi har blivit vår egen såpopera. Vi har blivit vår egen dokusåpa. Vi har blivit våra egna kändisar.
För den som har flest vänner på facebook, eller flest läsare på sin blogg, eller pantade diskussioner i kommentarfältet, är vinnare. För den som har flest grisar i farmville vinner.
Vår gemensamma dröm har gått in i en ny fas. Vår gemensamma dröm har utvecklats till att bry oss om människor vi inte haft fysisk kontakt med mer än ett fåtal gånger, om ens alls. Vår gemensamma dröm får oss att bry oss om händelser som egentligen inte gör någon skillnad i vår egen tillvaro, mer än en tankegång som oftast brukar gå såhär...
"Okej, så hon var på det partyt och festade med dem, som jag inte känner. De ser ut att ha kul. Oj, någon har gillat min status. Bäst jag kollar."
Vi är i en fas av pseudokändisskap där en nobody kan bli en anybody över natten med en ball statusuppdatering eller ett hatiskt blogginlägg. Där trehundra "vänner" är allt vi bryr oss om. Där trehundra "vänner" är de vi vill ska bry sig om oss och trycka på gilla-knappen. Vi är i en fas där frenetisk citering av låttexter är detsamma som dödsannonsen åt någon främling i Skånska Dagbladet.
Sociala medier är inget annat än en såpopera utan manuskript.
Men vi är böcker med oskrivna blad, fortfarande.
Bli inte en gästbok.
Bli din egen dagbok.
Dags att vakna upp och flippa ut.
Media är ett verktyg. Det har också skrivits förr. Säkert sagts också. Men jag skriver det igen. Det är ett verktyg för hur vi borde tänka. Vi är ett oskrivet blad, vårt liv är en tom bok, och det är massmedia som är våra författare. Det är Chandler Bing som visar hur man ska vara som kille för att få alla att älska en. Det är den där Jamie Oliver som säger vad som är gott att lägga på grillen...
Men den där gemensamma drömmen har utvecklats till rent och skärt grupptryck. Ja, alltså, i sociala medier. Ni vet, facebook, bloggar, twitter, youtube. Det vi integrerar med när vi sitter med iPhonen i handen. Vi kanske tänker mer när vi använder sociala medier, men vi kanske tänker på fel saker. Vi kanske beblandar oss i liv som, för att vara helt ärlig, är helt och hållet ointressanta för oss. Vi har blivit massmedia, på sätt och vis. Vi har blivit vår egen såpopera. Vi har blivit vår egen dokusåpa. Vi har blivit våra egna kändisar.
För den som har flest vänner på facebook, eller flest läsare på sin blogg, eller pantade diskussioner i kommentarfältet, är vinnare. För den som har flest grisar i farmville vinner.
Vår gemensamma dröm har gått in i en ny fas. Vår gemensamma dröm har utvecklats till att bry oss om människor vi inte haft fysisk kontakt med mer än ett fåtal gånger, om ens alls. Vår gemensamma dröm får oss att bry oss om händelser som egentligen inte gör någon skillnad i vår egen tillvaro, mer än en tankegång som oftast brukar gå såhär...
"Okej, så hon var på det partyt och festade med dem, som jag inte känner. De ser ut att ha kul. Oj, någon har gillat min status. Bäst jag kollar."
Vi är i en fas av pseudokändisskap där en nobody kan bli en anybody över natten med en ball statusuppdatering eller ett hatiskt blogginlägg. Där trehundra "vänner" är allt vi bryr oss om. Där trehundra "vänner" är de vi vill ska bry sig om oss och trycka på gilla-knappen. Vi är i en fas där frenetisk citering av låttexter är detsamma som dödsannonsen åt någon främling i Skånska Dagbladet.
Sociala medier är inget annat än en såpopera utan manuskript.
Men vi är böcker med oskrivna blad, fortfarande.
Bli inte en gästbok.
Bli din egen dagbok.
Dags att vakna upp och flippa ut.
Mina trötta ögon
Det är juli nu. Mitten av juli. Var tar tiden vägen, egentligen? Och vad händer på vägen? Mina trötta ögon hänger knappt med.
Flickvän, ny säsong av Entourage, finalen i VM, värmebölja och dopp i havet. Jag trivs.
Jag trivs med tösen. Vi är ute i solen och lapar upp den där värmen som fattades i våras och vintras. Vi ser på film, äter frukost, dricker kaffe, tittar på stjärnor och gör sånt som par gör. Det är fint. Som jag skrev för några inlägg sedan längtade jag efter allt det där. Nu har jag det. Alla de där viskningarna som får min päls att resa sig. Allt det där lilla som blir så stort. Allt det där som får mig att tycka om henne.
Entourage. Nu blir det bara ett avsnitt i veckan. Måndag. Rätt chill att ha något att se fram emot på måndagar, förvisso, men jag vill se två, tre, fyra avsnitt på raken. Varje dag, helst. Får hålla tillgodo.
VM-finalen innebar en sak för mig: Min avsmak för fotbollen kom tillbaka. Tråkigt? Nä, inte ett dugg. Fotboll är fattigt. Getalife.
Värmebölja = bad + solbränd + varm dygnet runt = gött ibland. Vad är det med oss svenskar och aldrig vara riktigt tillfreds? Gilla läget, även om vi måste somna klibbiga utan fläkt varje natt.
Mina trötta ögon ser ändå att livet är chill.
Jag är tillfreds.
Flickvän, ny säsong av Entourage, finalen i VM, värmebölja och dopp i havet. Jag trivs.
Jag trivs med tösen. Vi är ute i solen och lapar upp den där värmen som fattades i våras och vintras. Vi ser på film, äter frukost, dricker kaffe, tittar på stjärnor och gör sånt som par gör. Det är fint. Som jag skrev för några inlägg sedan längtade jag efter allt det där. Nu har jag det. Alla de där viskningarna som får min päls att resa sig. Allt det där lilla som blir så stort. Allt det där som får mig att tycka om henne.
Entourage. Nu blir det bara ett avsnitt i veckan. Måndag. Rätt chill att ha något att se fram emot på måndagar, förvisso, men jag vill se två, tre, fyra avsnitt på raken. Varje dag, helst. Får hålla tillgodo.
VM-finalen innebar en sak för mig: Min avsmak för fotbollen kom tillbaka. Tråkigt? Nä, inte ett dugg. Fotboll är fattigt. Getalife.
Värmebölja = bad + solbränd + varm dygnet runt = gött ibland. Vad är det med oss svenskar och aldrig vara riktigt tillfreds? Gilla läget, även om vi måste somna klibbiga utan fläkt varje natt.
Mina trötta ögon ser ändå att livet är chill.
Jag är tillfreds.
Allting lutar
Idag kom jag hem från Roskildefestivalen. För tio timmar sedan var jag skitig, svettig, varm och stendöd. Men herregud vad jag är lycklig.
Eufori är något jag sällan känner, och det gjorde jag flertalet gånger där på varma, dammiga, smutsiga, underbara, fantastiska och utomordentligt vackra Roskildefestivalen.
Just nu är jag dock för trött i huvudet för att tänka. All öl, all röka, alla cigaretter har gjort hjärnan till en trögflytande gelé som väntar att få bli uppäten, konsumerad och sen ge energi till en ny hjärna.
Jag vill inte lova något, men det kommer dyka upp små historier om kvällarna och dagarna, om äventyren, om upplevelserna, om människorna och om de döda cellerna. Om insikterna, om fylleräderna, om hittegodset och om allt annat.
Nu ska jag lägga mig i en säng för första gången på en vecka.
Eufori är något jag sällan känner, och det gjorde jag flertalet gånger där på varma, dammiga, smutsiga, underbara, fantastiska och utomordentligt vackra Roskildefestivalen.
Just nu är jag dock för trött i huvudet för att tänka. All öl, all röka, alla cigaretter har gjort hjärnan till en trögflytande gelé som väntar att få bli uppäten, konsumerad och sen ge energi till en ny hjärna.
Jag vill inte lova något, men det kommer dyka upp små historier om kvällarna och dagarna, om äventyren, om upplevelserna, om människorna och om de döda cellerna. Om insikterna, om fylleräderna, om hittegodset och om allt annat.
Nu ska jag lägga mig i en säng för första gången på en vecka.
Fotbolls-VM
Trodde aldrig att jag skulle erkänna det. Trodde verkligen aldrig det. Vet ni vad? Jag tycker om fotboll. I alla fall i mästerskapssammanhang. Det är sant. Idag satt jag och peppade Japan - Holland. Japan spelade bra som fan, men Holland tog segern. Inte så oväntat kanske, men det är något med att heja på underdogs. Det var rätt förvånande att Japan lyckades hålla igen så länge och dessutom lägga in en växel till i andra halvlek.
England sög igår. Fuck England. Ni är typ som Sverige i mästerskapssammanhang, totalt värdelösa. Hoppas ni åker ut.
Jag trodde aldrig att jag skulle se en match på hela mästerskapet, men jag fastnar så lätt. Speciellt om man inte har något bättre för sig. Då fastnar man rejält. Dessutom tror jag att Olle lyckades få mig att engagera mig litegrann i sporten när han spelade Pro Evolution Soccer 2010 i Svalöv. Satt med honom och hejade på Ruben Kuben, stålzombien från Elfenbenskusten. Jävlar vad han kunde spela.
