När jag blir stor...

Åååh, egentligen borde jag inte skriva om detta. Egentligen borde jag inte skriva om det igen, men jag gör det nog ändå, även om jag vill att det bara ska vara soft.

Jag har hamnat på journalist-spåret igen, att visa sanningen. Funderar på att kanske söka in till några kurser på Malmö Högskola till i höst, mediekunskap och sånt i den stilen. Tack, Johanna, för att du tipsade om det. Journalistik är roligt, och jag skulle vilja prova gå på den stigen igen. Den var ju rolig under gymnasietiden. Varför skulle den inte vara lika rolig och intressant nu? Nu är journalistiken dessutom mer aktuell än någonsin, i och med Wikileaksärendet.

Journalistik kan ändå vara rätt soft, tänker jag. Det vore en häftig väg att gå.



Däremot är jag lite kritisk mot den traditionella journalistiken, den här staplade journalistiken där man bara skriver vad som har hänt och sen är det inte mycket mer med det.Den "gamla" journalistiken, den gråhåriga journalistiken. Helt klart finns det mycket att lära av det, men man måste hela tiden förstå vad som funkar för tillfället...

Nåja. När jag blir stor ska jag kanske bli journalist. Varför inte? Det hade verkligen varit något. Allt man hade fått se och uppleva.

Det är en konstig värld. Vissa människor blir rika, andra äter skit och dör. Jag har ätit skit länge nog.

PS. En av mina stora idoler är ju trots allt Hunter S. Thompson - Gonzo journalist och författare. DS.

It's just a ride. There's thrills and chills, twirls and swirls

Så orättvist det kan vara ibland. Att inte få vara i samma rum med någon. Som att behöva diska andras tallrikar. Som att vara blind, eller döv, eller inte kunna smaka något. Som att råka ut för något så fattigt att ens vänstra ben och arm domnar bort, blir paralyserade.

Min far var på sjukhuset hela dagen igår. För just det sista jag skrev, vänsterbenet och vänster armen förlamat. Jag orkar inte med denna ohälsa mer. Jag orkar inte dödsfall och jag orkar inte sjukdomar. Jag orkar inte sjukhuslukten och rullstolar, komplikationer, projekt, provsvar som inte ger någon klarhet i ärendet. Jag orkar inte att de läkarna som min familj ska få vanäran att handskas med.

Så, vad händer nu i framtiden i hushållet? Vet inte än. Ingen vet något än. Läkarna vet ingenting, pappa vet ingenting, mamma vet ingenting. Minst av allt vet jag någonting. Jag vet aldrig någonting. Får hoppas att det löser sig, att vi inte behöver ha hiss upp hela vägen till lägenheten, stomipåsar och sårade känslor.

Jag blir arg. Arg på orättvisan som livet ger ibland. Att vissa drabbas och andra inte. Att vissa faller platt rätt som det är och att några brottas med sjukdomar hela sina liv. Jag orkar inte brottas med mitt mentala när saker som dessa händer. Jag vill att det ska vara bra, att alla ska vara odödliga, osårbara, friska.

Jag hade hellre dragit på mig allt som finns i världen för att skona alla andra. Kalla det nobelt, men då hade ni i alla fall sluppit orättvisan.

Jag antar att det inte finns mycket jag kan göra för att stoppa döden och sårbarheten hos människor. Att stoppa orättvisan. Det finns ingen egentlig tröst heller. Det finns bara en acceptans, en acceptans att allt har sitt slut och att på vägen dit drabbas vi av det ena och det andra. Alla som har varit med om det vet hur det är. Ni som inte varit med om det än, varit med om t.ex. döden... Var inte rädda. Livet går vidare.

Vi får försöka leva med det, hur jobbigt det än må vara för stunden. Vi får försöka leva med att det inte alltid är så himla lätt att leva.

Jag håller tummarna nu.

Don't panic!

Ta ett djupt andetag bara...
Okej.
Okej.
Okej.

Det är okej nu. Trötta huvuden ställer ofta till med problem.

Tankegångar jag borde ha gått på tidigare

Här kommer några tankar om varför jag är som jag är. Shit, jag har skrivit sjukt mycket om det på sistone, vem jag är. Jag kanske inte vet vem jag är.
Nä, jag vet inte riktigt vem jag är, så det är det jag försöker ta reda på. Man behöver inte riktigt veta vem man är, tänker jag. Våra celler förnyas ändå vart sjunde år, eller vad det är. Så jag har redan hunnit vara typ tre personer i mitt liv. (OBS, detta var nästan helt kopierat från Waking Life).

Jag kommer närmre mig själv för var dag. Speciellt nu efter jag sett den filmen, som aktiverade min hjärna, för vissa filmer gör det. Waking Life och Taxi Driver har påverkat mig väsentligt den senaste tiden. Waking Life rent filosofiskt, Taxi Driver rent ambitionsmässigt...

