Idag sa jag God Jul till min klass, flyttade saker till Josef och drog till Malmö.
Vissa av er vet kanske hur man åker till Svalöv från Malmö. Ni vet, tåg till Teckomatorp och sedan buss till Svalöv. Och när jag skulle till Malmö fastnade jag i Teckomatorp. Och det är ingen rolig plats att fastna på.
I Teckomatorp finns två ställen att ta vägen på om man får oturen att fastna där.
1) Traktens Mat och
2) Pizzerian vid stationen.
Problemet är att Traktens Mat stänger klockan 14:00, så det är inte ens lönt att räkna med.
Jag orkade inte släpa in min packning till pizzerian så jag stod ute och frös istället. Jag frös som fan om fötterna för jag har nästan inga vinterskor. Eller... Det har jag visst, kom jag på. Ett par två år gamla, mörkbruna Everestkängor som jag trodde var storlek 43. Det visade sig att de var storlek 44 och kommer nu att använda dem.
När jag stod där i snön tänkte jag på varför det aldrig går rätt till för oss skåningar när första snön kommer. Jag har rest mycket och upplevt snöyra utanför Skåne. Där är det en helt annan femma.
I de lite mer... Norra delarna av Sverige saltar man inte. Man sandar, vilket är mycket smartare eftersom man får bättre grepp och man slipper förstörda skor och sönderrostade väskhjul. I de norra delarna av Sverige ser man till att skotta vägar, järnvägsrälsar och gångbanor ordentligt. Det gör man absolut inte i skåne.
Skånes infrastruktur borde bli bättre på att gå hand i hand med "snöoväder", läs ca 1 decimeter tjockt snötäcke med vindstilla luft.
Hursomhelst. Jag var inte särskilt bitter när jag stod där i kylan, faktiskt. Jag längtade mest hem, längtade att få slänga av mig alla ytterkläder och slå mig ner hos mamma och prata lite. Jag var glad att jag äntligen fått gå ut på lov och slippa Svalöv i tre veckor.
Jag brukar inte tycka det är särskilt givande med lov, men detta är mer än välkommet. Kanske för att jag ser fram emot att spendera mer än bara en helg med Sigrid. Kanske för att jag känner på mig att början på nästa år kommer att bli underbart. Kanske för att början på detta lovet firas med en helkväll hos Elias och Lina.
Jag röstar på att få träffa Sigrid en massor.
Vill du mysa i snön med mig?
Året som gått - Del 2
Under en tid framöver tänkte jag skriva om 2009, året som gått. Jag vill ta upp minnen, viktiga händelser och mina resonemang kring dem. Allt detta kommer helt spontant och har knappast någon planering bakom sig.
Februari 2009.
Välkommen till Februari. Det hände ganska mycket denna månaden, vill jag minnas. Jag listar, det är roligast så.
*Kom i kontakt med personer jag kommer att tacka tusen gånger under mitt liv.
*Ett ljus i mörkret tändes - Mycket hopp i vardagen.
*Mitt diktande började ta sin början.
*Min musiksmak uppdaterades.
*The Jangletones spelade i Lund och Victor blev avstängd från Ungdomsgården.
*Fortsatte festa helg ut och helg in.
*Fortsatte vara arbetslös.
Allt kanske är en soppa för er som läser, men jag förstår precis vad som står på och mellan raderna.
Jag borde seriöst planera lite mer inför dessa inläggen, men februari var också så jävla längesedan att jag nästan vill dö.
Februari 2009.
Välkommen till Februari. Det hände ganska mycket denna månaden, vill jag minnas. Jag listar, det är roligast så.
*Kom i kontakt med personer jag kommer att tacka tusen gånger under mitt liv.
*Ett ljus i mörkret tändes - Mycket hopp i vardagen.
*Mitt diktande började ta sin början.
*Min musiksmak uppdaterades.
*The Jangletones spelade i Lund och Victor blev avstängd från Ungdomsgården.
*Fortsatte festa helg ut och helg in.