Fattar ni, jag fastnade i ett jävla fotbolls TV-spel. Det är rätt sjukt.
Apropå fotboll... Såhär borde alla lag spela. Då hade det blivit ännu roligare.
BONUS: Shaolin Kung-Fu hokan.
PS. Snart är det Roskildetime. DS.
England sög igår. Fuck England. Ni är typ som Sverige i mästerskapssammanhang, totalt värdelösa. Hoppas ni åker ut.
Jag trodde aldrig att jag skulle se en match på hela mästerskapet, men jag fastnar så lätt. Speciellt om man inte har något bättre för sig. Då fastnar man rejält. Dessutom tror jag att Olle lyckades få mig att engagera mig litegrann i sporten när han spelade Pro Evolution Soccer 2010 i Svalöv. Satt med honom och hejade på Ruben Kuben, stålzombien från Elfenbenskusten. Jävlar vad han kunde spela.
Fattar ni, jag fastnade i ett jävla fotbolls TV-spel. Det är rätt sjukt.
Apropå fotboll... Såhär borde alla lag spela. Då hade det blivit ännu roligare.
BONUS: Shaolin Kung-Fu hokan.
PS. Snart är det Roskildetime. DS.
Om att vara ute i "vildmarken"
Klockan 04:00 den 14:e Juni gick jag och Eric från mig med en pipa, ett munspel och två tunga väskor mot ett mål vi satt ut med gott självförtroende. "Men herregud, det är ju inte så långt till Smygehuk. Där är vi fan på onsdag."
Vi hade packat allt man kan tänka sig. Spaghetti, jordnötter, t-sprit, stormkök, överlevnadshandbok och en moraklocka. Okej, kanske inte en moraklocka, men min ryggsäck skulle lika gärna kunna vara en moraklocka av massivt träslag, typ ek.
Först anlände vi till Kalkbrottet. Där tog vi vår första kisspaus och ropade efter en bortsprungen katt vid namn Santiago. Han förföljde oss, märkte vi, då det vid var och varannan husknut dök upp en liten svart och vit katt. No kidding. Vi såg svart-vita katter var vi än tittade. Till och med en i keramik! Vad fan, Santiago ville inte lämna oss ifred. Hursomhelst. Eric tappade sin pipa på kullen vi stod vid. Så var det med den saken. Ska kanske cykla dit och hämta den imorgon.
Vi gick, och sen gick vi mer. Solen började bli varm och när vi kom till Bunkeflostrand kom frukosten. Havregrynsgröt uppe på en bunker. Fåren låg i små spridda högar lite längre bort, bakom ryggen var Öresundsbron, havet och en nyvaken svan. Helt fantastisk utsikt, helt fantastisk start på dagen. Det var den godaste havregröten jag någonsin ätit, trots avsaknaden av socker.
Sedan gick vi lite till, ropade på Santiago, sjöng den där Sagan Om Ringen-låten som Gandalf sjunger. "The road goes ever on". Jag måste erkänna, jag lärde mig aldrig den. Vi gick mot Klagshamn i rask takt, rundade ett gammalt stenbrott, hittade varsin vandrarpinne och stannade till hos en närhandlare. Vi köpte brun farin som vi skulle använda till gröten lite senare. Läste City också. Hatar gratistidningarna. Ingen kvalité någonstans. Inte ens i horoskopen. "Håll din tunga i schack, någon kan ta illa upp!".
När vi lämnade Klagshamn bakom oss blommade tystnaden mer än tusenskönorna. Vi gick i meditativt tillstånd mot Gessie med fält till både höger och vänster om oss. Vi mötte ett par hästar som var skeptiska till att jag stack in en hand grässtrån till dem. De ville inte äta. Kanske var det för att jag blödde från lillfingret. Sedan såg vi några bönder som jobbade för fullt, några växthus och kossor lite längre bort. Vägen var säkert en halv mil lång, men kändes förvånansvärt kort. Obs, detta var den bästa vägen vi gick på under hela vandringen. Kommer helt klart göra ett återbesök en solig dag i framtiden.
I Gessie slog vi läger. Klockan var kanske tolv. Eric hade ett fantastiskt tält med sig, ett sådant man bara behöver kasta upp utan ansträngningar. Det slog upp sig av sig självt och vi la oss ner i det och tog en lur. En lur som varade i tre timmar.
Gessie var mysigt. Jag ville stanna där hela dagen, bakom kullen i tältet, och bara chilla bort hela vandringen. Skita i Smygehuk. Fuck Smygehuk. Där skulle säkert bara finnas en liten skylt där det stod "Sveriges sydligaste punkt". Ball. Trots det kände jag att vi borde fullborda vandringen. Vi hade ändå kommit ganska långt.
Vi gick mot Hököpinge. På vägen dit fann vi en en kyrka där ett gäng gubbar höll på att flytta in bänkar. "Hej. Finns här vatten man kan ta nånstans?" frågade jag. "Prata med vaktmästaren," sa en av gubbarna och så pratade jag med vaktmästaren. Han såg ganska gammal ut. Gammal men fräsh, frisk, slät hy och blåa ögon. "Här runt hörnet," sa han och så fyllde vi på våra vattenflaskor. Vi tog farväl och fortsatte.
Vårt mål för dagen blev Vellinge. Vi kom till Vellinge. Vi kom till ett fucking Willy's! Köpte Snickers, gick och hittade en härlig lägerplats bredvid en tungt trafikerad väg. Det var sådär. Vi gjorde pasta och tomatsås på stormköket. Det blev gott, men en hungrig mage äter vad och var som helst. Fast nä, jag intalade mig inte att det var gott. Det var gott på riktigt.
Efter maten sms:ade jag till Mamma. Hon ringde upp och frågade om vi mådde bra. Vi mådde ganska bra. Okej, jag ska inte ljuga. Vi mådde sådär. Inte sådär. Vi mådde dåligt. Mina knän värkte, min rygg värkte, Erics fötter hade blåsor stora som Thailand och stormköket såg ut som skit. Saker och ting var inte så roliga längre. Inte lika meditativa heller.
Vi gick och la oss. Jag låg där och vred mig och tänkte och vred och tänkte. Jag kom på mig själv att så mycket som jag tänkte hade jag aldrig tänkt förut. Jag trodde att allt det där med bekymmer om framtiden, samtiden och dåtiden inte skulle hinna gå ifatt mig. Men det gjorde den. Redan första kvällen. Hurra. Jävla skit. Låg och vred mig i två timmar, lyssnade efter skumma typer och hade kniven nära till hands i två timmar innan jag lyckades somna.
Sov inte så gott, Eric bredde ut sig och snarkade som en gris. Sov väldigt länge, dock. Somnade tolv, vaknade tolv. Det var skönt.
Nä. Nu är jag trött på att skriva om hela vår jävla erfarenhet. Allt slutade med att vi inte pallade med våta tält så vi åkte hem från Vellinge och kollade på Entourage. Så jävla mycket bättre än stormkök, värkande ryggar och skava fötter.
Så var det med den saken.
Vi hade packat allt man kan tänka sig. Spaghetti, jordnötter, t-sprit, stormkök, överlevnadshandbok och en moraklocka. Okej, kanske inte en moraklocka, men min ryggsäck skulle lika gärna kunna vara en moraklocka av massivt träslag, typ ek.
Först anlände vi till Kalkbrottet. Där tog vi vår första kisspaus och ropade efter en bortsprungen katt vid namn Santiago. Han förföljde oss, märkte vi, då det vid var och varannan husknut dök upp en liten svart och vit katt. No kidding. Vi såg svart-vita katter var vi än tittade. Till och med en i keramik! Vad fan, Santiago ville inte lämna oss ifred. Hursomhelst. Eric tappade sin pipa på kullen vi stod vid. Så var det med den saken. Ska kanske cykla dit och hämta den imorgon.
Vi gick, och sen gick vi mer. Solen började bli varm och när vi kom till Bunkeflostrand kom frukosten. Havregrynsgröt uppe på en bunker. Fåren låg i små spridda högar lite längre bort, bakom ryggen var Öresundsbron, havet och en nyvaken svan. Helt fantastisk utsikt, helt fantastisk start på dagen. Det var den godaste havregröten jag någonsin ätit, trots avsaknaden av socker.
Sedan gick vi lite till, ropade på Santiago, sjöng den där Sagan Om Ringen-låten som Gandalf sjunger. "The road goes ever on". Jag måste erkänna, jag lärde mig aldrig den. Vi gick mot Klagshamn i rask takt, rundade ett gammalt stenbrott, hittade varsin vandrarpinne och stannade till hos en närhandlare. Vi köpte brun farin som vi skulle använda till gröten lite senare. Läste City också. Hatar gratistidningarna. Ingen kvalité någonstans. Inte ens i horoskopen. "Håll din tunga i schack, någon kan ta illa upp!".