När vi ändå pratar om filmer... Jag tycker inte alls om att filma. Att filma är bara att skapa ett projekt. Inte ett arbetsprojekt, mer _ett projekt_. Ni vet. "Vad gör vi nu?"-projekt, där man känner sig som en förvirrad höna i en hönsgård. En höna utan huvud. Man springer omkring, ska förväntas tänka klart, göra allt rätt, se till att ha batteri i kameran, har vi klippt nu, vad ska jag säga, vad ska jag göra, hur ska jag se ut, var ska jag trycka? Vad gör vi nu?

Det kanske grundar sig i att filma är ett samarbete, ett arbete som man gör tillsammans med andra. Det kan finnas skådespelare, kameramän, ljudgubbar och ljusgubbar inblandade. Det blir _ett projekt_ och jag hatar projekt, hatar samarbeten. Det är riktigt, riktigt jobbigt.

Tack, men nej tack, jag tar och gör mitt eget skit så gör du ditt.

Det är inte så att jag inte klarar av folk, jag kan bara inte samarbeta med folk. Ett undantag vore kanske nära vänner, men även där blir det problem. Jag tar gärna ansvar för mina egna problem, men jag kan inte handskas med andras. Jag kan inte ha ansvar för andras problem.

Fyfan vad jag hatade samarbeten i skolan. Dels för att jag är så otroligt dålig på att ta initiativ åt andra och mig själv, dels för att ansvara för andras och mina egna uppgifter, samtidigt. Det går inte samtidigt.

Jag älskar människor, men jag hatar att ta ansvar för dem.
Kanske är det för att jag inte kan ta ansvar för mig själv...

Att inte ha ett jobb, att inte bry sig ett skit, att inte göra något åt det... Det är att inte ha ansvar för sig själv.

Shit, jag har något att lära här. Något att fundera över.
Vad fan händer nu?

Hursomhelst. Jag borde avsluta här.
Ni borde ha slutat läsa för längesedan.
Imorgon säger nån av er att jag ska sluta gnälla.
Vet ni vad?
Get your own shit together.

PS. Jag går i dessa tankegångarna utan karta. DS.

Riktigt soft

Rapporterar att jag skulle skriva det första inlägget för 2011. Ärligt talat har jag ingen aning om var jag ska börja, men det vet inte 2011 heller.

Men vi kör på.
Brans föreslog att jag skulle skriva om något soft. Alltså, Brans, bara så du vet är det inte detta jag skriver som är soft. Det kommer någon annanstans. Kanske i min fattiga lilla röda bok där jag skriver fattiga små dikter som ingen får läsa. Om det blir bra får du se.

Skitsamma. Nu skriver jag om saker som är jävligt soft.

2010 är över och det är soft. Hoppas att jag inte får ett lika CP år som 2010. För det var rätt CP, även om det hade jävligt feta ögonblick. Överlag var 2010 ett CP år. Ingen mer drama av den sorten tack, även om det också var jävligt kul. Ingenting kan röra mig ryggen, så fuck off.

Kosmiskt klister är riktigt soft. När man tänker på samma saker som någon men man har nästan ingen kontakt, mer än på ett kosmiskt plan, mer än inne i huvudet, inuti ens stad och så korsas ens vägar. Riktigt, riktigt soft är kosmiskt klister.

Det är soft också att komma på att allt, hela kroppen, styrs från hjärnan och att man med hjälp av hjärnan kan styra sin hjärna. Allt sitter i huvudet. Du kan göra allt med din hjärna.

Din hjärna är en stad, vilket är rätt osoft, eller soft, beroende på hur man ser det. Så, gå inte vilse. Lär känna din stad. Ta inte taxi eller buss. Gå eller cykla. Varför? För att du ser mer av din stad då. Och ju mer du ser av en stad, ju lättare har du att hitta tillbaka till ett smultronställe igen.

While we're at it, hitta ett soft ställe att slå dig ner på i din stad. Det är det bästa man kan göra för sig själv. Nånstans med schysst utsikt och värme i elementen. Some place cosy.

Något annat som är soft är filmer. Speciellt riktigt bra filmer. Dåliga filmer är osoft, men jag tenderar att inte se sådana. Inte sedan Luciabion i alla fall. Jo. En. Tron. Den var fattig.

Att vara kissnödig när man skriver inlägg är soft, det ger en tid att fundera.

TV-spel är jävligt soft. Alla som tycker TV-spel är osoft kan dra åt helvete.
Att be folk att dra åt helvete är också soft, sålänge man har en anledning att be dem fara åt helvete, typ om de inte tycker om TV-spel.

Milky way är soft. Ni vet, chokladen? Hallå? En galax i ett choklad? Ja, tack.

Tänker inte ursäkta för detta inlägget. Tänker bara låta det vara och avsluta det nu.

Soft att ni har fått en soft inblick i vad jag tycker är soft nuförtiden.
På återseende.