Curlingbarnet Groddan

Jag har nog insett att jag är ett curlingbarn. Stackars min mamma. Alla mina syskon är det nog också. Fast, vad vet jag? Jag vet bara hur jag uppfattar mig själv, inte hur andra uppfattar sig själva.

Hursomhelst. Jag är van med det, att få allting serverat på fat. Inte silverfat, kanske, men likväl fulporslinsfat med stötta kanter och dricksglas det fattas skärvor på. Även om jag känner att vi ibland hade det illa ställt rent ekonomiskt så känner jag mig ändå som ett curling barn. Man måste inte bo i en rik familj för att vara curlingbarn.

Jag är van med att få allt gjort hemma. Mamma städar, tvättar, diskar, handlar och lagar maten. Har aldrig riktigt hjälpt till. Har väl försökt mig på ett par gånger, men mamma har bara sagt, varje gång: "Näää, det går fortare om jag gör det själv". Hur kan det gå fortare att göra det själv? Antagligen för att jag inte vet hur man gör. Ibland vill jag bara göra henne sällskap när hon gör sina vardagssysslor och lära mig av henne istället för att låta henne lära mig. Lära mig är det bara jag själv som kan.

Jag ska helt enkelt hjälpa till mer därhemma, hjälpa mamma. För jag är en morsgris.
Och så har jag kommit på den bästa julklappen åt henne (och åt mig själv), som tack för att hon är just min mamma.

Läste en krönika om curlingbarn i Metro för någon dag sedan, om det var igår eller måndags... En tjej som skrev att när hon flyttade hemifrån var den värsta tiden i hennes liv. I början, i alla fall. När hon fortfarande var ett barn i en vuxen kropp. Eller hur man ska säga. Hon visste inte heller hur man tvättade eller kokade ris, hur man betalar räkningar eller städar parkettgolv. Det var väl just det som var hemskt för henne, att känna sig så jävla hjälplös, att ta sig igenom misslyckande efter misslyckande tills man till slut gör rätt...

Jag känner mig mycket som ett barn i en vuxen kropp, för det känns som att jag precis lärt mig knyta skorna och simmat ut på den djupa delen av bassängen på simskolan. Men jag känner mig ändå vuxen nog att klara av allt det jag en gång inte gjorde. Hur svårt kan det vara, egentligen? Hur FEL kan det gå?

Man måste jobba för att få det man vill. Det är bättre så, det blir en morot, något att sträva efter. T.ex. att jobba för att få pengar att betala hyran, köpa mat och kläder, kanske en och annan öl på helgen.

Man måste ta sig genom misslyckanden som kommer på vägen. Det är bara en del av livet och när man väl får det ur vägen är känslan av lättnad obeskrivlig.

Så jag är trött på att bara sitta på min röv.
Det enda jobbet jag behöver göra är att resa mig upp och sen lära mig gå på riktigt.