När vi lämnade Klagshamn bakom oss blommade tystnaden mer än tusenskönorna. Vi gick i meditativt tillstånd mot Gessie med fält till både höger och vänster om oss. Vi mötte ett par hästar som var skeptiska till att jag stack in en hand grässtrån till dem. De ville inte äta. Kanske var det för att jag blödde från lillfingret. Sedan såg vi några bönder som jobbade för fullt, några växthus och kossor lite längre bort. Vägen var säkert en halv mil lång, men kändes förvånansvärt kort. Obs, detta var den bästa vägen vi gick på under hela vandringen. Kommer helt klart göra ett återbesök en solig dag i framtiden.
I Gessie slog vi läger. Klockan var kanske tolv. Eric hade ett fantastiskt tält med sig, ett sådant man bara behöver kasta upp utan ansträngningar. Det slog upp sig av sig självt och vi la oss ner i det och tog en lur. En lur som varade i tre timmar.
Gessie var mysigt. Jag ville stanna där hela dagen, bakom kullen i tältet, och bara chilla bort hela vandringen. Skita i Smygehuk. Fuck Smygehuk. Där skulle säkert bara finnas en liten skylt där det stod "Sveriges sydligaste punkt". Ball. Trots det kände jag att vi borde fullborda vandringen. Vi hade ändå kommit ganska långt.
Vi gick mot Hököpinge. På vägen dit fann vi en en kyrka där ett gäng gubbar höll på att flytta in bänkar. "Hej. Finns här vatten man kan ta nånstans?" frågade jag. "Prata med vaktmästaren," sa en av gubbarna och så pratade jag med vaktmästaren. Han såg ganska gammal ut. Gammal men fräsh, frisk, slät hy och blåa ögon. "Här runt hörnet," sa han och så fyllde vi på våra vattenflaskor. Vi tog farväl och fortsatte.
Vårt mål för dagen blev Vellinge. Vi kom till Vellinge. Vi kom till ett fucking Willy's! Köpte Snickers, gick och hittade en härlig lägerplats bredvid en tungt trafikerad väg. Det var sådär. Vi gjorde pasta och tomatsås på stormköket. Det blev gott, men en hungrig mage äter vad och var som helst. Fast nä, jag intalade mig inte att det var gott. Det var gott på riktigt.
Efter maten sms:ade jag till Mamma. Hon ringde upp och frågade om vi mådde bra. Vi mådde ganska bra. Okej, jag ska inte ljuga. Vi mådde sådär. Inte sådär. Vi mådde dåligt. Mina knän värkte, min rygg värkte, Erics fötter hade blåsor stora som Thailand och stormköket såg ut som skit. Saker och ting var inte så roliga längre. Inte lika meditativa heller.
Vi gick och la oss. Jag låg där och vred mig och tänkte och vred och tänkte. Jag kom på mig själv att så mycket som jag tänkte hade jag aldrig tänkt förut. Jag trodde att allt det där med bekymmer om framtiden, samtiden och dåtiden inte skulle hinna gå ifatt mig. Men det gjorde den. Redan första kvällen. Hurra. Jävla skit. Låg och vred mig i två timmar, lyssnade efter skumma typer och hade kniven nära till hands i två timmar innan jag lyckades somna.
Sov inte så gott, Eric bredde ut sig och snarkade som en gris. Sov väldigt länge, dock. Somnade tolv, vaknade tolv. Det var skönt.
Nä. Nu är jag trött på att skriva om hela vår jävla erfarenhet. Allt slutade med att vi inte pallade med våta tält så vi åkte hem från Vellinge och kollade på Entourage. Så jävla mycket bättre än stormkök, värkande ryggar och skava fötter.
Så var det med den saken.
Taggad
Jag är taggad nu. Taggad på expeditionen. Den stora expeditionen. Men jag tänker inte avslöja något. För den som är nattsuddare, eller morgonpigg, kommer det en statusuppdatering på Facebook.
Klockan halv sex
Idag har jag varit ute igen. Det var skönt. Gjorde mig bara av med sjuttio spänn och lyckades ändå bli märkbart rund under fötterna. Ännu skönare. Shit. Jag har verkligen tur. Tur som blir full så lätt. Eller tur för att jag har så jävla snälla kompisar. Eller både och, kanske. Det är ännu jävla skönare.
Kom till Vinylbaren vid nio. Tog det lugnt med första ölen. Satt med den i minst 45 minuter. Sedan kom andra ölen. Sedan kom tredje. Sedan kom fjärde, tror jag. Kanske en femte också. Och sen var jag väck. Sen var jag väck och kom hem vid kvart i två. Tidigt, men vad fan. Det var inte 100% roligt på KB ikväll. Det är det aldrig på lördagar, för där är bara människor man inte känner. Man vill känna människor när man är där. De andra verkade ha kul, dock, men jag pallade inte. Jag och Fille pallade inte, så vi hoppade över några stängsel, släckte några gatlyktor och kom hem. Åt lite nattmat.
Sedan somnade jag till den där playlisten som jag fick av Frenning. Den är så bra, så mysig. Det låter kanske lite tråkigt att somna till en playlist, men för mig är det en bra sak. Man måste kunna somna till en playlist, annars är den inte bra. Jag hade nog inte kunnat somna till min skränlista. Den är sådär.
Och efter ett tag vaknar jag till första låten igen. Jag vet inte hur, men jag lyckas alltid pricka en sån jävla timing vad gäller playlists. Antingen vaknar jag till sista låten eller så har den spelats ett varv, två varv, innan jag vaknar till den första låten. Jag säger att det är lite magiskt.
Solen är uppe igen, redan. Redan halv fem var den framme igen, vill jag tro. Förstår inte hur den orkar vakna så tidigt och gå och lägga sig så sent.
Ja, och här sitter jag. Här sitter jag mitt i Malmö och tänker: "Fan, mitt liv är ändå helt okej". Det är det. Det är helt okej, om inte bättre. Och imorgon är en bra dag.
Mitt liv är helt okej, om inte lite bättre. Skönt. Här får ni en liten bild också av självaste Gustav Carlsson
Så nu vet ni det.
Kom till Vinylbaren vid nio. Tog det lugnt med första ölen. Satt med den i minst 45 minuter. Sedan kom andra ölen. Sedan kom tredje. Sedan kom fjärde, tror jag. Kanske en femte också. Och sen var jag väck. Sen var jag väck och kom hem vid kvart i två. Tidigt, men vad fan. Det var inte 100% roligt på KB ikväll. Det är det aldrig på lördagar, för där är bara människor man inte känner. Man vill känna människor när man är där. De andra verkade ha kul, dock, men jag pallade inte. Jag och Fille pallade inte, så vi hoppade över några stängsel, släckte några gatlyktor och kom hem. Åt lite nattmat.
Sedan somnade jag till den där playlisten som jag fick av Frenning. Den är så bra, så mysig. Det låter kanske lite tråkigt att somna till en playlist, men för mig är det en bra sak. Man måste kunna somna till en playlist, annars är den inte bra. Jag hade nog inte kunnat somna till min skränlista. Den är sådär.
Och efter ett tag vaknar jag till första låten igen. Jag vet inte hur, men jag lyckas alltid pricka en sån jävla timing vad gäller playlists. Antingen vaknar jag till sista låten eller så har den spelats ett varv, två varv, innan jag vaknar till den första låten. Jag säger att det är lite magiskt.
Solen är uppe igen, redan. Redan halv fem var den framme igen, vill jag tro. Förstår inte hur den orkar vakna så tidigt och gå och lägga sig så sent.
Ja, och här sitter jag. Här sitter jag mitt i Malmö och tänker: "Fan, mitt liv är ändå helt okej". Det är det. Det är helt okej, om inte bättre. Och imorgon är en bra dag.
Mitt liv är helt okej, om inte lite bättre. Skönt. Här får ni en liten bild också av självaste Gustav Carlsson
Så nu vet ni det.
Tredje hjulet
Jag finner mig väldigt ofta i situationer där jag är det tredje hjulet. Jag har gjort det ett tag nu. Jag stör mig litegrann på det, börjar tröttna på det. Inte för att ni pussas eller är kära framför nosen på mig. Det är mer för att jag själv inte kan göra samma sak. Jag vill också och jag avundas er. Var glada för de ni håller kära.
Att vara det tredje hjulet får mig dock att längta så ofantligt till att ha någon med ett gyllene hjärta vid min sida.
Det får mig att längta till sömnlösa nätter för att man bestämmer sig för att prata bort natten istället för att sova. Det får mig att längta att lägga täcket på golvet och sitta som en skräddare en hel natt. Det får mig att längta att ligga på mage och låta fingrar undersöka ryggen försiktigt. Det får mig att längta till att på morgonen ligga under ett tunt, vitt lakan och låta solljuset tränga igenom. Det får mig att längta till viskningar i örat. "Vakna nu."
Det får mig att längta till dagar där man inte gör något speciellt tillsammans. Det får mig att längta till att läsa böcker bredvid varandra, flina åt ett skojigt stycke och sedan läsa det högt. Det får mig att längta till dagar på gräsmattor i solen och tusenskönor att "älska, älska inte" på. Det får mig att längta till cykelutflykter med en filt, några kakor och en termos kaffe, för att det är gott att leva.