*Fortsatte vara arbetslös.
Allt kanske är en soppa för er som läser, men jag förstår precis vad som står på och mellan raderna.
Jag borde seriöst planera lite mer inför dessa inläggen, men februari var också så jävla längesedan att jag nästan vill dö.
Snöfall
Det snöar i Skåne och snön lägger sig. I alla fall här i Svalöv, i inlandet. Vet inte riktigt hur det är vid kusten, i Malmö. Det brukar vara mildare där så jag antar att snön smälter bort snabbare än vad den faller.
Jag borde kanske börja använda mina vinterskor, men de är så gamla och jag tror ärligt talat att de klämmer på mina tår som annars ändå gör ont. Jag borde kanske köpa nya vinterskor men jag är så pank. Får väl använda mina gamla. De är ganska snygga, tror jag.
Men de är fan två år gamla och väldigt trasiga. Jag kan inte använda mina converse, man blir så jävla kall och blöt om man går i snön. Dessutom halkar man omkring som Bambi på hal is. Det hade jag kanske sluppit om Svalöv låg vid kusten, som Malmö.
Det är fan vad det ska vara jobbigt med snöfall. Det enda positiva är att det inte regnar och att det är mysigt med snö.
Jag borde kanske börja använda mina vinterskor, men de är så gamla och jag tror ärligt talat att de klämmer på mina tår som annars ändå gör ont. Jag borde kanske köpa nya vinterskor men jag är så pank. Får väl använda mina gamla. De är ganska snygga, tror jag.
Men de är fan två år gamla och väldigt trasiga. Jag kan inte använda mina converse, man blir så jävla kall och blöt om man går i snön. Dessutom halkar man omkring som Bambi på hal is. Det hade jag kanske sluppit om Svalöv låg vid kusten, som Malmö.
Det är fan vad det ska vara jobbigt med snöfall. Det enda positiva är att det inte regnar och att det är mysigt med snö.
Skrivande om mitt eget skrivande
God morgon.
Jag vaknade nyss, ganska exakt för 30 minuter sedan och det var väl spenderad tid, i sängen alltså. Hade jag inte stängt av larmet och somnat om ett par gånger hade jag varit alldeles mosig i huvudet just nu. Sån är jag. Sömnig. Lat, må tyckas. Ibland behöver man sina batterier ordentligt laddade.
Jag brukar säga att den mesta av min inspiration kommer just därifrån - sängen. Om man nu kan kalla det för inspiration. Jag är väl inte ensam om att skriva att jag har "brist på inspiration". Inspirationen ligger i mig hela tiden, ibland aningen passivt. Ibland låter jag den inte väckas. Faktum är att jag tänker för lite. Jag tänker för lite på skrivandet, tänker för lite om karaktärerna och tänker för lite om hur jag skriver. Tänker för lite om meningsbyggnad, tänker för lite på ord och tänker för lite på hur de kan Jag tänker inte tillräckligt mycket. Men det är OKEJ. Jag trivs med mitt skrivande och jag försöker göra nytt så gott jag kan. Vräker ur mig korta texter, failar på längre.
Måste nog säga att jag tänker mer när jag skriver de korta än när jag skriver längre texter.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om mitt skrivande. Jag vet att det är sjukt svårt att skriva OM sitt eget skrivande. Och jag är inte särskilt systematisk och lägger ut rubriker och underrubriker och så vidare. Fan, jag hade aldrig klarat mig på universitetet.
Jag skriver oftast texter tillägnade mig själv. För det mesta måste jag säga att jag skriver till folk i min omgivning. Helst av allt skriver jag till ett uppdrag och kombinerar allt på samma gång. Jag gillar att få riktlinjer om mitt skrivande, att någon annan säger: "Skriv en sida om ett flygplan" så gör jag det utan några problem. Vissa tycker att det känns krystat men det blir mer fokuserat då. Jag vet vad jag borde koncentrera mig på.
