Om att vara ute i "vildmarken"

Klockan 04:00 den 14:e Juni gick jag och Eric från mig med en pipa, ett munspel och två tunga väskor mot ett mål vi satt ut med gott självförtroende. "Men herregud, det är ju inte så långt till Smygehuk. Där är vi fan på onsdag."

Vi hade packat allt man kan tänka sig. Spaghetti, jordnötter, t-sprit, stormkök, överlevnadshandbok och en moraklocka. Okej, kanske inte en moraklocka, men min ryggsäck skulle lika gärna kunna vara en moraklocka av massivt träslag, typ ek.

Först anlände vi till Kalkbrottet. Där tog vi vår första kisspaus och ropade efter en bortsprungen katt vid namn Santiago. Han förföljde oss, märkte vi, då det vid var och varannan husknut dök upp en liten svart och vit katt. No kidding. Vi såg svart-vita katter var vi än tittade. Till och med en i keramik! Vad fan, Santiago ville inte lämna oss ifred. Hursomhelst. Eric tappade sin pipa på kullen vi stod vid. Så var det med den saken. Ska kanske cykla dit och hämta den imorgon.

Vi gick, och sen gick vi mer. Solen började bli varm och när vi kom till Bunkeflostrand kom frukosten. Havregrynsgröt uppe på en bunker. Fåren låg i små spridda högar lite längre bort, bakom ryggen var Öresundsbron, havet och en nyvaken svan. Helt fantastisk utsikt, helt fantastisk start på dagen. Det var den godaste havregröten jag någonsin ätit, trots avsaknaden av socker.

Sedan gick vi lite till, ropade på Santiago, sjöng den där Sagan Om Ringen-låten som Gandalf sjunger. "The road goes ever on". Jag måste erkänna, jag lärde mig aldrig den. Vi gick mot Klagshamn i rask takt, rundade ett gammalt stenbrott, hittade varsin vandrarpinne och stannade till hos en närhandlare. Vi köpte brun farin som vi skulle använda till gröten lite senare. Läste City också. Hatar gratistidningarna. Ingen kvalité någonstans. Inte ens i horoskopen. "Håll din tunga i schack, någon kan ta illa upp!".

När vi lämnade Klagshamn bakom oss blommade tystnaden mer än tusenskönorna. Vi gick i meditativt tillstånd mot Gessie med fält till både höger och vänster om oss. Vi mötte ett par hästar som var skeptiska till att jag stack in en hand grässtrån till dem. De ville inte äta. Kanske var det för att jag blödde från lillfingret. Sedan såg vi några bönder som jobbade för fullt, några växthus och kossor lite längre bort. Vägen var säkert en halv mil lång, men kändes förvånansvärt kort. Obs, detta var den bästa vägen vi gick på under hela vandringen. Kommer helt klart göra ett återbesök en solig dag i framtiden.

I Gessie slog vi läger. Klockan var kanske tolv. Eric hade ett fantastiskt tält med sig, ett sådant man bara behöver kasta upp utan ansträngningar. Det slog upp sig av sig självt och vi la oss ner i det och tog en lur. En lur som varade i tre timmar.

Gessie var mysigt. Jag ville stanna där hela dagen, bakom kullen i tältet, och bara chilla bort hela vandringen. Skita i Smygehuk. Fuck Smygehuk. Där skulle säkert bara finnas en liten skylt där det stod "Sveriges sydligaste punkt". Ball. Trots det kände jag att vi borde fullborda vandringen. Vi hade ändå kommit ganska långt.

Vi gick mot Hököpinge. På vägen dit fann vi en en kyrka där ett gäng gubbar höll på att flytta in bänkar. "Hej. Finns här vatten man kan ta nånstans?" frågade jag. "Prata med vaktmästaren," sa en av gubbarna och så pratade jag med vaktmästaren. Han såg ganska gammal ut. Gammal men fräsh, frisk, slät hy och blåa ögon. "Här runt hörnet," sa han och så fyllde vi på våra vattenflaskor. Vi tog farväl och fortsatte.

Vårt mål för dagen blev Vellinge. Vi kom till Vellinge. Vi kom till ett fucking Willy's! Köpte Snickers, gick och hittade en härlig lägerplats bredvid en tungt trafikerad väg. Det var sådär. Vi gjorde pasta och tomatsås på stormköket. Det blev gott, men en hungrig mage äter vad och var som helst. Fast nä, jag intalade mig inte att det var gott. Det var gott på riktigt.

Efter maten sms:ade jag till Mamma. Hon ringde upp och frågade om vi mådde bra. Vi mådde ganska bra. Okej, jag ska inte ljuga. Vi mådde sådär. Inte sådär. Vi mådde dåligt. Mina knän värkte, min rygg värkte, Erics fötter hade blåsor stora som Thailand och stormköket såg ut som skit. Saker och ting var inte så roliga längre. Inte lika meditativa heller.

Vi gick och la oss. Jag låg där och vred mig och tänkte och vred och tänkte. Jag kom på mig själv att så mycket som jag tänkte hade jag aldrig tänkt förut. Jag trodde att allt det där med bekymmer om framtiden, samtiden och dåtiden inte skulle hinna gå ifatt mig. Men det gjorde den. Redan första kvällen. Hurra. Jävla skit. Låg och vred mig i två timmar, lyssnade efter skumma typer och hade kniven nära till hands i två timmar innan jag lyckades somna.

Sov inte så gott, Eric bredde ut sig och snarkade som en gris. Sov väldigt länge, dock. Somnade tolv, vaknade tolv. Det var skönt.

Nä. Nu är jag trött på att skriva om hela vår jävla erfarenhet. Allt slutade med att vi inte pallade med våta tält så vi åkte hem från Vellinge och kollade på Entourage. Så jävla mycket bättre än stormkök, värkande ryggar och skava fötter.

Så var det med den saken.