Det får mig att längta till onödiga dispyter om vilken den bästa låten är, det bästa bandet, den bästa artisten, bästa gitarristen, bästa versraden... Det får mig att längta efter alla likheter och olikheter. Det får mig att vilja höra: "Sluta smaska", "Skynda dig nu då, vi har bråttom" och "Måste du hålla på sådär". Det får mig att längta till att kunna lita på någon. Det får mig att längta till att längta efter någon när man känner sig ensam.
Snart får det fan vara min tur.
Att vara det tredje hjulet får mig dock att längta så ofantligt till att ha någon med ett gyllene hjärta vid min sida.
Det får mig att längta till sömnlösa nätter för att man bestämmer sig för att prata bort natten istället för att sova. Det får mig att längta att lägga täcket på golvet och sitta som en skräddare en hel natt. Det får mig att längta att ligga på mage och låta fingrar undersöka ryggen försiktigt. Det får mig att längta till att på morgonen ligga under ett tunt, vitt lakan och låta solljuset tränga igenom. Det får mig att längta till viskningar i örat. "Vakna nu."
Det får mig att längta till dagar där man inte gör något speciellt tillsammans. Det får mig att längta till att läsa böcker bredvid varandra, flina åt ett skojigt stycke och sedan läsa det högt. Det får mig att längta till dagar på gräsmattor i solen och tusenskönor att "älska, älska inte" på. Det får mig att längta till cykelutflykter med en filt, några kakor och en termos kaffe, för att det är gott att leva.
Det får mig att längta till onödiga dispyter om vilken den bästa låten är, det bästa bandet, den bästa artisten, bästa gitarristen, bästa versraden... Det får mig att längta efter alla likheter och olikheter. Det får mig att vilja höra: "Sluta smaska", "Skynda dig nu då, vi har bråttom" och "Måste du hålla på sådär". Det får mig att längta till att kunna lita på någon. Det får mig att längta till att längta efter någon när man känner sig ensam.
Snart får det fan vara min tur.
Ett foto taget av Frida
Det var med på hennes fotoutställning hon hade tillsammans med Miriam på Café Zena.
Reggaejunkiejew, fuck you!
Fuck off!
Om ni minns mitt inlägg om Ween för ett tag sedan så klagade jag på att det typ inte fanns ett skit på Spotify.
FUCK OFF!
Nu finns ALLT! Lyckan är komplett.
Varsågoda!
WEEN!
Om ni minns mitt inlägg om Ween för ett tag sedan så klagade jag på att det typ inte fanns ett skit på Spotify.
FUCK OFF!
Nu finns ALLT! Lyckan är komplett.
Varsågoda!
WEEN!
Regnet och det gråa
Ärligt talat. Det regnar idag. Dagarna bara slår om. Av och på. Tycker att det är lite underligt. Fast det är ju skönt med omväxling. Eller hur?
Regnet är inte kallt längre. Det är också rätt skönt. Man kan i alla fall gå med öppen jacka, köpa nya glasögon på tiger och röka en cigg utan att störa sig. Dropparna pärlar sig på glasögonen och så måste man torka av det med sin t-shirt. Det stör mig inte det minsta. Det är rätt mysigt faktiskt, när man tänker efter. Att torka glasögonen och byxorna när man kommer innanför dörren och slå på Bohren Und Der Club Of Gore. De är bäst när det regnar. Lite mellow sådär. Tycker dock om att vara mellow. Mellow är min bästa sinnesstämning.
Jag menar inte mellow som i deppig, även om man lyssnar på Nick Caves Weeping Song i skrivande stund. Jag menar mellow som i laid back. Det är jag som är den sköna stilens charmör. Jag har rätt skön stil. En blandning av lugn, flum och skratt. En jävla bra kombo för den som orkar med det.
Nån annan som är riktigt lugn och chill är Katie Melua. Hon har släppt ny platta nu, men jag har inte hört den. Borde ladda ner den. Eller se om den finns på Spotify. Ibland är Spotify skit, för skivbolagen vill inte att vissa band och artister ska ha alla sina plattor ute. Jävla profitälskare. Pengar är fan inte hela världen. Ta det lugnt och lägg ut er jävla musik istället. Vallfärd kallas det, om ni inte hört talas om det.
Katie Melua är också mellow. Fan vad skönt. Jag förstår henne precis.
Regnet är inte kallt längre. Det är också rätt skönt. Man kan i alla fall gå med öppen jacka, köpa nya glasögon på tiger och röka en cigg utan att störa sig. Dropparna pärlar sig på glasögonen och så måste man torka av det med sin t-shirt. Det stör mig inte det minsta. Det är rätt mysigt faktiskt, när man tänker efter. Att torka glasögonen och byxorna när man kommer innanför dörren och slå på Bohren Und Der Club Of Gore. De är bäst när det regnar. Lite mellow sådär. Tycker dock om att vara mellow. Mellow är min bästa sinnesstämning.
Jag menar inte mellow som i deppig, även om man lyssnar på Nick Caves Weeping Song i skrivande stund. Jag menar mellow som i laid back. Det är jag som är den sköna stilens charmör. Jag har rätt skön stil. En blandning av lugn, flum och skratt. En jävla bra kombo för den som orkar med det.
Nån annan som är riktigt lugn och chill är Katie Melua. Hon har släppt ny platta nu, men jag har inte hört den. Borde ladda ner den. Eller se om den finns på Spotify. Ibland är Spotify skit, för skivbolagen vill inte att vissa band och artister ska ha alla sina plattor ute. Jävla profitälskare. Pengar är fan inte hela världen. Ta det lugnt och lägg ut er jävla musik istället. Vallfärd kallas det, om ni inte hört talas om det.
Katie Melua är också mellow. Fan vad skönt. Jag förstår henne precis.
Spotifylistor och skrumplever
Idag är det söndag. Söndag natt och jag knåpar ihop en fruktansvärt fantastisk spotifylista. Har lagt till lite nytt skit i den, mest för att jag blev så inspirerad av igår och för att igår ägde. Fredag den 4:e juni, alltså. Idag är det den sjätte. Eller ja, det har varit den sjätte i tre timmar. Skitsamma. Den går att hitta om man lägger in detta i sökfältet: spotify:user:groddanpoddan:playlist:66ZMgNnPz1wJUZBF95aiqm
Asfett.
Den senaste veckan har jag festat ihjäl mig. Det känns ganska bra, faktiskt. Första två gångerna var skolfester, klassfester. De var ganska roliga. Ibland är de roliga. Denna gången var de roliga. Har missat dem totalt eftersom jag alltid varit i Malmö på helgerna. Vem fan bryr sig, egentligen? Vem fan pallade stanna i en håla AKA Svalöv anyways? Fuck Svalöv. Ses om tusen år.
Fuck Svalöv men älska människorna. Så kan man väl kanske se på det hela.
Jag har slutat nu. Jag vill aldrig mer gå i skolan. Jag hoppas verkligen att jag slipper. Jag vill bara göra någonting som ja kan tjäna pengar på. Typ klippa överbevuxna gräsmattor eller lära mig köra tåg. Det hade varit awesome. En sjuhelvetes u-sväng om man ska ha mitt skrivande i åtanke...
I torsdags åkte jag till Malmö och drack öl i Fridas ära. Det var rätt fett att hennes rektor, eller vad fan det nu är, hade spelat in ett litet tal till henne. Och Gustav såg ut som döden. Och Paul fick ett nytt band han borde lyssna på. Sen gick de till hipp och jag gick hem och sov.
Sov för att vakna till fredag morgon. En jävla morgon. En riktig pendlarmorgon. Åkte tåg och buss och skit. Sen var jag i skolan och grät inte en skvätt för jag kommer inte sakna er. Inte än. Inte nu. Just nu är jag trött på er litegrann. Men ta inte illa upp. Jag behöver helt enkelt bara tid för mig själv, från er. Tid för mig och mina vänner i Malmö, en ny vardag. Så jag åkte därifrån, från Svalöv, med gott humör. Äntligen.
Kom till Malmö vid 17-tiden, skyndade mig till Universitetsholmens utspark och mötte upp Mati. Vi pratade i en timme eller så, det var fett. Hon hade en fin klänning, jag hade kostym på mig. Vi satt i gräset.
Vidare till Vera, sänkte ett glas champagne, vidare till Ellen.
Och det var där jag fick skrumplever. Öl efter öl efter öl efter öl efter cider. Det var gott som fan. God mat och god dricka. Gott sällskap också! Nytt sällskap. Jävligt kul. Träffade Malin för första gången. Ändå har vi pratat i typ två-tre år. Vaddå, ni har också randoms på msn. Fuck off.
Skrev på skrivmaskin också. Det var fett. Hittar inte pappret men det handlade om Ozzy, om Mansons kuk, om fladdermöss och om guleböjer. Vi var två som skrev. Jag och Karin. Det var fett. Hon var duktig. Insinuerade på allt jävla möjligt. Hon gillade det ordet, men jag har nästan ingen aning om vad det betyder. I alla fall inte i berusat tillstånd.
Sen stack jag till Slagt. Där var sådär. Vem pallar dansa i en jättestor hall? Bull.
