En helg att minnas men som jag ändå kommer att glömma

I veckan satt jag och peppade inför fredag kväll, på torsdagen började jag få utlopp för all energi som skulle dansas av. Det var det enda jag ville göra, jag ville dansa loss till bra musik. Jag ville till KB. Skitmånga gnäller på stället, det är gammalt, det är uttjatat, det är tråkigt och Håkan Hellström. Jag gnäller inte alls. Jag tycker KB är roligt. Man träffar ofta människor man har kul med, man går dit med människor man har kul med. Vad spelar det andra för roll då?

Okej, ja, detta inlägget kommer att bli ett "vad jag har gjort på sistone"-inlägg. Jag har inte skrivit ett sånt på ett tag, så det passar väl rätt bra nu, tänker jag.

Fredagen kom och jag... Ja, vad gjorde jag egentligen? Spelade jag med Felix? Ja, det gjorde jag nog. Och fick storstryk. Tror jag? Jag minns inte alls vad jag gjorde på dagen i fredags. Jag minns bara från 18.00 och framåt, lite som en motsats till vad man egentligen ska minnas.
Kom hem till Lina och Elias vid 19-tiden, och då började partyt på riktigt. Lyssnade sönder öronen till rock n' roll, skrattade och drack. Hade det jävligt gött där på filten framför stereon. Varnade dem att jag hade ställt in mig totalt på att sticka ut och dansa senare på kvällen, vilket fick lite blandade reaktioner. Stack därifrån, lagom rund under fötterna med en pizzabit i magen.

Mötte upp mina vänner på Möllan, tog en öl, köpte ett ciggpaket. Känns bra att ha en hundring i lomman, det gör mycket. När man är så fattig som jag är man glad för vartenda tjuga man lyckas få tag i. You just wouldn't know. Måste tillägga att det såg mörkt ut ett tag, att det såg ut som att jag skulle få gå till KB själv. Turligt nog kände sig Mattias, Sune och Gustav sig sugna också. Mycket riktigt, efter 01:00 infann vi oss, nu ännu rundare under fötterna, uppe på scenen inne på KB. Vi dansade, som vi dansade, hela natten. Varvade det med några cigg och kissrundor. Vi dansade så mycket vi kunde. Blev nertappad från scenen, tappade glasögonen rakt ut i publiken, men allt gick bra. Kvar är jag med liv, lem och glasögon i behåll.

Sen blev det sömnigt. Några skulle upp morgonen därpå, så danskvällen mynnade ut och gick hem till sitt. På vägen hem råkade jag se Laserturken på Bergsgatan. Han satt bak i en vit Audi som hade blivit stoppad av farbror blå. Blåljusen väcker ens nyfikenhet så jag tittade lite extra när jag gick förbi. Mycket riktigt, Laserturken i baksätet och han såg lagom glad ut. Som sådan rikskändis kan livet inte vara lätt. Han lär få ställa upp på många fanbilder och autografer. Det var grädden på moset på hela kvällen. En perfekt avslutning på en perfekt kväll.

Dagen därpå var jag fortfarande helt i extas, inte ett dugg bakfull trots en ansenlig konsumtion av alkohol kvällen innan. Gick på stan, mötte upp Eric, Felix, Lennon, Frida en liten stund. Sen bar det av för grabbarna till Felisk för att värma upp. Värma upp till Street Fighter 4 turnering. Egentligen inte alls uppvärmning, då jag inte tog det på särskilt stort allvar. Jag spelar för att det är kul och ställde upp i turneringen av samma anledning.

Och så började själva turneringen, en lokal full av nördar och icke-nördar. Rekreationsspelare och hardcore gamers. Hardcore gamers var det flest av. Vann min första match, förlora de två andra (tre andra?). Det gör inget, för Lennon gjorde kvällens finish och fick stående ovationer. Soft var det, hursomhelst. Kommer säkert att återkomma om två veckor för att få lite mer spö.

Stack senare hem till Felix med Eric. Spelade lite mer Street Fighter, såg Kenny Vs. Spenny, chillaxade litegrann och sen kom det som en bomb från en klar himmel. Hungern. Fyfan vilken hunger. Hade inte ätit något på hela dagen, bortsett från frallan och koppen med te jag drack tolv timmar tidigare, och lite godis och läsk ovanpå det. Fyfan vilken utmattning. Kunde knappt stå på benen.

Och hur ska jag avsluta detta? Vad har jag att säga till mitt försvar att ha skrivit detta inlägget?

Tja, det har varit den ballaste helgen på säkert två-tre månader, vad jag kan minnas i varje fall.
Till mitt försvar har jag att säga att det var roligare än vad det låter.