It's just a ride. There's thrills and chills, twirls and swirls

Så orättvist det kan vara ibland. Att inte få vara i samma rum med någon. Som att behöva diska andras tallrikar. Som att vara blind, eller döv, eller inte kunna smaka något. Som att råka ut för något så fattigt att ens vänstra ben och arm domnar bort, blir paralyserade.

Min far var på sjukhuset hela dagen igår. För just det sista jag skrev, vänsterbenet och vänster armen förlamat. Jag orkar inte med denna ohälsa mer. Jag orkar inte dödsfall och jag orkar inte sjukdomar. Jag orkar inte sjukhuslukten och rullstolar, komplikationer, projekt, provsvar som inte ger någon klarhet i ärendet. Jag orkar inte att de läkarna som min familj ska få vanäran att handskas med.

Så, vad händer nu i framtiden i hushållet? Vet inte än. Ingen vet något än. Läkarna vet ingenting, pappa vet ingenting, mamma vet ingenting. Minst av allt vet jag någonting. Jag vet aldrig någonting. Får hoppas att det löser sig, att vi inte behöver ha hiss upp hela vägen till lägenheten, stomipåsar och sårade känslor.

Jag blir arg. Arg på orättvisan som livet ger ibland. Att vissa drabbas och andra inte. Att vissa faller platt rätt som det är och att några brottas med sjukdomar hela sina liv. Jag orkar inte brottas med mitt mentala när saker som dessa händer. Jag vill att det ska vara bra, att alla ska vara odödliga, osårbara, friska.

Jag hade hellre dragit på mig allt som finns i världen för att skona alla andra. Kalla det nobelt, men då hade ni i alla fall sluppit orättvisan.

Jag antar att det inte finns mycket jag kan göra för att stoppa döden och sårbarheten hos människor. Att stoppa orättvisan. Det finns ingen egentlig tröst heller. Det finns bara en acceptans, en acceptans att allt har sitt slut och att på vägen dit drabbas vi av det ena och det andra. Alla som har varit med om det vet hur det är. Ni som inte varit med om det än, varit med om t.ex. döden... Var inte rädda. Livet går vidare.

Vi får försöka leva med det, hur jobbigt det än må vara för stunden. Vi får försöka leva med att det inte alltid är så himla lätt att leva.

Jag håller tummarna nu.