Sen KB. Fett. Sen GEC. Fett som fan. Sen var solen uppe och då stack jag och Eric till McDonalds. Fett som in i helvete.
Sen blev klockan Lördag och jag stack hem till Lina och Elias och fick mer skrumplever.
Har dessutom uppdaterat min sommarlista på spotify, som sagt. Nu är den ASBRA.
Ska sova ihjäl mig nu. Flytta lite skit till mitt pojkrum i eftermiddag.
Det är bitterljuvt. Skönt att vara hemma, jobbigt att vara hemma. Ingen frihet, lite att göra. De balanserar varandra.
Ska ta och sova ihjäl mig nu. Nite.
Asfett.
Den senaste veckan har jag festat ihjäl mig. Det känns ganska bra, faktiskt. Första två gångerna var skolfester, klassfester. De var ganska roliga. Ibland är de roliga. Denna gången var de roliga. Har missat dem totalt eftersom jag alltid varit i Malmö på helgerna. Vem fan bryr sig, egentligen? Vem fan pallade stanna i en håla AKA Svalöv anyways? Fuck Svalöv. Ses om tusen år.
Fuck Svalöv men älska människorna. Så kan man väl kanske se på det hela.
Jag har slutat nu. Jag vill aldrig mer gå i skolan. Jag hoppas verkligen att jag slipper. Jag vill bara göra någonting som ja kan tjäna pengar på. Typ klippa överbevuxna gräsmattor eller lära mig köra tåg. Det hade varit awesome. En sjuhelvetes u-sväng om man ska ha mitt skrivande i åtanke...
I torsdags åkte jag till Malmö och drack öl i Fridas ära. Det var rätt fett att hennes rektor, eller vad fan det nu är, hade spelat in ett litet tal till henne. Och Gustav såg ut som döden. Och Paul fick ett nytt band han borde lyssna på. Sen gick de till hipp och jag gick hem och sov.
Sov för att vakna till fredag morgon. En jävla morgon. En riktig pendlarmorgon. Åkte tåg och buss och skit. Sen var jag i skolan och grät inte en skvätt för jag kommer inte sakna er. Inte än. Inte nu. Just nu är jag trött på er litegrann. Men ta inte illa upp. Jag behöver helt enkelt bara tid för mig själv, från er. Tid för mig och mina vänner i Malmö, en ny vardag. Så jag åkte därifrån, från Svalöv, med gott humör. Äntligen.
Kom till Malmö vid 17-tiden, skyndade mig till Universitetsholmens utspark och mötte upp Mati. Vi pratade i en timme eller så, det var fett. Hon hade en fin klänning, jag hade kostym på mig. Vi satt i gräset.
Vidare till Vera, sänkte ett glas champagne, vidare till Ellen.
Och det var där jag fick skrumplever. Öl efter öl efter öl efter öl efter cider. Det var gott som fan. God mat och god dricka. Gott sällskap också! Nytt sällskap. Jävligt kul. Träffade Malin för första gången. Ändå har vi pratat i typ två-tre år. Vaddå, ni har också randoms på msn. Fuck off.
Skrev på skrivmaskin också. Det var fett. Hittar inte pappret men det handlade om Ozzy, om Mansons kuk, om fladdermöss och om guleböjer. Vi var två som skrev. Jag och Karin. Det var fett. Hon var duktig. Insinuerade på allt jävla möjligt. Hon gillade det ordet, men jag har nästan ingen aning om vad det betyder. I alla fall inte i berusat tillstånd.
Sen stack jag till Slagt. Där var sådär. Vem pallar dansa i en jättestor hall? Bull.
Sen KB. Fett. Sen GEC. Fett som fan. Sen var solen uppe och då stack jag och Eric till McDonalds. Fett som in i helvete.
Sen blev klockan Lördag och jag stack hem till Lina och Elias och fick mer skrumplever.
Har dessutom uppdaterat min sommarlista på spotify, som sagt. Nu är den ASBRA.
Ska sova ihjäl mig nu. Flytta lite skit till mitt pojkrum i eftermiddag.
Det är bitterljuvt. Skönt att vara hemma, jobbigt att vara hemma. Ingen frihet, lite att göra. De balanserar varandra.
Ska ta och sova ihjäl mig nu. Nite.
Apropå Siesta
Så glömde jag skriva att när Mati kletade in mitt ansikte sa hon: "SIMBAAAA!" Ni vet, som när babianen döper Simba i Lejonkungen, när han smetar kokos i ansiktet. (Fan vad tråkigt jag fick det att låta...) För mig och Mati var det roligt, i alla fall.
Jo, har fått svaret också, på getfrågan.
Fanfar, tack!
Winwin.
Jag ger er komondoren, den flygande golvmoppen.
Detta är alltså motsvarigheten till geten.
Tack och hej!
Jo, har fått svaret också, på getfrågan.
Fanfar, tack!
Winwin.
Jag ger er komondoren, den flygande golvmoppen.
Detta är alltså motsvarigheten till geten.
Tack och hej!
Siestafestivalen för halva priset
Det är rätt sjukt egentligen. Jag var på Siestafestivalen. Jag trodde aldrig det. Aldrig någonsin trodde jag att jag skulle sätta min fot på den jävla festivalen. Förra året var jag sjukt sugen på att åka dit, för Phoenix spelade, men det blev aldrig av. Hade inte pengar. Nu hade jag pengar. Dessutom fick jag biljetten för halva priset.
Jag har haft en rätt kylig syn på siestafestivalen. Väldigt "fyfan vad där är mycket fjortisar, tjuvar och annat pack" och även "skitväder". Och nu har jag varit där. Nu har jag fått uppleva det. Visst, där är väl rätt mycket fjortisar och rätt mycket tjuvar och rätt mycket annat pack. Fast ärligt talat kan jag säga att jag inte märkte dem särskilt mycket. Jag tror inte jag träffade eller pratade med någon. Såg inte att någon stal och inga som slogs (om man bortser från alla moshpits). Jag hängde med mina goda vänner istället. Det var gött.
Åkte dit med Mattias, Gustav och Hanna i bil. Vi körde vilse, surprise surprise. Kom lagom försent till Bob Hund, såg inte en minut av det. Fixade mitt band, det var utan camping, köpte till campingskiten för 300 spänn. La alltså ut 500 totalt på festivalen. Det dög. Vem fan pallar hoppa stängsel, egentligen?
Såg The Hives, blev skallad i huvudet i moshpiten. Hängde med Mati, åt langos, drack öl, blev full, trodde att jag inte hade någonstans att sova, somnade i fosterställning i Mattias bil. Lagom kul att vakna av att man knappt får syre morgonen därpå.
Lördagen köpte jag nyponsoppa, satte mig på Hässleholms centralstation. Där spelade jag munspel för alla som gick förbi. De flesta sket i mig, det var rätt skönt. Låg där i en timme och spelade.
Vid fyratiden spelade The Jangletones. Det var bra. Det finns en bild på mig och Victor på rockfoto. This is your life, spend it well, spend it right.
Efter spelningen mådde jag kiss. Troligen efter den där äckliga ciggen jag fick. Kanske för att jag fortfarande var bakfull då. Kanske för att jag inte hade ätit något eller för att ingen lyssnade på mig i centralstationen. Eller för att The Jangletones var så feta. Kanske för att jag blev av med Gustav, Mattias och Fille och för att de började dricka upp all min öl. Jag vet inte.
Så jag gick med Mati till hennes camp, skojade om pingviner, om att spela pingig ping-pong och om att Gud egentligen pingade som fan på söndagen. Och vi skämtade om att mixa Bach och Crazy Frog, att bandet skulle heta The Decirebels och att vi skulle spela jättetyst. Silent Disco, men inte riktigt lika tyst. Och så smetade Mati in någon konstig kräm i ansiktet på mig. Jag blev len som en barnrumpa på kinderna.
Förresten så måste jag få en sak klar för mig. Vad fan är motsatsen till en get? Ni vet, det finns motsatser överallt, typ häst-ko, hund-katt, fisk-fågel... Men vad fan är motsatsen till get? Jag blir galen. Hjälp mig.
Vad fan hände sen? Jag blev av med allihopa och hittade Camp Rövhåla. Där var Simon, Erik och Felix. De DJ:ade dåliga låtar från 90-talet, vilket var rätt gött för jag skrattade så att jag dog. Sen började vi bygga lutande tornet på Siesta av solstolar. Flera hundra värda flera tusen. Någon försökte sätta eld på det och då kom polisen. Jag lurade även i en kille att jag var från London och pratade dålig engelska i säkert 2 timmar. Han gick på det. Han ville aldrig försvinna. Han tyckte jag var så jävla cool för att jag var från London. Jag bodde på East End Boulevard, där bor alla coolingar.
Byggde en igloo av en sovsäck, spelade munspel hela natten, gick inte och la mig. Åkte hem klockan sex på morgonen. Trigger Man hade snake eyes och sen var jag hemma.
TrotsfördomarnamåstejagsägaattSiestafestivalenvarheltokejmenjagtänkernogaldrigåkaditigen. Vadfanskamandärattgöra,egentligen?
Puss och rkam.
