Jag minns fortfarande ditt skägg och ditt leende därigenom. Jag minns fortfarande lugnet in i dina sista sekunder, även om familjen var hysterisk efter någon annan. Någon annan som inte kanske finns, precis som du inte gör nu.
Jag tror jag har börjat gå i dina fotspår, min bror. Var det bara vi som slog oss fria från familjen? Var det bara vi som vågade? Jag vet inte. Jag vet inte så mycket om dig, överhuvudtaget, känns det som. En del, kanske... Men inte varför du var som du var. Kanske hade du en äventyrslysten artär i dig som slog hårdare än de andra.
Jag saknar dig inte, om jag ska vara ärlig. Jag tänker knappt på dig och ibland känner jag mig hemsk. Jag har inte ens varit vid havet sedan maj. Och jag lovade till och med att besöka dig den femte varje månad. Se vart det går vägen, precis som med allt annat jag lovar. Jag har accepterat att du är borta och kommer aldrig igen. Men det gör inget. Det enda som spelar roll är att du har varit här.
Jag minns dig ibland. Ditt mellanbrorsbeteende kommer jag nog aldrig glömma. Du var varken avundsjuk, skyddande eller ett svin. Du var dig och det var jävligt skönt. Jag tror du hade en aning om vem du var, också. Det har inte jag någon stor koll på, men det kommer väl med tiden. Jag är ju ändå 6 år yngre än dig. Du fick din del av uppmärksamheten och alla delar äventyr. Jag fick en del av dig i mitt blod.
Jag fick en del av dig i mitt minne, och du en del av mitt. Det är det som gör oss mänskliga och det är det enda vi ber om, att få vara inte fullt så perfekta som vår familj bad oss om. Vi tänkte aldrig på framtiden. Visst är det skönt att leva i nuet?
Johannes... Jag vet inte ens om du fyller år idag eller om du fyller år en annan dag. Varför får jag för mig att du fyller år den 13:e? Tänk om det inte alls är rätt datum. Blir du arg? Jag vet inte om du fyller år den 23:e eller idag. Eller den tredje November. Du har liksom fallit i glömska när det gäller allt sånt om födelsedagar, namnsdagar och andra jättepraktiska saker. Du var aldrig med när vi åt tårta å dina vägnar. Vi var glada för din skull, att du blev äldre. Fast du brukade komma hem och äta det som fanns kvar. Eller så hade du pulnoja och geggade ihop en jättelik negerboll av alla havregryn och hela smörpaketet och åt sedan inte ens hälften.
Det var också det som gjorde dig vacker, Johannes. Att impulsivitet föll in i dig så naturligt. Kan du lära mig hur du gjorde? Jag vill inte härmas eller så, jag vill bara släppa alla hämningar och våga leva ut vissa impulser.
Du hade nog gått fram till Roland på tåget idag. Ja, du vet, fasters man. Jag gillar hans mustasch. Den är sådär härligt gubbig. Jag ska ha en sån när jag blir gammal och jag är nästan tvärsäker på att du också hade haft det.
OK, vet du vad? Jag tänker nog sluta skriva här. Förlåt att jag inte skrivit på länge. Jag ska försöka skärpa mig, men jag tänker inte lova något igen. Kan inte du påminna mig när det är den femte? Försök, i alla fall.
Nu, sova. Kom och hälsa på mig i mina drömmar.
Du var den hemligaste av bröder och det älskar jag. Dags för mig att ta en del av din mantel.
Vi ses den femte.
Och grattis på din 26-årsdag, återigen.
Kärlek från Groddan.
Du och vår lillasyster försommaren 2008. Se inte så munter ut!
1 kommentarer:
Åh, Per. Fina du.
Jag vet inte ens om jag vill skriva allt jag känner just nu här. Jag har gråtit så hemskt många tårar efter att ha läst denna texten. Efter att vi snackade nyss på msn och jag berättade om min bror, Anton, så vet jag inte riktigt hur jag ska känna. Jag har inte riktigt tänkt på honom någonsin, eftersom jag aldrig har träffat honom, hört något om honom. Men din bror hann du ju lära känna, jag vet inte hur väl, men lärde känna i alla fall, det betyder ju mycket när det är ens bror.(Det borde vara så!) Min bror är verkligen topp 5 på människor jag älskar i världen, han är min största förebild. Jag skulle vilja träffa dig nu och bara krama dig, om du skulle vilja gråta mot min axel så hade du fått göra det, när som helst. Men jag hoppas och tror att du klarar av att komma ihåg honom för den han var! Jag förstår inte varför jag inte har fått reda på detta innan (kanske för att jag inte har frågat) men vad var det som hände? Jag kan inte hjälpa min nyfikenhet. Egentligen behöver du inte alls berätta, bara om du vill. Jag säger det igen, jag hoppas inte att du är ledsen. Jag är i alla fall ledsen för din skull, min fina vän. Nu ska jag försöka sova, ta hand om dig. Kram. <3
Skicka en kommentar