Camp marDRÖM

Okej. Hej. Det har krupit en liten, bra bit in i september och jag lever fortfarande kvar på Roskilde. Har varit febrig sen den sista dagen där. Och med febern kommer konstiga feberdrömmar. Inga traditionella drömmar. Dagdrömmar och funtade idéer.

Så den senaste feberdrömmen jag hade om Roskilde var vilka fem-sex, kanske fler, kändisar jag hade velat dela camp med. Jag måste få erkänna en sak innan jag fortsätter med detta inlägg. Det händer att jag kollar in Kissies blogg då och då. Och så aftonbladets webbtv, såklart. Sist red hon kameler och sa att det var det äckligaste hon hade gjort.

Hursomhelst...
Inget jävla babbel om Kissie på kameler nu. Mer babbel om Kissie på psykadeliska droger. Mycket mer babbel om det. Fatta vad sjukt det vore om hon fick i sig något roligt och gick till Prodigy. Om hon hade sneat... Gudars skymning.
Kissie och Roskilde hade bara varit galenskaper, nu när jag tänker efter. På många olika sätt. Bland annat hade hon aldrig orkat med skiten där. Det får vi börja med. Skiten. Hon hade nog dött, tror jag. Eller haft en dusch med sig överallt. Och ölen hade hon väl inte druckit. Nä, fuck det, hon hade väl behövt en jävla bartender med sig också. Kissies entourage under en Roskildefestival hade närmre bestämt bestått av make-up-artister, massörer, bartenders, privata chaufförer och inte minst stalkers. En hel drös... Vid närmre eftertanke hade jag nog inte alls orkat med henne i mitt camp. Hade bara slutat med att jag hade hängt upp henne som piñata och slagit sönder hennes fejktuttar med ett basebollträ.

Ett gäng jag verkligen hade velat ha med mig hade varit Jackass-gänget. Okej, kanske inte allihopa. Kanske inte Weeman och den där tjockisen. Men helt klart Johnny Knocksville och Bam Margera. Helst Bam, för han hade jag levt rövarband med. Med Bam hade jag... Ja, vad hade jag INTE gjort för galenskaper, egentligen? Kastat mjöl i huvudet på folk, släppt in spindlar i folks tält, sågat sönder containrar med motorsåg, skjutit med katapulter och sist men inte minst hade vi väckt ihjäl folk så hårt.
Gå med Bam ett varv runt campingen klockan fem-sex på morgonen med en halvportabel förstärkare, toalettsugpropp och rent mjöl i påsen... Alla hade hatat oss. Speciellt mig. Bam hade nog hatat mig också.

Galenskap.
Ingen galenskap utan Hunter S. Thompson, fullkomligt ivrig över alla dessa dårar runtomkring honom. Stadigt sittandes på en campingstol ute i gången under ett parasoll hade han med en .48 caliber revolver, ett dricksglas med rom och is i handen. Allt med ett allvarligt ansikte under en grön kepsskärm. Och så hade han siktat på de alla idioterna, på de alla underbara. Främst på mig, så som jag kan bete mig.
"HEY, MR. THOMPSON! CAN'T YOU SEE I'M A MOTHER FUCKER! LET'S DRINK THE SWEDISH WAY! SKÅL!"
Herregud, han hade inte ens tvekat på avtryckaren. Han hade säkert skjutit mot mig, men inte siktat på mig. Han hade missat med vilje. Och så hade han bara tittat på mig, med samma allvarliga min, möjligen blandad med någon slags skräck, och sagt åt mig att ta det lugnt, ta en lur i skuggan och lugna ner mig. Det är exakt vad han hade gjort. Det hade varit mer än underbart.

Vilken jävla blandning. Kissie, Bam och Hunter.
Vilka hade kommit sämst överens? Hade Hunter skjutit Kissie eller Bam före mig? Hade jag fortfarande varit den fullaste i campet? Hade jag kommit hem levande?

Välkommen till Camp marDRÖM, Roskilde 2011.
Galenskap i Roskildefestivalens grannskap sedan inatt.