Jag har haft en rätt kylig syn på siestafestivalen. Väldigt "fyfan vad där är mycket fjortisar, tjuvar och annat pack" och även "skitväder". Och nu har jag varit där. Nu har jag fått uppleva det. Visst, där är väl rätt mycket fjortisar och rätt mycket tjuvar och rätt mycket annat pack. Fast ärligt talat kan jag säga att jag inte märkte dem särskilt mycket. Jag tror inte jag träffade eller pratade med någon. Såg inte att någon stal och inga som slogs (om man bortser från alla moshpits). Jag hängde med mina goda vänner istället. Det var gött.
Åkte dit med Mattias, Gustav och Hanna i bil. Vi körde vilse, surprise surprise. Kom lagom försent till Bob Hund, såg inte en minut av det. Fixade mitt band, det var utan camping, köpte till campingskiten för 300 spänn. La alltså ut 500 totalt på festivalen. Det dög. Vem fan pallar hoppa stängsel, egentligen?
Såg The Hives, blev skallad i huvudet i moshpiten. Hängde med Mati, åt langos, drack öl, blev full, trodde att jag inte hade någonstans att sova, somnade i fosterställning i Mattias bil. Lagom kul att vakna av att man knappt får syre morgonen därpå.
Lördagen köpte jag nyponsoppa, satte mig på Hässleholms centralstation. Där spelade jag munspel för alla som gick förbi. De flesta sket i mig, det var rätt skönt. Låg där i en timme och spelade.
Vid fyratiden spelade The Jangletones. Det var bra. Det finns en bild på mig och Victor på rockfoto. This is your life, spend it well, spend it right.
Efter spelningen mådde jag kiss. Troligen efter den där äckliga ciggen jag fick. Kanske för att jag fortfarande var bakfull då. Kanske för att jag inte hade ätit något eller för att ingen lyssnade på mig i centralstationen. Eller för att The Jangletones var så feta. Kanske för att jag blev av med Gustav, Mattias och Fille och för att de började dricka upp all min öl. Jag vet inte.
Så jag gick med Mati till hennes camp, skojade om pingviner, om att spela pingig ping-pong och om att Gud egentligen pingade som fan på söndagen. Och vi skämtade om att mixa Bach och Crazy Frog, att bandet skulle heta The Decirebels och att vi skulle spela jättetyst. Silent Disco, men inte riktigt lika tyst. Och så smetade Mati in någon konstig kräm i ansiktet på mig. Jag blev len som en barnrumpa på kinderna.
Förresten så måste jag få en sak klar för mig. Vad fan är motsatsen till en get? Ni vet, det finns motsatser överallt, typ häst-ko, hund-katt, fisk-fågel... Men vad fan är motsatsen till get? Jag blir galen. Hjälp mig.
Vad fan hände sen? Jag blev av med allihopa och hittade Camp Rövhåla. Där var Simon, Erik och Felix. De DJ:ade dåliga låtar från 90-talet, vilket var rätt gött för jag skrattade så att jag dog. Sen började vi bygga lutande tornet på Siesta av solstolar. Flera hundra värda flera tusen. Någon försökte sätta eld på det och då kom polisen. Jag lurade även i en kille att jag var från London och pratade dålig engelska i säkert 2 timmar. Han gick på det. Han ville aldrig försvinna. Han tyckte jag var så jävla cool för att jag var från London. Jag bodde på East End Boulevard, där bor alla coolingar.
Byggde en igloo av en sovsäck, spelade munspel hela natten, gick inte och la mig. Åkte hem klockan sex på morgonen. Trigger Man hade snake eyes och sen var jag hemma.
TrotsfördomarnamåstejagsägaattSiestafestivalenvarheltokejmenjagtänkernogaldrigåkaditigen. Vadfanskamandärattgöra,egentligen?
Puss och rkam.
Jesu Jobb
Hade Jesus levt nu hade han behövt ett nytt jobb. Snickare är väl inte så jävla roligt. Dessutom passar det inte riktigt hans image. Nädu, Jesus. Jag hade garanterat varit den bästa jobbcoachen du hade kunnat få. Jag vet precis vad du hade kunnat passa jobba med.
Okej. Jag har ett erbjudande till dig här. Jesu Bagare. Mycket arbete med händerna, men det gillar väl du? Jag menar, du kan ju bota lepra med bara din handflata. Okej, det är lite obekväma arbetstider. Du börjar halv tre varje natt och jobbar till kanske sju-åtta på morgonen. Men det är väl chill? Däremot hade du absolut inte fått lägga spik i degen eller bakat bröd på surdeg, din gamle skojare. Då hade du fått sparken.
Vad mer har jag att erbjuda dig...? Aha! Jesu Astronaut. Ja, men tänk på det... Varje år runt Kristi Himmelfärd hade du ju kunnat åka upp till ISS utan vare sig farkost eller rymddräkt. Jesus behöver ingen rymddräkt. Perfekt. Perfekt! En dags jobb om året och ändå hade du kunnat leva över existensminimum! Fullkomligt oslagbart. Världens nye Christer Fuglesang.
Eller ja, du hade nog kunnat bli rikare, och roligare, om du tog jobbet som Jesu Ståuppare. Tänk på det. Du hade kunnat driva med dig själv uppe på scen som alla andra driver med dig. Dessutom hade ju komikersverige behövt lite nytt blod i branschen. Folk har tröttnat på torrbollarna i Killinggänget, Björn Gustafssons ändlösa skämt om WoW och David Batra utklädd till låtsasterrorist. Du hade varit så mycket ballare. Hm... Några skämt du hade kunnat dra? Alltså, jag tror mer på en egen TV-show åt dig, full av practical jokes. Kanske en Jesu Dolda Kameran-show på kanal 5, i stil med Ballar av Stål. Fast ballare. Tänk dig bara alla snopna miner när du spelar servitör och gör vin av deras vatten, eller fisk av deras... Jord, eller vad det nu var du gjorde fisk av. Du hade fan blivit rikast och roligast i Sverige.
Om du känner att du inte pallar med den uppmärksamheten man får av att vara ståuppare kan du ju ta något enklare. Kanske starta ett eget företag! Ja, vilken bra idé! Jesu Kristihimmelfärdtjänst. Tänk på det, för fan. Övertygande, säljande, serviceinriktat. Herregud, gamlingarna kommer att känna att de åker på rosa moln när de åker med Kristi Himmelfärdtjänsten! Vilken fantastisk idé, käre Jesus. Du kommer ju slå ut all konkurrens i det området, utan tvekan.
Och mm du hade velat göra världen en tjänst följer här tre andra jobb du hade kunnat ta.
Först ut har vi Jesu Paleontolog, läran om förhistoriska djur. Tänk vilken revolutionerande forskning du hade kunnat tillgå med om du väckte liv i alla dinosaurier. Jesus, det hade varit ett mirakel! Och så hade du kunnat öppna en egen djurpark, en dinosauriepark, en helt egen Jurrasic Park. Eller om du känner att du har bra hand om djur hade du kunnat öppna ditt eget djursjukhus med inriktning på förhistoriska husdjur. Ja, jag kan verkligen se det framför mig. Bokstavligen och bildligt.
Vidare har vi en karriär där du verkligen hade kunnat göra mirakel. Jesu Ortoped. Jaja, in, lägg din hand på deras brutna revben, lårben, höfter, nyckelben, handleder, ut och sen är det fixat. Mirakelkur nummer 1.
Jesu Blodgivare hade väl också varit något för dig om du hade velat göra världen en tjänst? Jag menar, du vill ju ändå att alla ska få ta del av ditt blod och kött? Organdonator hade ju funkat också, men man tjänar inte så mycket cash på det, du vet. Kina behöver dessutom en konkurrent, så att de inte får monopol på hela den branschen.
Seriöst. Fan vad du är kräsen, Jesus... Vinproducent då? Det är ju skitenkelt. Bara tappa upp ett badkar eller en tunna med vatten, sen kan du använda dina jävla magier och göra vin av det. Nähä, inte det heller.
Alltså, jag börjar tröttna på dig nu. Om du ska vara så jävla kräsen kan du väl återgå till ditt forna yrke som snickare. Tja, du är ju inte särskilt bra på det. Du hade ju fått flytta till Polen, jobbat svart och sedan bli uppjagad av TV4. Då hade du fått gömma ditt ansikte bakom dina händer, men vi hade ändå sett att det var du som byggde fel åt en familj i Flen. Vi hade sett att det var du, Jesus, på din klänning. Ja, jisses, det hade passat dig perfekt. Du får jobbet, som Jesu Fuskbyggare.
Grattis, Jesus. Grattis som fan. Försvinn ur mitt kontor nu.
Okej. Jag har ett erbjudande till dig här. Jesu Bagare. Mycket arbete med händerna, men det gillar väl du? Jag menar, du kan ju bota lepra med bara din handflata. Okej, det är lite obekväma arbetstider. Du börjar halv tre varje natt och jobbar till kanske sju-åtta på morgonen. Men det är väl chill? Däremot hade du absolut inte fått lägga spik i degen eller bakat bröd på surdeg, din gamle skojare. Då hade du fått sparken.
