Begravningar och annat piss

Imorgon ska jag på begravning. Igen. Sist var det typ två år sedan. Aja, begravning kan man väl inte kalla att slänga ut aska i havet för. Eller kan man det? Tydligen är det jättemånga som väljer att sprida aska någonstans i naturen.

Mormor har dött. Hon dog för en vecka sedan. Kanske ännu längre sedan. Kanske två veckor sedan. Jag kan inte minnas för många av mina dagar är grådaskiga och inte särskilt minnesvärda. Tyvärr. Tråkigt va? Ja, lite kanske, men jag är van. Det är ju ändå höst snart också, så det får man helt enkelt räkna med.

Hursomhelst. Ser inte fram emot begravningen särskilt mycket. Träffa min släkt, som jag inte träffat på typ 10 år eller något. Känns så i varje fall. Helt plötsligt ska vi på samma begravning och säkert se varandra gråta. Jag lär väl gråta. En liten tår. Kanske två. Kanske fler. Jag är ganska blödig, men det är få som sett mig gråta. Tror jag.

Å andra sidan ser jag fram emot att träffa släkten. Ser fram emot att träffa min moster, som jag nästan känner mer samband med än min mamma. Fråga mig inte hur, det vet jag knappt själv.
Ser fram emot att träffa en av kusinerna också. Markus. Markus, hette han verkligen så? Ja, det gör han. Han har varit på Roskilde. Då har vi i alla fall något gemensamt. Hoppas han har en rolig historia att berätta.

Kanske borde satsa på att berätta för hela släkten hur jag brukar känna mig när jag har tagit några bloss på jointen. Hur munnen liksom domnar av. Hur man skiter i det för att man befinner sig i det bästa tillståndet i världen på en fantastisk plats. Fast det skulle väl besvära dem alldeles för djupt.

Nu när jag tänker på det vore det helt befängt att prata om något sådant vid ett lunchbord. Borde nog bara hålla käften och äta maten jag inte betalar för. Kanske gå till toaletten och gråta en liten skvätt.