Vänskap och känslighet

Jag och Eric pratade ganska mycket om vänskap igår. Jag skiter i vad han tycker om att jag skriver om detta. Min blogg, mina ord och de är sanna. Kom gärna och säg att jag är en överkänslig, pretentiös fitta, för det skiter jag fullständigt i.

Eric, för fan, du är smart nog att förstå att du är en stor och viktig del i mitt liv. Annat vore ju bara hemskt. Jag har länge varit rädd att det inte går att vända sig till dig, rent känslomässigt. Igår sa du till mig att det var okej, att jag verkligen kunde vända mig till dig. Så jag ska försöka göra det så gott jag kan. Men snälla, var receptiv då, för jag har pratat med väggar förut.

Och vänner. Alla ni är mina bästa vänner, på ett eller annat sätt. Den ena kan ringa till mig på lördagsmorgonen då jag knappt är vaken och snacka om gårdagens bravder. Den andra kan man klättra upp på tak med och klaffa med direkt. Den tredje kan man försöka få ur en hemlig känsla utan att direkt få något svar. En fjärde har man inte pratat med på ett långt tag och har mycket att ta igen.

Tro mig, ni är alla fina på ert eget sätt och på så sätt gör ni mitt liv komplett. Försök inte vara den andra lik, jag tycker om att ni är olika varandra. Försök inte ändra på er och försök för bövelen inte vara avundsjuka på varandra. Det klarar jag inte av.

Var er själva, för det kommer ni längst med.