Pianisten

Idag satte vi igång med musiksamarbetet på riktigt. Jag var inställd på att verkligen gå in för detta samarbete, men efter ett tag kände jag mig mest uttråkad och tom. Förväntade mig att detta skulle bli kul, lärorikt och att man skulle kunna hänga med musikarna efter allt detta. Men icke. De är bara besvärliga och bajsnödiga med stopp i kloaken. Har hittills inte fått ut något vettigt alls. Kommer sluta antingen som ett slarvigt bakverk eller en misslyckad pannkaka; gott men fult eller fult och äckligt.

Ja, jag har inte gjort något vettigt med hjälp av dem, i alla fall. Istället har jag fått hjälpa mig själv. Satte mig vid pianot och satt där under halva lunchen och bara matade en melodi. Det gick säkert en halvtimme och det kändes så naturligt att bara sitta där. Att bara sitta där och pilla på tangenterna, göra en liten melodi på högerhanden och ett skönt komp på vänster. Jag trivdes med det på ett sätt jag inte trivts med ett annat instrument förut. Det beror antagligen på att jag är så van med att komponera med fingrarna. Fast nu komponerar jag ju text.

Faktum är att det kändes så naturligt att jag funderar på att ragga upp en gammal keyboard och idka älskog med den. Skapa små melodibebisar och sedan se dem växa upp till fullvuxna låtar som kan stå på egna ben. Fullvuxna låtar med ord i mun och kärlek i hjärtat.

Dessutom har jag suttit med låttexten till Train Track Boy en hel dag. Hittade en melodi som funkar till den också. Känns bra. Vill dock inte att musikarna här ska pilla på det, för de är så jävla nördiga och pratar kvintar och sussar och durer och moll och nior. Jag orkar inte med det.

Slappna av, för fan, och gör något kreativt istället.
För det är vad jag ska göra när jag kommer tillbaka till Malmö, hade jag tänkt.
Hoppas jag får lov att låna studion på Hyllie Kyrkoväg i helgen, för det är där det kommer att hända. Det är där Train Track Boy kommer till liv.