Nu när jag tänker på det borde det gå att ge riktlinjer till sig själv, men det är något jag inte riktigt provat på ännu. Jag kanske borde säga till mig själv vad jag ska göra lite oftare. Ta egna initiativ kanske det heter.
Jag tar eget initiativ och avslutar texten här. Låter frågorna hänga i luften.
Fare thee well.
Jag vaknade nyss, ganska exakt för 30 minuter sedan och det var väl spenderad tid, i sängen alltså. Hade jag inte stängt av larmet och somnat om ett par gånger hade jag varit alldeles mosig i huvudet just nu. Sån är jag. Sömnig. Lat, må tyckas. Ibland behöver man sina batterier ordentligt laddade.
Jag brukar säga att den mesta av min inspiration kommer just därifrån - sängen. Om man nu kan kalla det för inspiration. Jag är väl inte ensam om att skriva att jag har "brist på inspiration". Inspirationen ligger i mig hela tiden, ibland aningen passivt. Ibland låter jag den inte väckas. Faktum är att jag tänker för lite. Jag tänker för lite på skrivandet, tänker för lite om karaktärerna och tänker för lite om hur jag skriver. Tänker för lite om meningsbyggnad, tänker för lite på ord och tänker för lite på hur de kan Jag tänker inte tillräckligt mycket. Men det är OKEJ. Jag trivs med mitt skrivande och jag försöker göra nytt så gott jag kan. Vräker ur mig korta texter, failar på längre.
Måste nog säga att jag tänker mer när jag skriver de korta än när jag skriver längre texter.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om mitt skrivande. Jag vet att det är sjukt svårt att skriva OM sitt eget skrivande. Och jag är inte särskilt systematisk och lägger ut rubriker och underrubriker och så vidare. Fan, jag hade aldrig klarat mig på universitetet.
Jag skriver oftast texter tillägnade mig själv. För det mesta måste jag säga att jag skriver till folk i min omgivning. Helst av allt skriver jag till ett uppdrag och kombinerar allt på samma gång. Jag gillar att få riktlinjer om mitt skrivande, att någon annan säger: "Skriv en sida om ett flygplan" så gör jag det utan några problem. Vissa tycker att det känns krystat men det blir mer fokuserat då. Jag vet vad jag borde koncentrera mig på.
Nu när jag tänker på det borde det gå att ge riktlinjer till sig själv, men det är något jag inte riktigt provat på ännu. Jag kanske borde säga till mig själv vad jag ska göra lite oftare. Ta egna initiativ kanske det heter.
Jag tar eget initiativ och avslutar texten här. Låter frågorna hänga i luften.
Fare thee well.
Att trampa snett
Fikade vid receptionen precis och ett samtal började ta sin form med Katarina, en tjej från teatertvåan, som frågade mig om en text jag läste upp.
Vi pratade om följande del:
”Har du beställt?” frågar tjejen bakom disken. Så fort hon öppnar munnen förstår jag att hon är mentalt handikappad. etc.
Jag förstod inte att jag verkligen trampat snett i texten och det är först nu jag märker att jag stukat någonting. Katarina tolkade det som att jag hade avsikt att klanka ner på mentalt handikappade personer och jag måste erkänna att jag inte riktigt kan stå för vad jag har skrivit. Jag kunde inte försvara mig alls, det blev en block i huvudet och jag märkte hur hela jag blev röd av skam.
Vad jag däremot kan erkänna är att diskussionen ledde till en del funderingar kring vad som är okej och mindre okej att skriva i texter. Jag minns att jag fick lära mig om pressetik på Mediegymnasiet och kanske gäller det även använda sig av den i den skönlitterära världen.
En tankegång har slagit sig fast i mitt huvud. Det är enkelt för författare att bli blinda för vad de skriver och ibland kan det bli riktigt svårt att märka fel, hur stora de än är.
Det låter som att jag försöker försvara mig, och det är väl det jag försöker göra. Sigrid brukar säga att jag har alldeles för många ursäkter, men jag törs inte erkänna någonting jag inte menar.