Vad mer har jag att erbjuda dig...? Aha! Jesu Astronaut. Ja, men tänk på det... Varje år runt Kristi Himmelfärd hade du ju kunnat åka upp till ISS utan vare sig farkost eller rymddräkt. Jesus behöver ingen rymddräkt. Perfekt. Perfekt! En dags jobb om året och ändå hade du kunnat leva över existensminimum! Fullkomligt oslagbart. Världens nye Christer Fuglesang.
Eller ja, du hade nog kunnat bli rikare, och roligare, om du tog jobbet som Jesu Ståuppare. Tänk på det. Du hade kunnat driva med dig själv uppe på scen som alla andra driver med dig. Dessutom hade ju komikersverige behövt lite nytt blod i branschen. Folk har tröttnat på torrbollarna i Killinggänget, Björn Gustafssons ändlösa skämt om WoW och David Batra utklädd till låtsasterrorist. Du hade varit så mycket ballare. Hm... Några skämt du hade kunnat dra? Alltså, jag tror mer på en egen TV-show åt dig, full av practical jokes. Kanske en Jesu Dolda Kameran-show på kanal 5, i stil med Ballar av Stål. Fast ballare. Tänk dig bara alla snopna miner när du spelar servitör och gör vin av deras vatten, eller fisk av deras... Jord, eller vad det nu var du gjorde fisk av. Du hade fan blivit rikast och roligast i Sverige.
Om du känner att du inte pallar med den uppmärksamheten man får av att vara ståuppare kan du ju ta något enklare. Kanske starta ett eget företag! Ja, vilken bra idé! Jesu Kristihimmelfärdtjänst. Tänk på det, för fan. Övertygande, säljande, serviceinriktat. Herregud, gamlingarna kommer att känna att de åker på rosa moln när de åker med Kristi Himmelfärdtjänsten! Vilken fantastisk idé, käre Jesus. Du kommer ju slå ut all konkurrens i det området, utan tvekan.
Och mm du hade velat göra världen en tjänst följer här tre andra jobb du hade kunnat ta.
Först ut har vi Jesu Paleontolog, läran om förhistoriska djur. Tänk vilken revolutionerande forskning du hade kunnat tillgå med om du väckte liv i alla dinosaurier. Jesus, det hade varit ett mirakel! Och så hade du kunnat öppna en egen djurpark, en dinosauriepark, en helt egen Jurrasic Park. Eller om du känner att du har bra hand om djur hade du kunnat öppna ditt eget djursjukhus med inriktning på förhistoriska husdjur. Ja, jag kan verkligen se det framför mig. Bokstavligen och bildligt.
Vidare har vi en karriär där du verkligen hade kunnat göra mirakel. Jesu Ortoped. Jaja, in, lägg din hand på deras brutna revben, lårben, höfter, nyckelben, handleder, ut och sen är det fixat. Mirakelkur nummer 1.
Jesu Blodgivare hade väl också varit något för dig om du hade velat göra världen en tjänst? Jag menar, du vill ju ändå att alla ska få ta del av ditt blod och kött? Organdonator hade ju funkat också, men man tjänar inte så mycket cash på det, du vet. Kina behöver dessutom en konkurrent, så att de inte får monopol på hela den branschen.
Seriöst. Fan vad du är kräsen, Jesus... Vinproducent då? Det är ju skitenkelt. Bara tappa upp ett badkar eller en tunna med vatten, sen kan du använda dina jävla magier och göra vin av det. Nähä, inte det heller.
Alltså, jag börjar tröttna på dig nu. Om du ska vara så jävla kräsen kan du väl återgå till ditt forna yrke som snickare. Tja, du är ju inte särskilt bra på det. Du hade ju fått flytta till Polen, jobbat svart och sedan bli uppjagad av TV4. Då hade du fått gömma ditt ansikte bakom dina händer, men vi hade ändå sett att det var du som byggde fel åt en familj i Flen. Vi hade sett att det var du, Jesus, på din klänning. Ja, jisses, det hade passat dig perfekt. Du får jobbet, som Jesu Fuskbyggare.
Grattis, Jesus. Grattis som fan. Försvinn ur mitt kontor nu.
Sega dagen, döda kvällen
Idag vaknade jag av att Frida ringde och väckte mig klockan 11. Hon spenderade en jävla massa pengar på stan, berättade hon. Sjukt jobbigt. Hon störde mig i mina tankar och när hon ringde försvann de. Har för mig att det var tankar om framtiden och nu kommer jag inte på vad det var. Tack, Frida, för att du förstörde hela min framtid på två sekunder. Fast hon var rätt ball ändå. Hon sa att alla i barnligan är så jävla trötta runt 11, att hon väcker alla när hon ringer. Man kan väl säga att hon är en väckarklocka.
Så jag gick upp och åt frukost i vardagsrummet. Tittade på apor som härjade i Jaipur på NatGeo Wild. En av ungarna elades till döds. Det var sorgligt. Höll på att börja gråta.
Sedan ringde Mattias och frågade om vi skulle till bian om en halvtimme. Ja, sa jag, och klädde på mig. När jag ringde tillbaka var han på väg till en jävla loppmarknad ute vid Jägersro. Hoppas verkligen du hade skitkul, Mattias. Douche.
Så jag satte mig och lyssnade på musik. Då ringde Eric och bad mig komma till honom. Så jag svarade att jag kunde komma förbi.
Så jag lyssnade på musik och surfade lite på datorn och då ringde Mati som var på väg till Malmö. Hon ville ses, så jag svarade att vi kunde ses, hon sa att hon skulle ringa när vi kunde ses.
Efter att jag hade lyssnat klart på musiken cyklade jag hem till Eric och såg Ari Gold, Vince Chase, Johnny Drama och de andra grabbarna i Entourage. Ett avsnitt. Då ringde Mati igen, då sa hon att hon var dödstrött för att hon hade varit uppe sedan klockan sex, av okänd anledning, så jag sa att hon fick vila och att vi fick ses en annan dag. Vilket var lite bull att säga, hon ska ju på Siesta och hela veckan ska jag vara i Svalöv = dåligt. Men efter det tänker jag ringa till henne och säga att jag vill ha picknick i parken. Då kanske jordgubbarna har kommit också.
När vi hade lagt på bestämde jag och Eric oss för att se fyra avsnitt till innan vi gick ut. Då var klockan plötsligt halv fyra.
När vi gick ut gick vi till bian och Eric bjöd på en energidricka. Jag blev inte särskilt pigg av den, men det blir jag aldrig, även om jag försöker inbilla mig det. Jag och Eric pratade om framtiden, vad vi ska hitta på i höst. Vi båda sitter i samma båt: Arbetslösa och slöa. Men vi pratade om framtiden och den började ljusna lite. När vi blir flera år äldre än vad vi är nu ska vi äga ett kafé, ett sånt hippt veganskt/ekologiskt kafé. Jag sa inget till Eric, men jag tycker det verkar bull. Men vi får mötas nånstans mitt emellan och starta en rockklubb eller något. Sjukt bra.
Plötsligt kom Simon gående vid triangeln, så han hookade på och vi gick till Game. Man får byta in Assassin's Creed 2 för 250 spänn om man ska köpa ett nytt spel. Tänkte göra det och köpa Pokémon Soul Silver till DS. Assassin's Creed 2 är så bull ändå. Inte ens Leonardo Da Vinci räddar det från att faila hårt. Rasmus dök upp som ett spöke bakom oss. Sen gick vi alla fyra och skiljdes åt vid kanalen; Simon & Jag; Eric & Rasmus.
Jag & Simon gick till Gustav och sa hej. Han sa hej. Sen gick jag och Simon och satte oss i gräset vid Gustavs torg. Gustav borde riva det där sketna China Box huset och bygga ett hus åt mig istället. Hade varit så ball att bo på hans torg.
Klockan blev kanske fem. Så jag hämtade min cykel hos Eric och stack hem och tänkte att jag skulle ut och cykla på min snabbaste cykel. Så kom jag hem och såg att någon hade mixtrat med den så att det inte fanns några växlar. Skitkul. Och sen tittade jag på de andra cyklarna. Den ena fattades också växlar + broms, den andre fattades trampor. Yes, här hemma har vi en hel cykelverkstad och så är cyklarna inte ens hela. Fail.
Och nu sitter jag här och chillar och lyssnar på musik igen. Chillar är väl kanske inte rätt ord. Jag är egentligen sjukt rastlös och undrar varför Jesper är en sån douche och inte vill ha mig hemma hos sig. Men vad kan jag säga? Brukar ju säga att han är oförskämd och otacksam. Trots det flabbar vi alltid en hel del när vi ses. Vad vet jag, Eric kanske har snackat skit. Men vad kan jag säga? Får väl skylla mig själv. Snackar man skit får man tåla skitsnack.
Mattias och Co. är ju inte mycket ballare. De är ute på möllan eller något och dricker öl för sina sista röda ören.
Hoppas verkligen att ni har skitball, allihop.
Och så kan ni ha de bra.
God kväll.
OBS! Inget i denna text är ironiskt menat.
Så jag gick upp och åt frukost i vardagsrummet. Tittade på apor som härjade i Jaipur på NatGeo Wild. En av ungarna elades till döds. Det var sorgligt. Höll på att börja gråta.
