Sommaren sitter i...

Iår sitter sommaren i mina vener.
Likaså sitter den kvar i trädets.
Jag har inte blivit svag med tiden,
löven har inte fallit mot marken ordentligt.
Vissa löv sitter kvar på vissa träd.

Iår är platonträden starka och bladen är fortfarande gröna och ganska friska.
Fast de hänger lite neråt.
Mot marken med sina ansikten,
längtar att få landa där,
göra gatorna lite finare.

Hösten är en konstig årstid, har jag märkt. Den varierar alldeles för mycket, från år till år. Iår är den fortfarande lika mörk och långvarig. Iår är den också mer kärleksfull, lekfull och glad.

Iår är en höst som låtsas vara en sommar. Jag pratar fortfarande sommarminnen á la Roskildefestivalen med mina kompisar. Vi ser fram emot nästa sommar och vi ser bak på vår förra. Vi tar upp de goda minnena då vi halkade på silvertejpade melonskal i vårt camp, när jag snodde en lådvin ur en Matas-kasse mitt i en gång och när vi blev rena för första gången på dagar.

Vi minns de mindre bra minnena då jag köpte ett sexpack öl för 128 DKK, när Ian tappade sin snusdosa med 500 DKK i och när Eric brände ihjäl sin arm i hettan.

Hösten håller kvar i sommaren på ett annat sätt också. Hösten håller kvar i Sigrid. Hon kom på sommaren, som en kylande måne. Hon kom på sommaren och heta känslor som värmer än idag. En lust, någonting att få, en måne att älska.

Vet du varför bladen är gröna fastän det snart är mitten av november?
För att vi är så starka.
Du lyser full varje kväll,
och jag går upp senare för varje morgon.

Iår sitter sommaren i mina vener.
Hon tittar på mig och ger den styrka.