Känns som att jag inte riktigt kan få grepp över det hela, som att jag flummar iväg. Men sådan är jag, jag har svårt för att hålla mig vid ett ämne utan att sväva över till ett annat.
Hursomhelst. Jag har lärt mig en läxa och kommer därför att ordentligt se över vad jag skrivit.
Tack för mig.
Vi pratade om följande del:
”Har du beställt?” frågar tjejen bakom disken. Så fort hon öppnar munnen förstår jag att hon är mentalt handikappad. etc.
Jag förstod inte att jag verkligen trampat snett i texten och det är först nu jag märker att jag stukat någonting. Katarina tolkade det som att jag hade avsikt att klanka ner på mentalt handikappade personer och jag måste erkänna att jag inte riktigt kan stå för vad jag har skrivit. Jag kunde inte försvara mig alls, det blev en block i huvudet och jag märkte hur hela jag blev röd av skam.
Vad jag däremot kan erkänna är att diskussionen ledde till en del funderingar kring vad som är okej och mindre okej att skriva i texter. Jag minns att jag fick lära mig om pressetik på Mediegymnasiet och kanske gäller det även använda sig av den i den skönlitterära världen.
En tankegång har slagit sig fast i mitt huvud. Det är enkelt för författare att bli blinda för vad de skriver och ibland kan det bli riktigt svårt att märka fel, hur stora de än är.
Det låter som att jag försöker försvara mig, och det är väl det jag försöker göra. Sigrid brukar säga att jag har alldeles för många ursäkter, men jag törs inte erkänna någonting jag inte menar.
Känns som att jag inte riktigt kan få grepp över det hela, som att jag flummar iväg. Men sådan är jag, jag har svårt för att hålla mig vid ett ämne utan att sväva över till ett annat.
Hursomhelst. Jag har lärt mig en läxa och kommer därför att ordentligt se över vad jag skrivit.
Tack för mig.
Året som gått - Del 1.
Under en tid framöver tänkte jag skriva om 2009, året som gått. Jag vill ta upp minnen, viktiga händelser och mina resonemang kring dem. Allt detta kommer helt spontant och har knappast någon planering bakom sig.
Januari 2009.
Jag vet inte riktigt vad jag kan säga. Hände inte så värst mycket, vad jag kan minnas. Jag, Mattias, Eric och CO. festade en hel del, känns det som. Jag borde kanske kolla upp bilder.
Vad jag fyndade var ett par festbilder från KB. Tyvärr är min brors dator sämre än min och det går absolut inte att kopiera eller klistra in, vilket är mäkta enerverande.
Planerna för Roskilde blommade upp också. Jag hade fått 10 000 strax innan nyår, vilket räddade planerna totalt. Väntade fortfarande på att de andra skulle ta sig i kragen och komma loss. Redan i Januari var jag redo att köpa biljett.
Hursomhelst.
Finns inte särskilt mycket att skriva om Januari. Starten på åren brukar inte vara särskilt intressanta. I Januari brukar man mest komma underfund med vad man borde göra annorlunda eller sluta göra helt från föregående år. Vad det var jag skulle göra annorlunda kan jag inte minnas alls.
Nyårslöftet inför 2009 var som vanligt:
"Få ett lika bra år som förra, om inte bättre."
Jag hade ingen aning om vad jag var på väg att ge mig in i.
Januari 2009.
Jag vet inte riktigt vad jag kan säga. Hände inte så värst mycket, vad jag kan minnas. Jag, Mattias, Eric och CO. festade en hel del, känns det som. Jag borde kanske kolla upp bilder.
Vad jag fyndade var ett par festbilder från KB. Tyvärr är min brors dator sämre än min och det går absolut inte att kopiera eller klistra in, vilket är mäkta enerverande.
Planerna för Roskilde blommade upp också. Jag hade fått 10 000 strax innan nyår, vilket räddade planerna totalt. Väntade fortfarande på att de andra skulle ta sig i kragen och komma loss. Redan i Januari var jag redo att köpa biljett.