Sedan ringde Mattias och frågade om vi skulle till bian om en halvtimme. Ja, sa jag, och klädde på mig. När jag ringde tillbaka var han på väg till en jävla loppmarknad ute vid Jägersro. Hoppas verkligen du hade skitkul, Mattias. Douche.
Så jag satte mig och lyssnade på musik. Då ringde Eric och bad mig komma till honom. Så jag svarade att jag kunde komma förbi.
Så jag lyssnade på musik och surfade lite på datorn och då ringde Mati som var på väg till Malmö. Hon ville ses, så jag svarade att vi kunde ses, hon sa att hon skulle ringa när vi kunde ses.
Efter att jag hade lyssnat klart på musiken cyklade jag hem till Eric och såg Ari Gold, Vince Chase, Johnny Drama och de andra grabbarna i Entourage. Ett avsnitt. Då ringde Mati igen, då sa hon att hon var dödstrött för att hon hade varit uppe sedan klockan sex, av okänd anledning, så jag sa att hon fick vila och att vi fick ses en annan dag. Vilket var lite bull att säga, hon ska ju på Siesta och hela veckan ska jag vara i Svalöv = dåligt. Men efter det tänker jag ringa till henne och säga att jag vill ha picknick i parken. Då kanske jordgubbarna har kommit också.
När vi hade lagt på bestämde jag och Eric oss för att se fyra avsnitt till innan vi gick ut. Då var klockan plötsligt halv fyra.
När vi gick ut gick vi till bian och Eric bjöd på en energidricka. Jag blev inte särskilt pigg av den, men det blir jag aldrig, även om jag försöker inbilla mig det. Jag och Eric pratade om framtiden, vad vi ska hitta på i höst. Vi båda sitter i samma båt: Arbetslösa och slöa. Men vi pratade om framtiden och den började ljusna lite. När vi blir flera år äldre än vad vi är nu ska vi äga ett kafé, ett sånt hippt veganskt/ekologiskt kafé. Jag sa inget till Eric, men jag tycker det verkar bull. Men vi får mötas nånstans mitt emellan och starta en rockklubb eller något. Sjukt bra.
Plötsligt kom Simon gående vid triangeln, så han hookade på och vi gick till Game. Man får byta in Assassin's Creed 2 för 250 spänn om man ska köpa ett nytt spel. Tänkte göra det och köpa Pokémon Soul Silver till DS. Assassin's Creed 2 är så bull ändå. Inte ens Leonardo Da Vinci räddar det från att faila hårt. Rasmus dök upp som ett spöke bakom oss. Sen gick vi alla fyra och skiljdes åt vid kanalen; Simon & Jag; Eric & Rasmus.
Jag & Simon gick till Gustav och sa hej. Han sa hej. Sen gick jag och Simon och satte oss i gräset vid Gustavs torg. Gustav borde riva det där sketna China Box huset och bygga ett hus åt mig istället. Hade varit så ball att bo på hans torg.
Klockan blev kanske fem. Så jag hämtade min cykel hos Eric och stack hem och tänkte att jag skulle ut och cykla på min snabbaste cykel. Så kom jag hem och såg att någon hade mixtrat med den så att det inte fanns några växlar. Skitkul. Och sen tittade jag på de andra cyklarna. Den ena fattades också växlar + broms, den andre fattades trampor. Yes, här hemma har vi en hel cykelverkstad och så är cyklarna inte ens hela. Fail.
Och nu sitter jag här och chillar och lyssnar på musik igen. Chillar är väl kanske inte rätt ord. Jag är egentligen sjukt rastlös och undrar varför Jesper är en sån douche och inte vill ha mig hemma hos sig. Men vad kan jag säga? Brukar ju säga att han är oförskämd och otacksam. Trots det flabbar vi alltid en hel del när vi ses. Vad vet jag, Eric kanske har snackat skit. Men vad kan jag säga? Får väl skylla mig själv. Snackar man skit får man tåla skitsnack.
Mattias och Co. är ju inte mycket ballare. De är ute på möllan eller något och dricker öl för sina sista röda ören.
Hoppas verkligen att ni har skitball, allihop.
Och så kan ni ha de bra.
God kväll.
OBS! Inget i denna text är ironiskt menat.
TV-spelsmani: Fiender jag hatar att möta
ricki lee är bäst
Okej, det får bli en inledning och en hyllning till Ricki Lee, mest för att jag fick låna hennes New Super Mario Bros. till DS. Vi kan väl kanske börja där, i Mario-världen, med fiender jag hatar att möta i TV-spel. Herregud, ja, det finns några stycken från Mario-spelen att avverka. Vi kan börja med de värsta.
Lakitus (Super Mario Bros.)
Fyfan vad jag hatar Lakitus. De är som små djävlar på moln, vilket är helt motsägelsefullt. Det borde sitta små änglar på molnen och släppa gröna svampar istället.
Det värsta är att möta Lakitus på banor som ständigt rör sig, så att man har extra mycket att vara på vakt för. Jag hatar att det är helt omöjligt att döda deras Spiny Eggs, förutsatt att man inte har tagit någon eldblomma innan eller under tiden de kommer. Eller om det inte finns några block att hoppa upp på och sedan döda Lakitun.
Däremot får man något riktigt gött tillbaka om man lyckas knocka ner Lakitun från sitt moln. Man hijackar hans moln, helt enkelt, och det är riktigt gött.
Hammer Bros (Super Mario Bros.)
Hammer Bros. Jag kan inte ens förklara hur mycket jag hatar de jävlarna.
Skeleton Guards (Zelda: Ocarina Of Time)
Dessa fiender hatar jag av en anledning. De är så fruktansvärt jävla sega att döda. Det tar säkert två minuter att döda en av dem, och ibland kommer två på samma gång (!). Palla det. De är riktiga douches. De hade like gärna kunnat vara minibossar. Eller, ja, de är minibossar.
Giant Rad Scorpions (Fallout 3)
Utan tvekan en av de mest irriterande fienderna i hela Fallout 3. En av de svåraste att döda, faktiskt. Alltså, Death Claws i all ära, men de dödar jag helenkelt genom att först göra dem handikappade med en pil från dartgun och sen en shotgun salva i huvudet. Hur som helst, jag brukar använda combat shotgun i det spelet, mest för att den gör så jävla sjuk skada i närstrid. Men inte på Giant Rad Scorpions. Nänä, de ska tåla fem magasin. Plus att de är immuna mot giftet (det är deras gift man använder i dartgunen, Hur jävla löjligt är inte det? Skulle inte förvåna mig om de överlevde en mininuke.
Det lär komma fler fiender senare, men just nu får det räcka med fyra. Kommer snart även att publicera ett inglägg om Hardcore och Retro, så håll tillgodo. :*
Okej, det får bli en inledning och en hyllning till Ricki Lee, mest för att jag fick låna hennes New Super Mario Bros. till DS. Vi kan väl kanske börja där, i Mario-världen, med fiender jag hatar att möta i TV-spel. Herregud, ja, det finns några stycken från Mario-spelen att avverka. Vi kan börja med de värsta.
Lakitus (Super Mario Bros.)
Fyfan vad jag hatar Lakitus. De är som små djävlar på moln, vilket är helt motsägelsefullt. Det borde sitta små änglar på molnen och släppa gröna svampar istället.
Det värsta är att möta Lakitus på banor som ständigt rör sig, så att man har extra mycket att vara på vakt för. Jag hatar att det är helt omöjligt att döda deras Spiny Eggs, förutsatt att man inte har tagit någon eldblomma innan eller under tiden de kommer. Eller om det inte finns några block att hoppa upp på och sedan döda Lakitun.
Däremot får man något riktigt gött tillbaka om man lyckas knocka ner Lakitun från sitt moln. Man hijackar hans moln, helt enkelt, och det är riktigt gött.
Hammer Bros (Super Mario Bros.)
Hammer Bros. Jag kan inte ens förklara hur mycket jag hatar de jävlarna.
Skeleton Guards (Zelda: Ocarina Of Time)
Dessa fiender hatar jag av en anledning. De är så fruktansvärt jävla sega att döda. Det tar säkert två minuter att döda en av dem, och ibland kommer två på samma gång (!). Palla det. De är riktiga douches. De hade like gärna kunnat vara minibossar. Eller, ja, de är minibossar.
Giant Rad Scorpions (Fallout 3)
Utan tvekan en av de mest irriterande fienderna i hela Fallout 3. En av de svåraste att döda, faktiskt. Alltså, Death Claws i all ära, men de dödar jag helenkelt genom att först göra dem handikappade med en pil från dartgun och sen en shotgun salva i huvudet. Hur som helst, jag brukar använda combat shotgun i det spelet, mest för att den gör så jävla sjuk skada i närstrid. Men inte på Giant Rad Scorpions. Nänä, de ska tåla fem magasin. Plus att de är immuna mot giftet (det är deras gift man använder i dartgunen, Hur jävla löjligt är inte det? Skulle inte förvåna mig om de överlevde en mininuke.
Det lär komma fler fiender senare, men just nu får det räcka med fyra. Kommer snart även att publicera ett inglägg om Hardcore och Retro, så håll tillgodo. :*
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)