Flippar ut

Ja, jag vet. Det är många som har skrivit det förr. Att det är dags att vakna ur hela vår gemensamma dröm om det perfekta livet, den perfekta människan, det perfekta alltet. Det har skrivits förr att media är orsaken till allt. Orsaken till att vi tänker som vi gör. Jag tror det handlar om något sånt. Att media är orsaken till hur vi tänker.

Media är ett verktyg. Det har också skrivits förr. Säkert sagts också. Men jag skriver det igen. Det är ett verktyg för hur vi borde tänka. Vi är ett oskrivet blad, vårt liv är en tom bok, och det är massmedia som är våra författare. Det är Chandler Bing som visar hur man ska vara som kille för att få alla att älska en. Det är den där Jamie Oliver som säger vad som är gott att lägga på grillen...

Men den där gemensamma drömmen har utvecklats till rent och skärt grupptryck. Ja, alltså, i sociala medier. Ni vet, facebook, bloggar, twitter, youtube. Det vi integrerar med när vi sitter med iPhonen i handen. Vi kanske tänker mer när vi använder sociala medier, men vi kanske tänker på fel saker. Vi kanske beblandar oss i liv som, för att vara helt ärlig, är helt och hållet ointressanta för oss. Vi har blivit massmedia, på sätt och vis. Vi har blivit vår egen såpopera. Vi har blivit vår egen dokusåpa. Vi har blivit våra egna kändisar.

För den som har flest vänner på facebook, eller flest läsare på sin blogg, eller pantade diskussioner i kommentarfältet, är vinnare. För den som har flest grisar i farmville vinner.

Vår gemensamma dröm har gått in i en ny fas. Vår gemensamma dröm har utvecklats till att bry oss om människor vi inte haft fysisk kontakt med mer än ett fåtal gånger, om ens alls. Vår gemensamma dröm får oss att bry oss om händelser som egentligen inte gör någon skillnad i vår egen tillvaro, mer än en tankegång som oftast brukar gå såhär...

"Okej, så hon var på det partyt och festade med dem, som jag inte känner. De ser ut att ha kul. Oj, någon har gillat min status. Bäst jag kollar."

Vi är i en fas av pseudokändisskap där en nobody kan bli en anybody över natten med en ball statusuppdatering eller ett hatiskt blogginlägg. Där trehundra "vänner" är allt vi bryr oss om. Där trehundra "vänner" är de vi vill ska bry sig om oss och trycka på gilla-knappen. Vi är i en fas där frenetisk citering av låttexter är detsamma som dödsannonsen åt någon främling i Skånska Dagbladet.

Sociala medier är inget annat än en såpopera utan manuskript.

Men vi är böcker med oskrivna blad, fortfarande.
Bli inte en gästbok.
Bli din egen dagbok.

Dags att vakna upp och flippa ut.

Mina trötta ögon

Det är juli nu. Mitten av juli. Var tar tiden vägen, egentligen? Och vad händer på vägen? Mina trötta ögon hänger knappt med.

Flickvän, ny säsong av Entourage, finalen i VM, värmebölja och dopp i havet. Jag trivs.

Jag trivs med tösen. Vi är ute i solen och lapar upp den där värmen som fattades i våras och vintras. Vi ser på film, äter frukost, dricker kaffe, tittar på stjärnor och gör sånt som par gör. Det är fint. Som jag skrev för några inlägg sedan längtade jag efter allt det där. Nu har jag det. Alla de där viskningarna som får min päls att resa sig. Allt det där lilla som blir så stort. Allt det där som får mig att tycka om henne.

Entourage. Nu blir det bara ett avsnitt i veckan. Måndag. Rätt chill att ha något att se fram emot på måndagar, förvisso, men jag vill se två, tre, fyra avsnitt på raken. Varje dag, helst. Får hålla tillgodo.

VM-finalen innebar en sak för mig: Min avsmak för fotbollen kom tillbaka. Tråkigt? Nä, inte ett dugg. Fotboll är fattigt. Getalife.

Värmebölja = bad + solbränd + varm dygnet runt = gött ibland. Vad är det med oss svenskar och aldrig vara riktigt tillfreds? Gilla läget, även om vi måste somna klibbiga utan fläkt varje natt.

Mina trötta ögon ser ändå att livet är chill.
Jag är tillfreds.

Halvduktig

Såhär halvduktig har jag blivit på munspel.
Osammanhängande och fint.



Video: Simon Minó.

Allting lutar

Idag kom jag hem från Roskildefestivalen. För tio timmar sedan var jag skitig, svettig, varm och stendöd. Men herregud vad jag är lycklig.

Eufori är något jag sällan känner, och det gjorde jag flertalet gånger där på varma, dammiga, smutsiga, underbara, fantastiska och utomordentligt vackra Roskildefestivalen.

Just nu är jag dock för trött i huvudet för att tänka. All öl, all röka, alla cigaretter har gjort hjärnan till en trögflytande gelé som väntar att få bli uppäten, konsumerad och sen ge energi till en ny hjärna.

Jag vill inte lova något, men det kommer dyka upp små historier om kvällarna och dagarna, om äventyren, om upplevelserna, om människorna och om de döda cellerna. Om insikterna, om fylleräderna, om hittegodset och om allt annat.

Nu ska jag lägga mig i en säng för första gången på en vecka.