Hursomhelst.
Finns inte särskilt mycket att skriva om Januari. Starten på åren brukar inte vara särskilt intressanta. I Januari brukar man mest komma underfund med vad man borde göra annorlunda eller sluta göra helt från föregående år. Vad det var jag skulle göra annorlunda kan jag inte minnas alls.
Nyårslöftet inför 2009 var som vanligt:
"Få ett lika bra år som förra, om inte bättre."
Jag hade ingen aning om vad jag var på väg att ge mig in i.
Månens födelsedag
Det är osäkert om du föddes ur Jorden eller om du är en fristående himlakropp som fastnat i omloppsbanan.
Allt jag vet är att jag är förälskad i dig och att det är din dag idag.
Grattis på födelsedagen, älskade Måne.
Allt jag vet är att jag är förälskad i dig och att det är din dag idag.
Grattis på födelsedagen, älskade Måne.
Fascinerad
Såg precis Gonzo, dokumentären om Hunter S. Thompson. Har sett bitar av den förut, aldrig hela.
Den var bra. Den öppnade upp lite mer för Hunter S. Thompson, som om han är en del av mina texter Däremot är vi två vitt skilda människor. Han en vansinnig, ursinnig galning med revolvrar, cigaretter, alkohol och droger omkring sig. Han en fullkomligt ärlig, allvarlig, busig galning utan spärrar för sitt skrivande. Revolutionerande. Han en rockstjärna inom författarskapet. Men vad är rock n' roll?
Jag citerar Victor Hanning, som förklarade det med följande, mycket riktiga ord:
"Rock är dårskap med en pojkaktig twist, helt enkelt. Men det finns också själ och personlighet och djup. Rock är inte musik. Det är bortom. Det är rösten. Det är en person som bara blir starkare och starkare - en person som kör hårt hur det än går. Som är beredd att korta livets linjal och bara slänga ut allt man spar i en hel livstid."
Jag vet, jag borde inte jämföra mig så mycket med någon annan än mig själv. Hunter S. Thompson är ett geni, helt enkelt, och det är lätt att försöka apa efter.
Problemet med mitt skrivande och min kreativitet ligger i att jag inte kör hårt. Jag ligger på latsidan, som med allt annat. Att jag inte ens orkar ta itu med disken på internatet är fan varning nog.
Det är dags, Per Danielsson. Det är dags att börja.
Disciplin, fokus, koncentration och en hel del dårskap. Lev snabbt.
Den var bra. Den öppnade upp lite mer för Hunter S. Thompson, som om han är en del av mina texter Däremot är vi två vitt skilda människor. Han en vansinnig, ursinnig galning med revolvrar, cigaretter, alkohol och droger omkring sig. Han en fullkomligt ärlig, allvarlig, busig galning utan spärrar för sitt skrivande. Revolutionerande. Han en rockstjärna inom författarskapet. Men vad är rock n' roll?
Jag citerar Victor Hanning, som förklarade det med följande, mycket riktiga ord:
"Rock är dårskap med en pojkaktig twist, helt enkelt. Men det finns också själ och personlighet och djup. Rock är inte musik. Det är bortom. Det är rösten. Det är en person som bara blir starkare och starkare - en person som kör hårt hur det än går. Som är beredd att korta livets linjal och bara slänga ut allt man spar i en hel livstid."
Jag vet, jag borde inte jämföra mig så mycket med någon annan än mig själv. Hunter S. Thompson är ett geni, helt enkelt, och det är lätt att försöka apa efter.
Problemet med mitt skrivande och min kreativitet ligger i att jag inte kör hårt. Jag ligger på latsidan, som med allt annat. Att jag inte ens orkar ta itu med disken på internatet är fan varning nog.
Det är dags, Per Danielsson. Det är dags att börja.
Disciplin, fokus, koncentration och en hel del dårskap. Lev snabbt.
Made My Day
Eric ringde till mig idag och bjöd mig på dagens skratt.
