Som om jag vore en Sim

Gud... Jag har inte skrivit något på flera månader nu. Alltså, skrivit som i typ poesi eller novell. Prosa kanske det heter. Jag vill så gärna göra något kreativt i livet. Jag går bara inte på den vägen, just nu.

För jag menar, ska man göra något kreativt måste man göra det helhjärtat. Eller hur? Jag tänker så, i alla fall, att man måste göra det helhjärtat, med mycket själ i. Men ärligt talat kan jag inte hitta det i mitt hjärta just nu, så jag antar att jag inte riktigt vill det helhjärtat. Kanske inbillar mig att jag vill göra det helhjärtat.

Så är det miserabelt att vilja göra något kreativt, något stort, men inte vill det helhjärtat för tillfället? Nä, det är det inte. Inte alls, faktiskt, eftersom jag har hela livet på mig. Men ju förr ju bättre.

Ni förstår, jag är slösaktig med min tid. Tar inte tillvara på den som man kanske borde. Jag insåg just, när jag stod och borstade mina tänder och tittade på mig själv i spegeln, att om jag vore en sim i Sims 3 hade jag varit död. Jag såg mig själv och tänkte att jag såg nedgången ut. Som om jag inte hade sett ljus på flera veckor, nästan månader.

Ärligt talat tror jag att jag hade varit ett spöke om jag vore en Sim-karaktär. En som bara dök upp på kvällarna för att skrämma slag på hushållet, eller bara bli ignorerad.

Faktum är att jag känner mig lite som en cyborg, en android, som går per automatik. Som om jag vore tom på empati, sympati, kärlek, hat, you name it. Som om att jag inte bryr mig om någon annan än mig. Det är kanske så. Jag bryr mig inte om någon annan än mig själv. Tror du mig inte? Tryck ctrl+f och skriv i sökfältet "jag" eller "mig" och se hur många träffar ni får.

Skitsamma. Var vill jag komma med detta inlägg? Att jag vill göra något i mitt liv som har en vikt. Som är viktig. Jag vill göra en viktig del av livet.

Jag vill helt enkelt skriva, läsa, hitta min själ, tänka, reflektera och framförallt känna närvaron av er alla.