"Mattias har lovat sina kusiner att jag ska vara tomte åt dem på Julafton utan att jag visste om det."
Enrique är king.
"Mattias har lovat sina kusiner att jag ska vara tomte åt dem på Julafton utan att jag visste om det."
Enrique är king.
Tomhet
Aldrig någonsin har jag känt lika stor tomhet som jag har gjort denna vecka. Jag vet inte vad som har hänt. Det är bara tomt. Jag mår bra, jag är glad, är älskad och belåten, ändå känns det som att något fattas. En glöd, en gnista? Kanske en hel eld.
Jag vet inte vad det är, men det är bara tomt. Som ett skal. Jag vet inte hur jag ska förmedla känslor, jag vet inte vad som händer. Jag bara stirrar framåt, in i en vägg eller en TV eller datorskärm, utan att förstå varför.
Jag ligger länge i sängen, vill knappt gå upp till skolan. Bara ligger där och lyssnar på The Doors eller något annat tråkigt band som jag lyssnat på i flera år. Jag ligger länge i sängen och struntar i om jag inte är på lektion, för den är meningslös. Oftast lika meningslös som att ligga kvar i sängen.
Idag skickade jag in en gammal text till textsamtalet som ägs rum på måndag. Med gammal menar jag alltså flera år gammal, sedan när jag gick i åttan.
Känner mig nästan inte ett dugg förändrad sedan dess. Fortfarande glad, fortfarande tom, fortfarande stirrar jag bara.
Och ikväll tänker jag gå tillbaka till det, när jag ska klä mig punkigt på temafesten "tonårs revolt". Borde kanske fixa en tuppkam, men har ingen hårspray eller kam.
Hur fan kan man INTE ha en kam? Hur fan kan man vara TOM?
Jag förstår inte. Känns inte ens som att mitt skrivande fyller mig. Jag menar, borde jag inte ha varit lyrisk att få höra min text bli uppläst på scen inför en ganska stor del av skolan idag?
Jovisst, det borde jag kanske ha gjort. Jag skämdes istället och det var inte alls särskilt stort för mig. Ville bara smita ut mitt i, för jag orkade inte lyssna på något halvdant skit jag klämt ur mig på mindre än en timme.
Jag förstår inte.
Jag känner mig tom.
Fyll mig.
Hjälp mig.
Jag vet inte vad det är, men det är bara tomt. Som ett skal. Jag vet inte hur jag ska förmedla känslor, jag vet inte vad som händer. Jag bara stirrar framåt, in i en vägg eller en TV eller datorskärm, utan att förstå varför.
Jag ligger länge i sängen, vill knappt gå upp till skolan. Bara ligger där och lyssnar på The Doors eller något annat tråkigt band som jag lyssnat på i flera år. Jag ligger länge i sängen och struntar i om jag inte är på lektion, för den är meningslös. Oftast lika meningslös som att ligga kvar i sängen.
Idag skickade jag in en gammal text till textsamtalet som ägs rum på måndag. Med gammal menar jag alltså flera år gammal, sedan när jag gick i åttan.
Känner mig nästan inte ett dugg förändrad sedan dess. Fortfarande glad, fortfarande tom, fortfarande stirrar jag bara.
Och ikväll tänker jag gå tillbaka till det, när jag ska klä mig punkigt på temafesten "tonårs revolt". Borde kanske fixa en tuppkam, men har ingen hårspray eller kam.
Hur fan kan man INTE ha en kam? Hur fan kan man vara TOM?
Jag förstår inte. Känns inte ens som att mitt skrivande fyller mig. Jag menar, borde jag inte ha varit lyrisk att få höra min text bli uppläst på scen inför en ganska stor del av skolan idag?
Jovisst, det borde jag kanske ha gjort. Jag skämdes istället och det var inte alls särskilt stort för mig. Ville bara smita ut mitt i, för jag orkade inte lyssna på något halvdant skit jag klämt ur mig på mindre än en timme.
Jag förstår inte.
Jag känner mig tom.
Fyll mig.
Hjälp mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)